Om användandet av "man" i stället för "jag"!

Tina Nordström intervjuas i dagens Expressen. Hon säger bl a apropå sin just nu minst sagt hektiska period i livet: ”Man har självförtroende och man plockar russinen ur kakan på något sätt.”

Ett fåtal gånger i livet har jag ”drabbats” av personer som kommit att forma mig till vad jag anser mig vara i dag; Självständig, språkintresserad och utan någon som helst respekt för s k auktoriteter som inte är detta annat än p g a en maktposition som de innehar men många gånger aldrig förtjänat.

För ett stort antal år sedan var vi 16, externt rekryterade, som klev in i en värld ingen av oss visste särskilt mycket om. Vi blev dock snabbt varse! I dag är ingen av oss 16 kvar på den position som vi rekryterades till och som lär ha kostat alla skattebetalare en hel del!

Vi fick tidigt under utbildningen höra att om vi nu en gång påbörjat vår anställning vid företaget ifråga så skulle vi räkna med att aldrig komma därifrån. Det hörde liksom till även om det, i och med rekryteringen av oss 16 utifrån, började svaja en del. 

På firman har de flesta arbetat i hela sina långa yrkesliv, de tog klivet in direkt efter gymnasiet och har aldrig prövat vingarna någon annanstans. Som extern sökande, med yrkeserfarenheter från vitt skilda yrken, sågs vi 16 som paria! Och vi fick heller aldrig en riktig chans att komma med nya idéer kring hur fastrostade rutiner, och i väggarna sittande dumheter, skulle kunna avhjälpas!

Positivt under utbildningen var dock en instruktör, Mirjam Hegert, en av mina hjältinnor, som höll i en ledarskapsutbildning som jag haft mycket nytta av i många av livets oväntade situationer.

Mirjam höjde rösten så fort någon av oss elever använde sig av ordet ”man”; Vem är ”man?" Varför säger du inte ”jag?"

Tina Nordström är absolut inte ensam! Zlatan har nog aldrig sagt ”jag”. Heller inte många av våra hockeystjärnor. Tvärtom börjar ju de flesta idrottare sina svar, även på en fråga som är positivt menad, t ex ”hur gick det till när du nätade?”, med att säga: ”Nää, man gör ju bara… bla-bla-bla.”

Som språknörd, tusen tack till min lärare i svenska på högstadiet Anna-Stina Bohlin, så är det tyvärr bara att acceptera att språkfördärvet håller på att utarma vårt svenska språk. Eller acceptera? Nej, det kommer jag aldrig att göra!

Jag kommer alltid att säga ”jag” när jag påstår saker som jag inte vet att även andra står för.

Tina, Zlatan, Foppa och allt vad ni nu heter; Lägg ned ”man”-sägandet bums! 

Våga stå för att era åsikter är just era egna och ingen annans!