Det började med en krönika, signerad Johan Norberg, i
tidningen Metro tidigare i veckan.
Johan påstod att ”det växer brunt ogräs i utkanten av den
borgerliga rabatten.” Det handlar förstås om att Johan undrande frågar sig om
borgerliga ledarsidor ”normaliserar invandrarfientlighet” och så förstås
uthängandet av bloggerskan ”Julia Caesar”, aka Barbro Jöberger.
Något som fick Cecilia Hagen att i sin egen krönika på
torsdagen, i Expressen, haka på. I en lång harang där hon påstår sig vara
villig att säga upp bekantskapen med Jöberg så konstaterar Cecilia att hon
däremot gärna behåller bekantskapen med den engelska drottningen Elisabeth.
På vilket sätt just ”Bettan och ”Cissi” är goda vänner
framgår inte. Däremot framgår det tydligt att Cecilia inte har för avsikt att
någonsin mera kommunicera med människor som inte faller henne på de
journalistiska läpparna. På samma sätt som hon offentligt säger upp all
eventuell relation med sin tidigare kollega Jöberg, på samma sätt dissar Hagen
en gammal förvirrad dam som hon mött ”i trakterna av Karlaplan.” Den gamla
damen var måhända dement och kanske hade Jöberg imaginära sjukdomar som ”oral
galvanism” och ”elallergi” men ändå?
Karin Pettersson, ledarskribent på Aftonbladet, gör ett
inlägg i debatten på torsdagen, genom att välkomna att medlemmar på den
borgerliga sidan sagt saker som passar henne.
Samtidigt kallar hon, ständigt
återkommande, sina politiska motståndare för ”avgrundshögern”, utan minsta
reflektion över vilket evighetsdjupt vänsterhål hon själv hämtar krafter ifrån?
I dag är det dags för Ann Heberlein att i DN Kultur beklaga
att hon tvingats se bilden som hon aldrig velat se, den absolut hjärtskärande
bilden på lille Alan/Aylan Kurdi, just ilandspolad i Turkiet. Ann påstår
dumheter som att sådana bilder på sikt får oss alla att resignera, att ingen
numera ”ser” tiggarna mm.
Är mediernas roll att ständigt anklaga ”den andra sidan” för
att ha fel?
Är det bäst att medelst skygglappar och hörselkåpor vandra
vidare igenom livet? Har man inte hört eller sett något så finns det inga
problem, liksom?
Jag tror absolut inte det!
Alla kan ju förvisso inte älska alla här i världen men jag
tror inte på konceptet att med mindre kommunikation, uppsagda bekantskaper,
förnekelse och isolation så kommer lösningen på allsköns problem att komma som
en blixt från en klar himmel.
Meningsmotståndare ska lyssnas på och bemötas med motargument. Lille
Alan/Aylan ska aldrig, någonsin, gömmas undan i några omedvetna skuggor. Och
Cecilia Hagen borde skaffa sig vettigare vänner än, och hålla sig för god för, att envetet vurma för relationen med gamla ”Bettan.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar