ASC - riskerar amerikanska "mellon" att bli ett nytt röstkaos?

Om bara några månader väntar möjligen ett nytt kaos i USA då landet kommer att stå inför en annan slags omröstning.

I ett antal delval ska varje stat ta ställning och rösta fram just sina egna representanter till en förväntat stor och pampig final där en federal vinnare ska utses.

Bland de som ska övervaka att allt går rätt till finns svenskarna Peter Settman och Christer Björkman.

Jag snackar alltså om ASC, American Song Contest, en spinoff till Eurovision Song Contest, och undrar bekymrat vilka uppror vi kan förvänta oss?

Kommer missnöjda i respektive delstater att kräva omräkning av rösterna? Hur många blir överklagandena till domstolar? Kommer vapenlobbyn att kräva beväpnade dansare och musiker? Kan vi förvänta oss att de grupper som tror på omprogrammering av landets HBTQ-folk hotar med terrorattacker över allt glitter och glamour? Vad ska alla självpåtagna pastorer i TV-kyrkorna predika och be om inför det ”fasansfulla” som kommer att fylla medborgarnas vardagsrum under ett antal veckor? Kommer den som riskerar att bli tvåa att be producenten att ”leta fram” 11 700 röster som inte existerar?

När det drar ihop sig till final så finns, av förklarliga skäl, ingen regerande artist men det kanske inte spelar någon roll. Kanske kommer nöjestempel i allmänhet och TV-studior i synnerhet att intas av krigsmålade och hornbeklädda ligister som hänvisar till en amerikansk kulturell historieskrivning som inte på en enda punkt överensstämmer med verkligheten.

Hur många oskyldiga kommer under urvalsprocessen att falla offer för kravaller på gatorna? Får segraren livslångt livvaktsskydd och en rejäl ersättning livet ut så att han/hon/de kan leva livet på en golfklubb intill sitt eget monstruösa chateau?

Med hänsyn tagen till hur alltför många amerikaner betett sig den senaste tiden är det svårt att säga att svaren på frågorna är på förhand givna.

Det USA jag kommit att älska genom många besök är inte längre trovärdigt och det lär ta tid innan nationen återhämtar sig – om någonsin.  

TT:s jubel över en halmbock en skam för svensk media!

Tänk dig att du bor i ett land där en halmbock har en egen presstalesperson. Vi kan kalla henne Rebecca Steiner.

Tänk dig vidare att hon är himlastormande glad över att insatserna, dubbla gärdsgårdar, kameraövervakning och vakter gjort att hennes allra som mest älskade bock överlevt för fjärde året i rad.

Fundera över vad arrangemanget kostat och försök räkna ut hur många anställda inom vården som de bocksatsade pengarna hade räckt till för att rädda liv.

I Sverige har cirka 8000 människors liv släckts av en pandemi och fler lär det bli om jag ska tro folksamlingarna på mina grannars balkonger under nyårsnatten.

TT, den nyhetsbyrå som historiskt sett rönt stor beundran i vårt land, väljer att fokusera på en överlevd halmbock dagen före trettondagsafton 2021.

Jag tror jag fermenterar mig till ensilage!

Carlos do Carmo död - svensk media dissar

Det är någonting med fadon som gör att jag regelbundet lyssnar. Fado är den portugisiska musikgenren som kan spåras till 1820-talets Lissabon men som troligen fanns långt tidigare än så.

Sångerna och musiken, fyllda med hjärta och smärta i kubik, passar utmärkt såväl i ljusa som mörka stunder i livet. En av mina nutida favoriter är sångerskan Mariza.

Carlos do Carmo kallades ”Lissabons Sinatra” och var en av de allra mest kända fado-sångarna och han blev med tiden en av Portugals allra mest hyllade artister. Han uppträdde på Olympia i Paris och i Royal Albert Hall i London för fulla hus och han nådde världsberömmelse. Han var en av de drivande för att UNESCO skulle utnämna fadon som ett kulturellt världsarv, något som skedde 2011.

På nyårsdagen gick han bort, 81 år gammal.

Det är många som nu sörjer honom i sociala medier. Allt från den portugisiska marinen till konstnärer, artister och kulturjournalister jorden runt.

Premiärminister Antonio Costa skrev under nyårsdagen i ett uttalande: ”Det är med stor bestörtning och djup sorg som regeringen i dag mottagit budet om Carlo do Carmo:s bortgång och beslutat att utlysa en nationell sorgedag till på måndag, 4 januari, 2021.”

När jag skriver dessa rader har svensk media inte rapporterat en enda rad!?! Jag anser att det är en praktskandal!  Jag tror, på fullaste allvar, att svenska nyhetsredaktioner numera i allmänhet, och under storhelger i synnerhet, bemannas av unga, illa pålästa journalister med usel allmänkunskap men med en stor tro på sina egna förträffligheter och inbillade, kommande, prisutmärkelser. TT, DN och SVT, som jag tipsade i går, borde skämmas!

Bannlyst flygbolag i svenskt luftrum på juldagen

Att flygtrafik från och till Mellanöstern och Asien använder svenskt luftrum är dagligen förekommande och ingenting konstigt.

Att Pakistan International Airlines (PIA) gör det är däremot märkligt.

Efter en olycka i somras då en av bolagets A320 kraschade i Karachi med många dödsoffer som följd visade det sig att var tredje pilot vid landets flygbolag antingen helt saknade licens för att flyga eller hade skaffat sig en sådan på högst tvivelaktiga vägar.

I juni förbjöd EU bolaget att trafikera unionens flygplatser i minst sex månader framåt. Flygsäkerhetsmyndigheten i USA fattade ett liknande beslut.

Under förmiddagen på juldagen passerade PIA:s linje 783 svenskt luftrum på sin väg mellan Karachi och kanadensiska Toronto. Varför Kanada tillåter bolaget är ytterst oklart.

När jag börjar söka information så visar det sig att PIA förvisso blivit bortplockad från EU:s svarta lista men att bolaget inte lagts till på den lista som visar vilka bolag som är tillåtna att trafikera flygplatserna inom unionen.

Bolaget tycks däremot ha tillstånd att passera genom unionens luftrum. På annat sätt kan i alla fall jag inte tolka juldagens passage.

Säga vad man vill – jag är inte pilot – men jag tycker att det är anmärkningsvärt att ett bolag som inte får starta från eller landa på en europeisk flygplats ändå tillåts passera.

Om det fortsatt råder tveksamheter om piloternas utbildning och licensiering så borde inte bolaget ha i europeiskt luftrum att göra överhuvudtaget. Vad händer om en incident inträffar och ett par pajaser i cockpiten till en B777 tvingas försöka nödlanda på en nordisk flygplats?

Bara hjältar och hjältinnor får en God Jul!

I lördags morse klev jag upp med tuppen. Den stora livsmedelsbutik som jag oftast frekventerar öppnar kl 8. Ungefär 10 min innan portarna skulle slås upp var jag på plats. Jag trodde jag skulle vara hyfsat ensam men närmare hundra andra hade tänkt samma tanke som jag och stod redan och köade. En lång kö där ingen, och jag menar verkligen ingen, hade två meters avstånd till personen framför sig. Puckon!

Hur som helst fick jag så småningom, efter att ha låtit horden skena in vid öppning och rusa av sig, tillfälle att göra mina absolut sista inköp inför julen. Jag insåg tidigt att veckan före jul kommer att medföra extrema risker för liv och hälsa och så rätt jag fick.

Under promenader då jag passerat såväl Systembolaget, med 150 meters kö, som min livsmedelsbutik, med snitslad bana utanför, har jag kunnat konstatera att många medmänniskor är helt obegripligt dumma i huvudena!

Därför var det i dag en fröjd att läsa Lisa Magnussons ledartext i DN. Lisa konstaterar att det är lätt att lägga märke till pandemins idioter medan alla hjältar tycks kämpa i otacksam motvind.

Jag suger åt mig och anser att jag, tillsammans med många andra hjältar, har bidragit med det vi har kunnat i kampen för att inte tiotusen svenskar ska få sätta livet till. Vi kommer, som det verkar nu, inte att nå vårt ambitiösa mål men skulden ska sannerligen inte falla på oss hjältar!

Vi, som avstått kollektivtrafik, som handlat på otroligt udda tider, som mött släktingar och vänner utomhus och på behörigt avstånd, som aldrig satt på en uteservering i somras, som inte deltog i någon 250-personersfest i Södertälje eller som aldrig demonstrerade i täta grupperingar mot restriktioner och vaccin är sååå värda våra hjälteglorior.

Vi, som tidigt kämpade mot våra arbetsgivare för att få arbeta hemifrån så att vårdpersonal och poliser m fl i någorlunda trygghet kunde ta sig till och från sina arbetsplatser, fick stånga oss blodiga. Vad gör man inte när man förstår det majoriteten inte tycks begripa?

Än är det lång tid innan alla fått vaccin och vi kan lämna denna pandemi bakom oss. Jag vågar inte tro att alla korkskallar har lärt sig någon läxa utan här gäller det för alla oss hjältar och hjältinnor att härda ut. Kanske kan vi få flera tack framöver men för mig räcker det att veta att jag i alla fall aldrig gjorde tillvaron ännu sämre under skitåret 2020.

Danmarks "store juleshow" slår svenska motsvarigheter!

Det är skillnad på julshower och julshower.

I jultid vill jag ha bjällror, gärna stor orkester, vacker musik framförd av stjärnor, gärna sådana jag inte känner till i förväg och allra helst ett begåvat programledarpar som leder kvällen med både sång, dans och andra upptåg.

I svensk TV har jag nog aldrig upplevt det som nu i många år varit en tradition i vårt södra grannland.

Sista lördagen före jul sänder Danmarks public service, DR.dk, sedan många år ”DR’s Store Juleshow.”

I lördags bänkade jag mig därför framför TV:n och fick njuta av 90 minuters toppenunderhållning.

Showen leddes av den danske skådespelaren och kompositören Martin Brygmann och sångerskan, skådespelerskan och TV-stjärnan Silja Okking. Silja är en ny bekantskap för mig och när hon i showen sa ”julskinka” på perfekt svenska och berättade att hon är halvsvensk var jag tvungen att googla.

Silja är dotter till danske skådespelaren och EU-parlamentarikern Jens Okking och Catharina Nordlindh, svensk dansare och koreograf.

I showen fick vi förutom att njuta av allehanda julmusik framförd av Danmark Radios symfoniorkester och många danska stjärnor även stifta bekantskap med Jan Hellesøe, hjärnförvirrare och manipulationsexpert. Tänk svenske Henrik Fexeus så fattar du vad jag snackar om.

Showen spelades in innan Danmark skruvade åt restriktionerna och i salen fanns 500 personer i publiken och på scenen en tätt sittande symfoniorkester. Att Danmarks statsminister inte långt tidigare förbjudit ett sådant arrangemang är ingenting jag försvarar. Samtidigt var det underbart att se en stor publik – det kändes litet som om den sociala öknen vi lever under inte var så betungande för en stund.

I jämförelse med SVT’s julkonsert med Orphei Drängar, som bestod lika mycket av programledarnas flinande åt varandra som av musik så var den danska showen så otroligt mycket bättre.

En tid till finns den danska showen att se här.

Nu är det bara att hoppas att SVT får upp ögonen för glada, och härliga, Silja Okking. Hon skulle sannerligen kunna få sprida sitt danska hygge även till en svensk publik.

Sista lördagen före jul nästa år vet jag vad jag gör: Tittar på en dansk och alldeles underbar julshow!

Borde Federley ha krävt utdrag ur brottsregistret?

Genom livet har jag upplevt den där ofattbara känslan av nyförälskelse vid endast ett fåtal tillfällen. Ändå är dessa tillfällen av sådan art att de aldrig kommer att glömmas och så tror jag att det är för de allra flesta.

När hjärnan förvrids, endorfinerna strömmar genom kroppen, mat och dryck blir ointressanta och sömn något man kan klara sig utan så är det lätt att glömma att be föremålet för sina himlastormande känslor om ett utdrag ur brottsregistret.

Fredrick Federley gjorde naturligtvis helt fel när han avstod från att omedelbart bryta upp från den relation där partnern visade sig vara tidigare dömd för fruktansvärda brott. Fredrick borde ha vetat bättre men kärleken är blind.

Det drev han utsatts för i media har varit olidligt att följa och hö-hö-hö-arnas utbrott på Flashback och andra sajter gör ont.

Flera partiföreträdare, bland andra partisekreteraren Michael Artursson, var snabbt ute och fördömde och ifrågasatte Federleys förtroende.

Nu har Fredrick meddelat att han lämnar alla sina politiska uppdrag och Sverige förlorar därmed en engagerad politiker ur en yngre generation.

Jag kommer att sakna Fredrick även om jag inser att situationen till sist blev ohållbar för honom och hans närmaste. 

Det handlar inte om att jag är odelat positiv till alla de politiska ståndpunkter som han och hans parti agiterar för och emot. Det handlar om att jag anser att han varit en skicklig politiker både i Sverige och EU och att jag tror att den politiska återväxten i form av unga politiskt engagerade kommer att tunnas ut alltmer – om vi bortser från de extrema ytterkanterna, som alltid kommer att locka oupplysta eller dåligt pålästa.

Att vara en offentlig person måste vara nästintill omöjligt. Att ständigt vara påpassad, att få sitt liv uppgrävt gång på gång och stundtals dessutom uthängt kräver sin man eller kvinna.

Jag hoppas att Artursson, Lööf och alla pseudotyckare har fläckfria förflutna och att de noggrant kollat upp sina makar, partners och närmaste vänners bakgrunder så att det inte plötsligt briserar några skandaler i de egna famnarna.

Jag närmar mig åldern då en ny himlastormande förälskelse ter sig alltmer avlägsen men man ska ju aldrig säga aldrig. Något utdrag ur brottsregistret kommer jag inte att begära om lyckan slår till – jag får lita på mitt eget förnuft, det där som försvinner i samma ögonblick som förälskelsen slår till.

Fredrick var förälskad och kunde inte tänka rationellt – något som ledde till att han gjorde ett felval och såg sin karriär rämna.

Vem fan kan tänka rationellt när man är kär som en klockarkatt?

En promenad i Coronavirusets tid

Ännu en gråmulen och trist dag. Allt hemarbetande har börjat göra mig till en soffpotatis och jag inser att här måste det ut och långpromeneras oaktat att vädret är precis så trist att kurande i soffan egentligen lockar betydligt mer.

Lämnar mina hemma-, tillika favoritkvarter och beger mig ut på Enskedefältet. Handskarna är på och jackan knäppt ända upp i halsgropen. Det duggregnar.

Människor jag möter skyndar raskt vidare med blicken riktad rakt ned i backen.

Jag tänker att viruseländet vi drabbats av har fått många medmänniskor att antingen strunta i rekommendationer från myndigheterna eller fått dem totalt asociala.

I höjd med Enskede Ridhus ser jag dig komma emot mig. Du har halvlångt hår som sticker fram ur en uppdragen huva. Dina byxor är aningen för korta och du bär på en tom ICA-kasse.

När du närmar dig ser jag dina stora vackra ögon när du tittar upp. Strax innan du och jag möts bränner du av ett fullständigt fantastiskt leende. Jag ler tillbaka emot dig men inser att mitt leende inte på långa vägar kan leva upp till ditt.

Jag passerar snabbt det trista industriområdet på Årstafältet och beger mig in i nybyggda kvarter i Årsta. Det är fint tänker jag när jag passerar nya kvarter med krogar, butiker och redan julpyntade balkonger.

Vid tvärbanans station Linde ska jag just gå över spåren när jag möter dig igen! Jag avvaktar på min sida av spåren för att låta dig hinna över först – Gud och Tegnell förbjude närkontakt i dessa dagar. Du bär fortsatt på den tomma papperskassen från livsmedelsbutiken.

Du tittar upp och ännu en gång får jag se det vackraste av alla leenden.  När du passerar mig säger du försiktigt, nästan en smula blygt: ”Hej igen!”

Jag passerar över spåren, mitt hjärta slår ett par extra slag och jag tänker att jag kanske just blev förälskad.

Efter några meter vänder jag mig försiktigt om. Tänk om du skulle göra detsamma, vad gör jag då?

Tyvärr skyndar du vidare i dina för korta byxor, ditt vackra halvlånga hår under en huva, med dina stora ögon värda att drunkna i och med ett av världens vackraste leenden.

Jag lever länge på mina tankar efter promenaden den där trista novembersöndagen. Det finns fortfarande människor som orkar kosta på sig att le trots eländet som omger oss.

Palmolja har många namn!

Är du som jag och försöker undvika palmolja i de produkter du köper? Har du någon gång undrat över alla de mer eller mindre kemiska beteckningarna på dina tvålar, schampon, diskmedel mm? Då ska du läsa vidare!

Nyhetsbyrån AP är på väg att, som det verkar i en serie, avslöja fasansfulla uppgifter om vad som sker på palmoljeplantagerna i Asien. Här finner du en fantastisk, skrämmande och trovärdig artikel om vad som sker.

Det är sannerligen inte lätt att värja sig mot produkter med palmolja men det finns också andra exempel på ingredienser som alla borde undvika.

Palmoljan står ju bakom regnskogsskövling som tränger bort det vilda djurlivet.

Lika illa är det med vanilj och rosenträd.

Ni som använder skimrande puder och ögonskuggor borde tänka om. I produkterna ingår ett mineral som heter Mica och som bryts i Indien med barnarbetskraft.

På badbombsförestaget Lush:s hemsida finner jag listan jag sökt så länge:

Ingredienser på innehållsförteckningar och vad detta då innehåller:

Lauryl betaine - Palmkärna, palm och kokosnöt

Sodium cocoamphoacetate - Palmkärna, palm och kokosnöt

Cetearyl Alcohol - Palmkärna

Cetearyl Alcohol och SLS - Palmolja

SodLauroylSarcosinateNP - Kokosnöt, palm, palmkärna

Lauroyl Sarcosine - Kokosnöt, palmkärna

Glycol Cetearate - Palmolja

GMS SE40 - Glycerol monostearate - Palmolja

SSD - Disodium laureth sulfosuccinate - Palmolja

Glyceryl Stearat-PEG100 - Palmkärna

Ammonium Laureth Sulfate - Palmkärna

Sodium Laureth Sulfate - Palmkärna

Sodium Lauryl Sulfate - Palmkärna

Sodium Stearate – Palmolja (Palmoljefri version användes i tvålen Orangutan)

Stearic Acid - Palmolja

Laureth 4 – Palmolja

Jag går ut i badrum och kök och kollar på flera av de produkter som jag använder och måste tyvärr konstatera att samtliga innehåller någon av de ovan nämnda beteckningarna.

Läser vidare på nätet att inte ens en Svanenmärkning är en garanti för att produkten inte innehåller palmolja. Organisationen bakom Svanen anser att det inte finns tillräckligt bra alternativ till en del produkter med den förhatliga oljan.

Jag tänker att vi som kunder nu måste kräva mer och bättre av alla producenter som fortsätter att använda sådant som skändar natur, utrotar djur och tvingar barn att arbeta under slavliknande förhållanden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det vore en god start om alla produkter utan palmolja märktes upp som palmoljefria! Ett krav som vore lätt att ställa av våra myndigheter!

Unamuno kanske var en Nostradamus?

När filmfestivalen i spanska Valladolid, Seminci de Valladolid, visar en film med titeln, min egen översättning, ”Ord inför världens slut”, reagerar jag.

Filmen handlar om Miguel de Unamuno, en spansk författare och filosof, som 1924 förvisades till den numera populära Kanarie-ön Fuerteventura. Förvisningen skedde på order av den dåvarande spanske diktatorn Miguel Primo de Rivera.

Vintern 1986-87 var jag en av tre svenska reseledare, senare förökades vi, som intog den då, för svenskar, i jämförelsen med Gran Canaria och Tenerife, helt okända ön i Atlanten.

Under vår säsong, en i Sverige otroligt kall och vidrig vinter, ledde jag otaliga ö-rundturer runt den karga ön där inte särskilt mycket finns att visa och berätta om. På den nordligare delen av ön, i en avlägset belägen dal, fanns en större skulptur av Miguel de Unamuno. Oj, vad jag berättade!

Vem var jag att kunna redovisa det dramatiska liv som han tvingades utstå och vem är jag att i dag kunna säga exakt vad som är sant eller vad som är falskt?

De Unamuno lyckades så småningom ta sig tillbaka till fastlandet och dog i Salamanca 1936. Många påstår att han mördades av Francos män. Det verkar som om ingen egentligen vet.

Själv tänker jag tillbaka på tider som flytt och stories jag berättat för intet ont anande turister.

Den nu producerade filmens namn, i original ”Palabras para un fin del mundo”, får mig dock att tänka att Miguel de Unamuno kanske inte var helt fel ute när han formulerade sig!

Mannen som lärde mig danska är död!

1982 anställdes jag i den stora danska resekoncernen Spies Resor. Min första heltidsanställning i livet innebar placering i turistorten Cala Millor på östra Mallorca. Jag var ensam svensk tillsammans med tre danska tjejer!

Nu tillhör jag de få i Sverige som faktiskt förstod en hel del danska redan som barn – språkintresset och förmågan att härma har det aldrig varit något fel på.

Nu blev det dock något helt annat. Jag förväntades kunna göra mig förstådd via en mikrofon, i en skranglig buss full med danska gäster. Historiska skeenden skulle återges, botanik skulle avhandlas och cochenille-lusens väg till alla damers läppstift skulle förklaras så att det ledde till ”hygge” och ”grin.”

Jag fick otroligt mycket hjälp av den danska popgruppen Shu-bi-dua, knappast omtalad i Sverige.

Gruppen höll sig på vänsterkanten men det struntade jag i eftersom jag tyckte att många av deras låtar var bra och inte gjorde det något att sångaren Michael Bundesen sjöng både fantastiskt och välartikulerat mitt i annars ofta slamriga låtar.

Jag är inte helt säker men jag påstår att jag har de flesta av gruppens låtar på CD. De gav, såvitt jag vet, ut 19 skivor under den tid de existerade.

De var kanske de allra första att påtala att en klimatkris väntade inom en inte allt för avlägsen framtid. ”Costa Kalundborg” är en av mina favoriter. ”Ønskelisten” och ”Danmark” är andra favoriter.

I dag kom beskedet att Michael Bundesen gått ur tiden. Jag fäller en tår och lovar att jag aldrig kommer att sluta att lyssna på gruppen som en gång lärde mig det språk som än i dag är så förknippat för mig med härliga människor och massor av ”hygge!”

Vila i frid Michael!

Grattis USA! Grattis Joseph R Biden!

Äntligen är fyra år med en lögnare och nationssplittrare över! Han lyckades aldrig göra ”America great again” och hans tid som president lär komma att omskrivas som minst sagt världsturbulent.

Själv gläds jag åt alla de kloka amerikanska väljare som valde förnuft framför dårskap. Jag gläds åter åt att kunna drömma om resor till ett av mina absoluta favoritländer i världen. När viruseländet är stävjat kommer jag att sukta efter både storstäder, landsbygd och stränder i USA och jag längtar efter att möta alla de amerikaner som jag anser i grunden är välkomnande, sociala och toleranta men som under några år har fått sina huvuden förvridna.

Den 20 jan 2021 svärs Joseph Robinette Biden in som USA:s President och landet får samtidigt sin första kvinnliga Vicepresident, tillika en färgad sådan!

Biden och Harris kommer att få fullt upp med att städa. Klimatet kommer att ges en chans igen då Parisavtalet säkerligen skrivs under igen. Fattiga amerikaner kommer att få större chanser till vård då Obama-care tillåts leva vidare. WHO får troligen en bidragsgivare och medlem åter!

Världen kan helt enkelt inte bli annat än en bättre plats!

Firar denna kväll med att lyssna på så kallade patriotisk musik från USA – musik som inte spelats hos mig under fyra långa år!

God Bless America!

SL väljer kundfientlighet framför logik!

Ända sedan det blev allvarligt läge med Covid-19, i mars månad, har jag försökt att fullt ut följa Folkhälsomyndighetens anvisningar och råd trots att de flesta medmänniskor helt tycks ha upphört med avståndstagande etc.

Till exempel försöker jag att undvika kollektivtrafiken så mycket jag kan. Min arbetsgivare tvingar mig fortsatt att visa mig på arbetsplatsen minst en dag i veckan för att ”socialisera” men i övrigt jobbar jag hemifrån.

Att köpa ett månadskort på SL skulle därför ha varit en direkt förlustaffär med extremt dyra resor. Jag skaffade mig därför så kallad ”reskassa.”

Ca 25 meter från porten där jag bor finns en busshållplats med en busslinje som tar mig till mitt favoritsnabbköp, där jag handlar på så udda tider som möjligt. Förutom de sällsynta resorna till jobbet, som sker i vidrigt fullbelamrade t-banevagnar, så är bussresorna de enda jag utnyttjar när det gäller kollektivresande.

Jag skulle med glädje blippa min reskassa men sedan framdörrarna på bussarna stängdes och SL inte brydde sig om att flytta kortläsarna så erkänner jag – det har blivit ett antal gratisresor.

Jag har full förståelse för att SL förlorat stora pengar på gratisåkandet men i stället för att flytta kortläsarna så skärps reglerna nu på onsdag; Med oblippad biljett blir det inga resor med mindre än att du riskerar en böteskostnad på 1550 kronor!

I mitt, och jag antar en ohygglig mängd andras, fall innebär detta att jag måste gå till en t-banestation för att blippa min reskassa innan jag återvänder hem för att kliva på bussen.

Jag har inte särskilt långt till t-banestationen, ca 800 meter, men jag tänker att de som bor utanför storstadsområdet omöjligt kan ordna så att de har en giltig biljett vid påstigandet.

Alternativet enligt SL är att skaffa mobilt bank-id och köpa biljett via en app.

Tro mig; Jag kommer aldrig att göra några som helst ekonomiska transaktioner via min mobil – dessa gör jag via min dator som har ett kraftigt antivirusskydd installerat. Jag lever i övertygelsen att alla som swishar och uppger kontokortsnummer på, högst sannolikt, övervakade mobillinjer förr eller senare kommer att se sina konton länsade.

Tills det att SL kan se till att vi som vill kan betala med våra reskassor vilket färdmedel vi än väljer så borde företaget dra tillbaka sitt direkt kundfientliga påhopp.

