I dag har det blossat upp en storm kring våra folkvalda som struntat i att sjukskriva sig när elaka baciller och virus
slagit till.
Peter Eriksson (MP) vapenskramlar med hot om
KU-granskning. Oj, vad överraskad jag inte blev! Eriksson har ägnat en stor del
av sin tid som KU-ordförande att hota våra politiker närhelst deras
uppfattningar eller beslut inte faller honom på den oppositionella läppen.
Hans Linde (V) påstår att det är ”provocerande” att våra
statsråd inte sjukanmäler sig när de är krassliga.
I cyberspace stormar det från ”folkpoliser” som tycker
att våra politiker inte lever som de lär.
Om Eriksson och Linde kan jag bara säga att jag hoppas,
för deras egen skull, att de aldrig varit hemma från jobbet p g a sjukdom men
ändå uppburit lön eller kanske ”vabbat” för att spara pengar.
Om ”folkpoliserna” har jag otroligt svårt att tro att
någon av dem, någonsin, skulle kunna tänka sig en karriär som politiker.
Jag delar uppfattning med statsrådsberedningens
rättschef, Christina Weihe, när hon påstår att de i dag utpekade alltid är i
tjänst!
Jag tror inte att den DN (eller någon annan redaktions)-journalist
finns som skulle nöja sig med att en ansvarig politiker skyller på sjukdom om
det hettar till inom deras ansvarsområden.
Jag påstår att en heltidspolitiker faktiskt aldrig
någonsin är ”ledig”. Telefonerna ringer på de mest obskyra klockslag och de
förväntas avleverera solklara svar på sekunder till någon murvel, bitter
allmänhet eller en ”folkpolis.”
Vi borde vara tacksamma över att det finns människor som
brinner för att vilja regera! Vi har ju faktiskt valt dem för att de är beredda
till uppoffringar som inte många andra skulle kunna tänka sig!
De som i dag upprörs över uteblivna karensdagar borde
fundera på om de skulle vilja ha ett jobb där de aldrig lämnas ifred?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar