SR Ekot yrar okunnigt om homosexuella, HIV och droger!

I något som kan vara SR Ekoredaktions bottennapp för året berättas om att problemen med kemsex blir allt värre. Det handlar om att homosexuella män i större omfattning än tidigare börjat använda tyngre droger för att orka knulla runt med allt och alla.

Ekot vinklar det hela till att HIV sprider sig och de gör det på ett sätt som vill få oss att tro att ökningen av HIV-smittan är dramatisk.

Det visar sig att på Venhälsan, en mottagning främst för män som har sex med män, i huvudstaden så har tio personer under det senaste året ha visat sig bära på HIV på grund av droganvändning, enligt inslaget i Ekot.

Något framläggande av bevis ägnar sig inte Ekot åt och uppenbarligen tänker reportern att skrämselpropaganda är bästa medlet för att åstadkomma ett potentiellt journalistpris.

Vi får inte veta hur många som i ett rus av alkohol struntat i kondomerna och blivit smittade.

Inte heller berättas det om den typ av medicinering som finns i dag och som gör att HIV inte längre är en dödsdom. Mediciner som i många fall gör att smittan inte ens är spårbar i blodet hos de som faktiskt blivit smittade.

Det finns också en medicin, PreP, att ta i förebyggande syfte för promiskuösa människor eller för de som på annat sätt anses vara i farozonen, som gör att risken att bli smittad är mycket liten.

Ekots inslag är, påstår jag, rent stigmatiserande för drabbade, inte bara för bögar utan för alla de som smittat på annat sätt än via sex, t.ex. inom vården och för alla de unga killar som är på väg ut ur garderoberna.

Tidningen QX har i ett par artiklar, till skillnad från SR Ekot, fattat vad det hela handlar om, nämligen just droganvändningen som riskerar att bli en ny slags AIDS-grav för många bögar.

De tunga droger som alltfler använder gör att de slutar att helt ta hand om sin hälsa, ibland slutar att käka och ägnar hela helger åt jakt på mer droger och flera påsättningar.

Att QX väljer att använda det amerikaniserade ”chemsex” i stället för en svenskare variant skrattar jag bort. Det tyder på att tidningen förstått att det är många ”drama queens” som inte skulle begripa annars.

Jag var med i svängen på den tiden då många vänner gick bort i mitt livs värsta farsot som ingen då riktigt visste vad det handlade om.

I dag är jag inte rädd för ”hiven” men jag är ofattbart bekymrad över de som nu prövar sin sexualitet i en alltmer neddrogad tillvaro.

Har SR Ekot brustit i den saklighet som krävs av public service? Jag vet inte säkert men eftersom frågan gnager i mig anmälde jag inslaget till granskningsnämnden. Jag fick tyvärr inget gehör för min anmälan. Det hindrar mig dock inte från att även fortsatt tänka att inslaget var ett riktigt bottennapp för SR Ekot.

Schlagerstjärnan du inte visste fanns!

Om jag påstår att det finns en kvinnlig artist som tjänar mer stålar än Céline Dion och hamnar på affärstidningen Forbes tio i topplista som enda icke-nordamerikanska över världens bäst betalda sångerskor och jag samtidigt påstår att du aldrig hört talas om människan – skulle du tro mig då?

Kanske tänker du att det måste handla om någon asiatisk megastjärna?

Som schlagerfantast trodde jag att jag kände till de som är värda att känna till inom denna genre. Så fel jag hade.

Jag, som fortsatt läser morgontidningen i pappersform, inser att den kunskapskälla som journalistiken ibland är ger mig nya aha-upplevelser om och om igen.

DN:s Tysklands-korre Lina Lund skrev i februari en krönika med rubriken ”Därför har du aldrig hört talas om den tyska superstjärnan.” Jag läste, förundrades och rev ur texten, som sedan dess fått ligga till sig – alltför länge.

Helene Fischer är sångerskan jag, och jag tror de allra flesta utanför Tyskland, totalt har missat. Nu är denna fadäs åtgärdad och jag har på senaste tiden haft nöjet att lyssna på flera av Fischers CD-skivor – ja, jag köper fortsatt sådana, kalla mig gärna antik!

Anledningen till hennes oerhörda storhet i Tyskland är förstås att hon sjunger de flesta av sina låtar på just tyska. Hon har även gjort engelska versioner av flera hits men hennes tyskhet tycks ligga henne i fatet.

När jag läser på mer om denna megastjärna får jag lära mig ännu mer om sådant jag inte, heller, visste.

Fischers föräldrar var så kallade Volgatyskar.

Katarina den Stora, Katarina II, fick under slutet av 1700- och början av 1800-talet stora grupper tyskar att emigrera till det kejserliga riket. Katarina såg detta själv som en möjlighet att utveckla landet och många av tyskarna erbjöds mark och privilegier.

Under andra världskriget deporterades 450 000 Volgatyskar till Sibirien, Kazakstan och Centralasien. Borta var sedan länge alla de privilegier gruppen haft.

I Krasnojarsk, tredje största stad i Sibirien, föddes 1984 Helene Fischer, dotter till idrottsläraren Peter och ingenjören Maria.

I slutet av 1980-talet migrerade stora mängder Volgatyskar hem till Tyskland innan Tyskland några år senare stängde möjligheten. Familjen Fischer hann ta chansen innan det var för sent.

Resten är, i alla fall för Helene Fischer, en slags framgångssaga som saknar motstycke.

Tack Lina på DN för att du gav mig ännu en schlagerstjärna att digga i avvaktan på kommande Mello- och Eurovision-upplevelser. Att jag dessutom nu får träna min inlärda skoltyska ser jag som en finfin bonus!

För den som vill lyssna på en av Helene Fischers största hits, "Atemlos durch die Nacht", så kolla här!

Vampyrfladdermöss får SVT att vädra blod

SVT Nyheter berättar om en forskningsstudie som publicerats i Cell Press.

Studien handlar om vampyrfladdermöss och forskarna bakom konstaterar att blodsugarna under fångenskap skapar starka band med varandra – så starka att fladdermössen förblir polare livet ut om de återfår friheten.

Instängda i forskarnas laboratorium, eller var de nu hölls fångna, så matar en mätt fladdermus sin utmärglade artfrände genom att hosta upp blod för att bjuda på. Låter det läckert?

Forskarna bakom studien konstaterar, enligt SVT, att fladdermössens relationer är som den vänskap som uppstår mellan människor under gymnasietiden och som sedan består livet ut.

Nu kan jag absolut inte uttala mig om forskarnas egna upplevelser under den period då de gick i det vi kallar gymnasiet men påståendet får mig att försöka minnas min egen skoltid.

Såvitt jag minns spydde jag aldrig upp en hamburgare för att erbjuda en klasskamrat som var hungrig. Jag kan heller inte dra mig till minnes att jag upplevde gymnasiet som vore jag instängd i ett laboratorium, även om det säkert finns andra som minns tiden på just det sättet.

Det finns säkert några människor därute som fortsatt har en mer än nära relation till en skolkamrat de tillbringade dagarna tillsammans med i 17-års åldern men jag tänker att andra, i livet senare ingångna, relationer bär på en varmare vänskap.

Jag har tidigare i min blogg förvånats över alla de forskningsstudier som görs världen runt. I många fall handlar det om obegripliga studier för ofattbara summor som tillåts göras utan några som helst krav på seriositet eller åtminstone med någon godtagbar förklaring till vad resultatnyttan skulle kunna vara.

När jag slår upp studien i Cell Press finner jag att rubriken är ”Vampire Bats that Cooperate in the Lab Maintain Their Social Networks in the Wild.”

Vad skönt att vi äntligen får veta hur instängda fladdermöss socialiserar. Jag tror att vi är många som under lång tid har undrat.

Varför SVT gör en nyhet av saken får mig att tänka att jag nog ändå inte förstår mig på nyhetsvärderandets märkliga konst – jag som påstår mig vara en nyhetsnörd.

DN Debatt: Sommartid gör oss psyksjuka

När omställningen till sommartid en gång infördes var de som protesterade mest landets bönder. Kossorna påstods vilja bli mjölkade på samma tidpunkt året om.

Vilken tidsuppfattning kossor har kan jag inte uttala mig om men sedan den gången har det hänt en del i världen och till och med i landets ladugårdar.

Från en manuell hantering med skuffande av mjölkkor till mjölkningsapparaturen har de flesta mjölkbönder i dag en automatiserad hantering. En mjölkstinn kossa kan själv bestämma när det är dags att gå och bli mjölkad. Datorer läser av att ”Rosa” har varit där, hur mycket hon mjölkade och säkerligen en hel massa annan statistik.

Med bara timmar kvar till årets tillbakaställande av klockorna skriver i dag en hel flock professorer, övertandläkare, docenter m.fl. en debattartikel på DN Debatt.

De vill göra gällande att alla riskerar att bli psykiskt sjuka om sommartiden permanentas, något som en knapp majoritet i Sverige skulle önska, så även denne bloggare.

Medicinarna försöker leda i bevis att den ljusare timmen på morgonen vid normaltid är viktig för att inte psyket ska flippa ur. Vi som argumenterar annorlunda menar i stället att om vi kan få en timme mera dagsljus på eftermiddagen så är detta befrämjande för folkhälsan då vi ges tillfälle att vara ute längre utan att det är beckmörkt.

Debattartikelns författare påstår, utan att närmare leda detta i bevis, att förskrivningen av psykofarmaka ökar på grund av ljusare kvällar. Det hade varit intressant om de kunnat jämföra detta påstående med en jämförelse över försämrad folkhälsa på grund av mörka eftermiddagar.

Jag vidhåller att sommartiden borde permanentas. Att en timme på morgnarna blir mörkare spelar ingen roll. Antingen är de flesta av oss på väg till skola eller jobb eller så är vi lediga och sover ut.

Jag tror inte att kossorna har någon åsikt i frågan.

Nästa gång jag besöker Kanarieöarna, en timmes tidsskillnad från Sverige, tänker jag dock se mig omkring extra mycket. Det kan tassa omkring en hel massa psyksjuka doktorer i buskarna som helt personlighetsförändrats av tidsförskjutningen!

F.ö. anser jag att debattartikeln är ett hån mot de som lider av psykisk sjukdom och mot deras anhöriga. Jag tror inte att de anser att en timmes skillnad i soluppgång är det de anger som orsak till sjukdomsbilden.

Skatt på plastkassar ett nollsummespel

För den som tar bilen till stormarknaden torde det inte vara något problem att stuva in ett antal kassar i bagageutrymmet.

För det stora flertalet, åtminstone i storstäderna, som åker kollektivt till och från jobbet, är det en smula mer komplicerat.

Den nya skatten på platskassar som ska börja gälla 1 maj 2020 påstås göra att en kasse kommer att kosta sju kronor i butiken. Visst, jag kan välja en papperskasse, något jag också gör ibland, men som Svensk Handel konstaterar i sin protest mot den nya skatten; De flesta av oss använder plastkassarna till våra hushållssopor. Något som gör att plasten inte hamnar i naturen utan bränns och blir till energi.

Det är nu jag får en smula svårt att hänga med i logiken.

De lagstiftande anser att vi som handlar på hemvägen efter utförrättat värv på jobbet ska plocka med oss lämpliga emballage hemifrån på morgonen. Jag kan inte säga säkert men jag påstår att det inte finns utrymme på t-banan i rusningstid för ett stort antal ”dramaten” eller passagerare med ett gäng med kassar under armen.

Det föreslås också av lagstiftaren att de genomskinliga tunna plastpåsar som vi stoppar frukt och grönsaker i också ska beskattas. Visst, en frukt eller grönsak som ska skalas stoppar jag gärna ned löst i min shoppingvagn men det som ska ätas som det är? Nej tack! 

Med skitiga korgar och vagnar i butiken och med blandningen med andra varor som ingen vet har varit i kontakt med vad så är jag skeptisk.

Jag ser hela idén med att kollektivresenärer, som gör sitt för miljön, ska bestraffas för att de inte vill ta upp plats med shoppingkärror medan bilister med bagageutrymme som glatt kan transportera tomma påsar till butiken, som ett nollsummespel. Eller kanske ännu värre – smutsar inte bilfärden ned vår miljö mer än vi andra som använder en kasse som soppåse så småningom?

Vad bilisten, som transporterar återvinningsbara kassar till och ifrån butiken, kastar sina sopor i är ytterst oklart! Troligen en för dyra pengar köpt avfallspåse i plast! Så ofattbart korkat!

Självklart ska plastanvändningen i samhället minskas. Men då måste lagstiftaren ha tänkt klart och presenterat hållbara alternativ som inte straffar de som redan främjar miljön så gott de kan.

Skjutna ben i olika kommuner?

Som nyhetsnörd och som nära bekant med en journalist så ställer jag ofta frågor till henne om hur journalister tänker när de skriver?

Jag har fått veta att en av de detaljer som trummas in hjärnorna på studenterna vid landets journalistutbildningar är att ”det viktigaste ska komma först” i en text.

Det spelar helt enkelt ingen roll om det rent språkligt blir knas.

Under lördagen har TT publicerat ett telegram med rubriken ”Man skjuten i benet i Botkyrka.” En rubrik som förekommer allt som oftast i landet där skjutningar sker på någon slags sjuklig daglig basis.

Jag kan, trots det tragiska i nyheten, inte låta bli att gapskratta.

Jag kan för mitt liv inte låta bli att undra: I vilken kommun befann sig det andra benet?

Vad hände med ”Botkyrka: Man skjuten i benet” eller ”Man i Botkyrka skjuten i benet?”  

Ledare i DN har fel om årskort på SL

Det är billigare att köpa ett årskort på SL än att köpa 12 stycken 30-dagarsbiljetter.

Detta tycker ledarskribenten Martin Liby Troein är högst orättvist i en ledare i dagens DN.

Han påstår att SL med sin prislista ”subventionerar” de som har råd att betala de närmare 10 tusenlappar som ett årskort går loss på.

Jag delar inte Martins åsikt!

Visst, det är inte många av oss som har ekonomi nog att hosta upp årskortsavgiften på ett bräde. Själv har jag genom livet varit innehavare av ett årskort vid ett tillfälle då ett plötsligt tillskott i kassan gjorde detta möjligt.

Men jag finner ingen anledning att beklaga min situation och beskylla SL för att gynna kapitalister. Med en smula vett, mindre köpgalenskap och ett planerat sparande skulle jag, och jag tror många med mig, kunna ha råd med årskortet. Kanske inte i år eller nästa men sedan så!

Att slippa att varje månad hålla koll på när kortet behöver förnyas, att slippa få puls den där morgonen när det är bråttom till jobbet och spärren tjuter ilsket gör att biljetter med längre giltighetstid är rent hälsobefrämjande.

Jag påstår att kostnaderna blir högre för SL när människor köper 12 kort i stället för ett per år. Kontokortsföretagen ska ha fler avgifter, slitage och elkostnad för biljettautomaterna ökar och mängden papper i form av kvitton stiger. Det kanske verkar som smådetaljer i sammanhanget men många bäckar små.

Jag skulle dock gärna se att SL införde en mer flexibel form av flerdagarsbiljetter.

För länge, länge sedan arbetade jag vid SJ. På den tiden fanns en Skandinavien-biljett som kallades Scanrail. Scanrail fanns i flexi-varianter, t.ex. tre resdagar under en 10-dagarsperiod. Perfekt för den som ville besöka vänner på ett par platser i Norge eller Danmark under en veckosemester. SJ sålde mängder av denna biljettyp.

Jag tänker därför att SL borde erbjuda en biljettyp med 30 verkliga resdagar, där endast de dagar vi faktiskt utnyttjar kortet renderar en kostnad. Jag påstår att de flesta av SL:s resenärer har åtminstone en dag i veckan då korten inte utnyttjas – dagar då vi ägnar oss åt roligare saker än att flänga runt i kollektivtrafiken. Med mitt nya kort skulle vi då inte behöva belasta SL med våra inköp mer än var femte vecka eller t.o.m. mer sällan än så.

Att den som köper biljett en gång om året inte skulle få någon slags rabatt är absurt. Martin Liby Troein på DN borde börja spara i stället för att agitera som en vänsterpartist!

SAS stavar rätt men ändå så fel med tanke på reklamens mottagare

När jag gick på högstadiet, det är mycket lång tid sedan, hade jag en klasskompis som totalsnöade in på ”Stjärnornas Krig”, filmen som hade premiär 1977 i USA. Som jag minns det såg min klasskompis filmen ungefär 14 gånger den första månaden den visades i Sverige.

Sedan dess pratade min klasskamrat amerikansk engelska på alla engelsklektioner, något som inte alls föll i god jord hos vår åldrade engelsklärarinna som ville att vi alla skulle tala ”proper English.” 

Min skolkompis blev totalsågad när betygen skulle delges vid läsårets slut.

Här ska jag villigt erkänna att jag själv pratar amerikansk engelska men att detta inte har ett enda dugg att göra med någon slags filmromantik utan helt och hållet handlar om att jag har vänner som bor i USA, som jag besöker så ofta jag kan.

En av de största mediesajterna för affärsresenärer heter Business Traveller. Sajten grundades i Storbritannien 1976 men vänder sig i dag till hela världens affärsresenärer. När jag surfar får jag ofta upp popup-reklam från SAS, nu senast med texten ”Travelers explore Asia.” Någon som reagerar på skillnaden?

Jag blev nyfiken och beslöt mig att undersöka skillnaden mellan en ”traveler” och en ”traveller.” Denna skillnad fick jag nämligen inte veta något om av min BBC-talande lärarinna.

Det visar sig att ”traveler” är amerikansk engelska och att stavningen av ordet ska avgöras av vilken den tänkta publiken är, amerikanskengelsk-talande eller engelskengelsk-talande.

Detsamma gäller t.ex. orden color/colour och flavor/flavour där den kortare versionen används av (lata?) amerikaner.

Åter till SAS: Företaget anser alltså att de med sina reklamslogans riktar sig till någon annan än till oss som bor i Europa.

Jag har svårt att tro att flygbolaget har för avsikt att locka amerikaner att flyga med företaget när dessa tänker sig en resa till någon asiatisk destination. Samtidigt börjar jag få puls över tilltaget att slänga sig med ett språk som inte hör hemma i en svensk kontext, än mindre brittisk!

Kanske är en av de PR-ansvariga på SAS en, numera åldrande, forntida klasskamrat till mig. Eller så handlar det om att reklamskribenterna snöat in på en speciell språklig hantering efter att ha sett för många amerikanska filmer, vad vet jag?

Hur som helst så kommer jag även fortsättningsvis att skriva ”traveller” när jag behöver använda ordet i skriven text.

Spanska skolelever lär sig genom nyhetsläsning!

På min arbetsplats finns ett kök och i detta kök finns en TV. Varje morgon samlas ett gäng kollegor framför TV:n och tittar på nyheterna i TV4, d.v.s. de spenderar ca 30 min framför kanalen som då visar 20 min reklam!

Jag hämtar mitt morgonfika och tar med det till mitt rum. Jag har liksom angelägnare saker att göra än att kolla på reklamfilmer!

Många av mina kollegor anser dessutom, när det gäller nyheter, att ”står det inte i Aftonbladet så har det inte hänt!”

Jag skulle aldrig drömma om att läsa just den tidningen.

Vad jag vill säga är att jag anser att fördumningen i samhället har ökat i takt med att ”likes” gjort detsamma.

Som självpåtagen nyhetsnörd läser jag mycket nyheter på nätet och tror mig veta mer än vad genomsnittssvensken gör om tillståndet i världen.

Jag blir därför glad när jag läser i den spanska dagstidningen La Vanguardia att Malagas journalistklubb, La Asociación de la Prensa de Málaga, för andra året i rad sjösätter ett projekt som kallas ”La prensa en mi mochila”, på svenska ungefär ”Pressen i min ryggsäck.”

I samarbete med bland annat banken Caixa Bank och flera dagstidningar i Andalusien går projektet ut på att få skolbarn att ta del av media i allmänhet och tidningsnyheter i synnerhet.

I år deltar 12 skolor, varav flera i utsatta områden, i projektet där mer än tusen elever, deras lärare och deras familjer involveras.

Barnen får t.ex. lära sig att kritiskt granska nyhetsrapporteringen, undersöka källor, språklig hantering och får på kuppen själva bättre skriv- och läskunskaper.

Det är möjligt att vi kanske har något liknande i Sverige men jag har i alla fall inte hört talas om detta.

Jag tycker att initiativet av journalistklubben i Malaga är lysande och, inte så stilla, tänker jag att de deltagande barnen kommer att växa upp till något annat än sådana som hellre kollar reklam-TV och blint tror på tröttsamma tabloider.

Det spanska projektet är bara inne på sitt andra år men redan nu har antalet deltagande elever fördubblats sedan det hela började ifjol. Bravo!

SJ:s "tyst avdelning" är helt felplacerad!

Jag brukar välja första klass när jag reser med tåg.

Det handlar om att jag vill ha lugn och ro och kunna koppla av under en skön tågresa. Helst njuter jag av färden genom att bara studera det som svischar förbi utanför fönstret. Vid längre resor kan denna vana avbrytas av ett klurigt korsord eller en stunds slumrande.

Vid framkomsten till min destination för dagen brukar jag vara en harmonisk, glad och avkopplad man redo att ta mig an vad det nu månde vara som står på agendan.

Häromdagen var det åter dags för en tågresa. Fann till min besvikelse, när jag skulle boka biljetterna några dagar i förväg, att första klass redan var slutsåld. Kanske är det fler än jag som uppskattar skillnaden i komfort som ofta är mer än prisvärd då prisskillnaden många gånger är mycket rimlig.

Vad göra? Jag var tvungen att resa med det tänkta tåget och beslöt mig för att välja ”tyst avdelning” i andra klass, där det som tur var fanns platser kvar.

”Tyst avdelning” ombord på X2000 visade sig vara en ren skräckupplevelse som troligen är SJ’s absolut sämsta produktplacering!

Avdelningen är placerad i vagnen närmast bistron. Detta innebär att det är ett konstant spring genom den del av tåget som skall vara inte bara tyst utan framförallt lugn. 

Placeringen vid bistron gör också att den tysta avdelningens toalett används oavbrutet. Det är inte bara passagerarna i den egna vagnen som frekventerar densamma utan förstås alla de som är på väg till eller ifrån bistron.

Att vila en stund visade sig vara helt omöjligt.

SJ borde snarast tänka om när det gäller den tysta avdelningen. Den borde placeras i änden av tåget, i vagn 6 eller 7 beroende på sträcka. Inget spring skulle ske och toaletten är i andra änden av vagnen.

Det skulle ge oss som önskar avkoppling, nedkoppling och hyfsad tystnad under tågresan en betydligt bättre möjlighet att komma nöjda fram till våra destinationer.

Går Thomas Cook i konkurs fäller jag en tår men sörjer inte!

Inom ett dygn kommer vi att veta om en av världens största konkurser inom resebranschen är ett faktum.

Thomas Cook, där svenska arrangören Ving, danska Spies, finska Tjäreborg och kryssningssäljaren Globetrotter ingår, står inför sin största kris någonsin.

Som anställd vid Spies under början av 1980-talet, under Simon Spies ledning, var Ving-anställda min värsta fiende. Vi hälsade aldrig på varandra när vi möttes på Palmas flygplats för att ta emot resenärer som kom med Scanair- och Conairflighter.

Scanair blev Premiair som blev Thomas Cook Scandinavia. Än i dag är det många av mina dåtida kollegor som flyger för Thomas Cook. Jag känner för dessa trogna medarbetare och tycker att det skulle vara förfärligt om all deras kunskap och erfarenhet från och med i morgon skulle visa sig vara betydelselös.

Samtidigt tänker jag, ganska så illasinnat, att det vore skönt om koncernen fick somna in.

Som charterresenär hos Ving har jag haft det fantastiskt. När allt fungerar som tänkt så har det varit toppen. Det är när något går snett som det visar sig att Thomas Cook Scandinavia och Ving genom åren lämnat en hel del att önska.

Flygbolaget anser att dansk lag står över EU´s dito och vid reklamationer har flygbolaget endast erbjudit en struntsumma i ersättning till misshandlade passagerare, något jag bloggat om tidigare och som Allmänna Reklamationsnämnden flera gånger påtalat.

Är sagan Thomas Cook över i morgon vid den här tiden så lär det bli betydligt dyrare för semestrande skandinaver som söker efter paradis. Åtminstone till en ny koncern visar sig ha kapacitet att möta TUI på marknaden.

Det är dramatik på hög nivå det som nu sker. Många solsugna svenskars vintersemester kan, om bara några timmar, visa sig vara spolierade.

Att som Ving´s kommunikationschef Fredrik Henriksson försöka lugna svenska resenärer, som han gör till SR Ekot, genom att säga att resegarantin gäller är knappast någon tröst för de som redan bokat och sett fram emot sköna dagar på en paradisstrand. Att hitta en ny resa lär knappast bli lätt för dessa resenärer och hur lång tid det tar innan dessa kan få ut sina pengar vid en eventuell konkurs vet väl ingen?

Det som en gång var så bra har misskötts in absurdum. Somnar Ving, Globetrotter, Spies och Tjäreborg i morgon kommer jag att fälla en tår. Mest för Spies och Tjäreborg, vars krig på 60-, 70- och början av 80-talet var på lika villkor men där vi som arbetade ändå hälsade på varandra.

Jag kommer dock inte att sörja särskilt länge om konkursen är ett faktum. Thomas Cook har sedan länge förbrukat allt mitt förtroende.

Om en naiv festfixare då och ett ifrågasatt firande i dag

Jag har tidigare berättat att jag under vintern 1986-1987 var en pionjär då jag, tillsammans med två kvinnliga kollegor, kom till Fuerteventura, ön som då var helt okänd för de flesta svenskar, för att arbeta som reseledare och introducera ön för solsugna svenskar.

Under säsongen kom den ena kändisen efter den andra till ön. Kanske handlade det om att fly undan och att de bara ville vara sig själva för en stund, jag vill gärna tro det, men det handlade också om ett slags underbar naivitet.

En i dagarna omtalad festfixare satt en dag på främsta raden i transferbussen på väg från flygplatsen utanför Puerto del Rosario på väg till paradisstränderna på Jandía-halvön, stränder som inte slås av mer än några få på den karibiska ön Aruba. Han torde då ha varit 33 år.

Festfixaren, klädd i halmhatt modell den som nu syns i media, böjde sig fram till reseledaren under transfern och undrade intresserat: ”Vilka gay-ställen kan du rekommendera?”

Jag måste erkänna att jag hade mer än svårt att behålla fattningen. Fuerteventura då var en ö där det byggdes nya hotell i parti och minut men där uteställen fortsatt lyste med sin frånvaro. I vår södra del av ön fanns ett, säger ett, diskotek där det, med en helvetes massa tur, kanske befann sig 12 personer en sen kväll. Övriga turister på ”vår” halv-ö bestod av äldre tyskar som mest var intresserade av att bygga bunkrar på stranden och lalla omkring näck. En nära släkting konstaterade, när hon var på besök, fnysande att ”här är ju bara gubbar med kläpp.”

Mitt svar till festfixaren minns jag inte vad det blev men jag förstod att han blev mäkta besviken!

I ungefär samma veva kom en av Sveriges mest kända sångerskor/kompositörer på semester tillsammans med sin dåvarande kärlek. Sångerskan hade i förväg kontaktat oss och bett om att få ett rum så långt bort från svenska turister som möjligt, något vi fixade. De hade en, såvitt jag vet, underbar semester och hade, p.g.a. sin förälskelse ingen anledning att efterfråga gay-ställen. De var uppfyllda av varandra!

Vi lär oss alla en helvetes massa under livet och jag tror att vintern 86/87 blev en lärdom för mig, en festfixare, en sångerska och en hel massa andra som tillbringade dagar på ”ön som Gud glömde”, en intern beteckning som vi reseledare använde oss av.

F.ö. kan jag ju inte säga med säkerhet men visst luktar det muta om en i dagarna omtalad 60-årsfest i Tel Aviv?

Måtte Wolodarski ha fel om elsparkcyklarna

I dagens DN skriver chefredaktör Peter Wolodarski en krönika med rubriken ”Sluta hata elsparkcykeln, den är här för att stanna.”

Jag hoppas innerligt att Peter har fel!

I den stadsdel där jag bor, och som ligger utanför tullarna, finns mängder med elsparkcyklar slängda i buskage, lämnade mitt på gångvägar och åkandes med dårar bakom styret trots att cyklarna påstås ha en begränsning i användandet utanför innerstan.

Wolodarski försöker i sin krönika leda i bevis att tiden då alla äger det de någon gång behöver är förbi. Visst, det är skrämmande att en personbil bara används 4 % av tiden och står parkerad övrig tid.

Men att därifrån dra slutsatsen att vi alla borde ha grannsamverkan om verktygslådor, idka klädbyten med varandra och byta sängar med grannen är att dra det hela för långt.

När Peter exemplifierar med det svenska fenomenet med en gemensam tvättstuga så inser jag att han verkligen är ute och (spark-) cyklar.

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att alla som bor i fastigheter med gemensam tvättstuga någon gång fått fullständigt spader när de klivit in för att tvätta. Det handlar inte bara om ludd i tumlaren utan om att vi människor faktiskt är diametralt olika och värdesätter olika saker. En del gillar att lämna en snygg tvättstuga efter sig medan andra inte en för ett ögonblick kontrollerar att de lämnar efter sig ett gemensamt utrymme i hyfsat skick.

Även om jag sällan har användning för en skiftnyckel så har jag en sådan i min alldeles egna verktygslåda. Jag skulle inte för ett ögonblick lita på att det alltid fanns en fungerande sådan i ett husgemensamt verktygssortiment. Kan folk lämna en tvättstuga i upplösningstillstånd så torde en trasig eller frånvarande skiftnyckel bara vara toppen på det isberg som skulle kunna driva mig till en sluten avdelning med rum som har madrasserade väggar.

Jag hoppas att framtiden kommer att visa att Wolodarski hade fel och att elsparkcyklarna bara visar sig vara ännu en kortlivad nyck.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att ”hata” de så kallade fordonen och, när de inte ligger slängda på olämpliga platser, deras på många sätt rubbat oansvariga förare och ägare!

Alla borde säga "No" till "Yes" - men effektiva alternativ saknas

Trots en hyfsat ansenlig mängd med levnadsår bakom mig så kan jag konstatera att jag aldrig bott i en bostad där det funnits diskmaskin. Jag har sedan jag blev vuxen och flyttade hemifrån aldrig känt något behov och finner det ganska terapeutiskt avslappnande att handjaga disken.

Har jag haft middagsgäster så står jag vid diskbänken på nattkröken för det skulle aldrig falla mig att lämna staplad disk på diskbänken till en annan dag. Det har heller aldrig hänt – kalla mig gärna präktig.

Det har nu gått fyra år sedan Svanenmärkningen försvann från rikets mest säljande handdiskmedel, Yes.  EU skärpte klassificeringen av vissa tensider som finns i kemiska produkter. Tillverkaren Procter & Gamble hade tidigare fått Svanenmärkningen för att de skulle få tid att finna ersättare till de miljövidriga tensiderna. Detta gjorde aldrig företaget och Svanenmärket drogs därför tillbaka.

I dag bär Yes-flaskorna den obligatoriska varningstexten: ”Varning. Orsakar allvarlig ögonirritation. Skadliga långtidseffekter på vattenlevande organismer.”

I Greta-tider är det inte okej att vi allesammans, även jag, fortsätter att köpa diskmedlet som skadar oss själva och vår omvärld.

Men!

Trots att mänskligheten på allvar funderar på att försöka sig på en bosättning på Mars så tycks det, anno 2019, vara helt omöjligt för tillverkare av diskmedel att finna fram till produkter som diskar rent, i alla fall lika rent som Yes.

Jag har ägnat en del tid under det senaste året åt att testa alternativ som står till buds. Att få en lasagne-form skinande ren lyckas inte med mindre än att Yes-flaskan får komma till nåder.

Andra diskmedel är antingen så parfymerade att även en icke-astmatiker kan få problem med luftvägarna eller så är diskmedlen så ekologiska, biologiska och ”naturliga” så att absolut ingen som helst skillnad går att se mellan en odiskad och en diskad tallrik.

Jag tänker att regeringen borde satsa forskningspengar på området och det borde samtidigt ligga i diskmedelsproducenternas intresse att få fram naturvänliga produkter som gör det de borde, nämligen diska rent!

Så länge det nuvarande innehållet i Yes gör att flaskan stoltserar med texten ”Sveriges mest sålda diskmedel” så är det bara att inse att vi har långt kvar i kampen om en framtida bättre miljö!

SIM-kort borde vara obligatoriska att registrera!

Som den nyhetsnörd jag är så gör jag svep runt klotet några gånger varje vecka. Jag tror mig kunna påstå att jag får veta mer än en vanlig svensk nyhetskonsument någonsin får veta.

Kanske beror det på att mitt nyhetsvärderande är på en högre nivå än våra egna nyhetsredaktioners eller så beror det på någon slags obegriplig omsorg från ”de våra” att vi inte ska matas med precis allt. Samtidigt ifrågasätter jag att det är svenska nyhetsredaktioner som ska avgöra detta och inte vi som verkligen veta så mycket som möjligt eller åtminstone själva få avgöra vad som är intressant.

The Citizen, en tidning som utges i Tanzania, skriver att ett nytt lagförslag lagts fram för parlamentet som handlar om att ingen i landet ska få ha ett oregistrerat SIM-kort till någon mobiltelefon.

Förvisso framgår det inte av rapporteringen vad anledningen är men den som har en ”hemlig” mobil ska riskera motsvarande 12 000 kronor (ohyggligt mycket för en tanzanier) i böter eller minst ett år i fängelse.

Jag tänker genast; Något liknande borde införas i Sverige! Kriminella, som numera tycks skjuta, spränga och bränna i en ständigt ökande omfattning torde vara frekventa användare av oregistrerade SIM-kort i mobiler där samtal och mess kan ske utan att någon vet vem som ringt eller messat.

Integritetsivrare lär inte hålla med mig men jag anser att kan en ganska enkel lagändring göra att flera oskyldiga får leva långa liv samtidigt som kriminella får sin tillvaro en smula mer komplicerad så vore mycket vunnet samtidigt som tryggheten i samhället skulle öka!