En morgonrusningens betraktelse

Jag bara MÅSTE redogöra för min första halvtimma utanför ytterdörren i morse!

På väg till t-banan gick jag och flinade i min egen lilla värld.

Jag har börjat, troligen senare än de flesta andra bokslukare, läsa Fredrik Backmans ”En man som heter Ove.”

Ove är en rättshaverist modell ”jag vet bäst och alla andra hajar inte ett skit” och jag skrattar högt på kvällarna innan nattduksbordslampan måste släckas.

När jag närmade mig t-banestationen såg jag på avstånd att skylten på plattformen visade att tåget skulle komma om en endaste minut. Folk i min omgivning, beredda att döda för att hinna med minuttåget, skenade som om deras sista stund i livet var kommen. Den vältrafikerade vägen, som måste korsas för att nå entrén till t-banan, korsades av dessa sönderstressade individer med rent och skärt dödsförakt!

Själv valde jag att ta det lugnt. Trots att det var hela 4 minuter till nästa tåg J!

På plattformen positionerade jag mig som jag brukar, dvs på precis den plats där jag vet att det för mig mest lämpliga dörrparet hamnar.

När tåget kommer till plattformen, och stannar med dörrar framför min nos, dyker hon upp. En tjej/kvinna/fruntimmer i typ 30-årsåldern. Hon bara ”råkar” kliva in framför mig!

Turligt nog, för henne, fanns det lediga sittplatser för oss båda. Oturligt nog, för mig, fick jag min plats bredvid hennes.

 När vi slagit oss ned fick jag en av hennes armbågar rakt i sidan.

”Oj”, så hon.

Sedan letade hon intensivt i sin väska, i ca 3 minuter, och fann sedan sin sminkväska!

Därefter påbörjades ett spacklande modell värre som dock inleddes med att hon måste sätta upp håret. Med 7 hårspännen. Och med 7 armbågar i min sida. Dock bara ett ”oj”. De andra sex angreppen lämnades okommenterade.

När ögonskuggan börjat läggas kom hon på att mobilen inte var kollad på länge!

En armbåge till då hon letade efter luren. Hon kollade telefonen och log. Troligen handlade det om en uppdatering, av någon väninna, på Facebook. Kanske var det ett viktigt meddelande om konsistensen på väninnans bebis just avlämnade avföring? Möjligen handlade det om ett ”fantastiskt” recept som väninnan tillagat i gårkväll?

Åter till sminkningen. Oj, ögonskuggan hade hamnat lite ojämnt över de förvirrade ögonlocken. 

Då händer det;

Hon rotar i sin väska, tar upp en löst liggande bomullstops, blöter den i sin egen mun, jämnar ut ögonskuggan med densamma och stoppar sedan ned bomullstopsen i röran i sin väska. En armbåge till, tack så mycket! (Hoppas att hon får en ögoninfektion modell värre och inte kan kolla mobilen i framtiden!)

Jag undrar hur många gånger samma bomullstops har använts?

Snart är jag framme vid den station då jag ska stiga av. Det ska hon också! Och som av en outgrundlig händelse så måste hon av först av alla. Som om dörrarna skulle stängas om inte just hon fick vara först. Hon tränger sig därför fram. En armbåge till. ”Oj”, säger hon!

Då brister det för mig!

”För helvete! Det heter antingen FÖRLÅT eller URSÄKTA”, vrålar jag.

Hon blänger på mig! Men inte ens ett ”OJ” passerar hennes läppar.

Jag är trött på väldigt, väldigt många som jag måste dela min tillvaro med!

Berättade jag, förresten, att jag heter Owe i andranamn?