I virustider är det lämpligt att så många som möjligt gör sitt bästa – på alla sätt. SL har på inget sätt tänkt klart. Gör gärna det SL!

SL skrotar populära 76:an - glömde planera hållplats

Nästa söndag, den 25 oktober, är det dags för alla oss som ser fram emot den nya Slussen att åtminstone del-glädjas. Då är det dags för invigning av den nya ”guldbron” och därefter kommer rivandet av det som återstår av den gamla Slussen att påbörjas.

Firandet nästa helg grumlas betänkligt av att staden och SL tycks lida akut brist på tjänstemän som har tankeförmågan i behåll.

En i rusningstid mer än fullbelamrad busslinje, 76:an, skrotas till stora delar och detta för att man helt sonika ”glömt bort” att linjen finns och är populär. Något nytt hållplatsläge för linjen går ej att finna från den 26 oktober och linjen avkortas till att gå endast sträckan Karlaplan – Ropsten, oklart vilken målgrupp som lockas av detta!

I rusningstid har 76:an gått var femte minut och trots Corona-tider och restriktioner har det varit fullt ombord.

När alla dessa resenärer ska finna nya resvägar till och från sina arbetsplatser lär virusförmaningarna klinga ohörda.

Att SL försöker släta över problemet genom att hänvisa till andra busslinjer är helt enkelt inte bra nog!

Med en vecka kvar lär det bli omöjligt att finna fram till en vettig lösning men goda alternativ finns. Till exempel skulle 76:an kunna gå från Klarabergsviadukten/Cityterminalen, via Hamngatan och Strandvägen och därmed kunna få med sig resenärer som byter från T-banan.

SL framstår som direkt kundfientliga när de inte ens försöker finna en rimlig lösning efter att de helt enkelt inte tänkt klart tidigare i planeringsprocessen.

Journalister som byter bana borde ha lång karenstid

När en välkänd journalist lämnar sin yrkesbana och antingen headhuntas eller självmant söker sig till annan verksamhet så väcker det inte sällan uppmärksamhet – särskilt om personen ifråga fortsätter att förekomma i media.

Helena Stålnert, nyhetsankare och chef för SVT Aktuellt, lämnade efter 18 år public service 2005. Hon blev kommunikationsdirektör först vid SAAB och senare vid SSAB. Redan kort tid efter att hon lämnat journalistjobbet så förväntades vi känna förtroende när hon gick i svaromål från andra sidan mikrofonen.

Tills helt nyligen har vi i SR Ekot kunnat höra Helena Boström Thomas som nyhetsuppläsare, Hon har mångårig erfarenhet från TV4, SVT och SR.

De senaste veckorna har hon plötsligt dykt upp själv i nyhetsrapporteringen men nu som presstalesperson för Polismyndigheten.

Det blir en stor trovärdighetsfråga, inte bara för Polismyndigheten utan också för public service när ett så abrupt anställningsbyte riskerar att medföra vänskapskorruption i den högre skolan. Om det inte redan har inträffat så kommer snart nog Helena Boström Thomas att få stå till svars inför gamla kollegor - kollegor som hon i många fall är mer än bara ytligt bekant med. Det finns helt enkelt anledning att tro att risken för att informationsutbytet skulle kunna bli något det inte borde få tillåtas att bli. Med detta sagt: Inget ont om Helena Boström Thomas som jag anser har varit en mycket bra nyhetsförmedlare.

Medieföretag i allmänhet och public service i synnerhet borde skriva in i sina anställningsavtal att vid anställningens upphörande skall ett antal månaders karens råda innan den som lämnar tillåts uttala sig för media, i alla fall som representant för ett annat slags företag eller verksamhet.

Kanske skulle detta få till följd att färre journalister söker sig till public service men å andra sidan skulle detta möjligtvis kunna bli en väckarklocka. Både SVT och SR har genom åren gjort sig ökända inom mediebranschen för sin personalpolitik som innebär att LAS drivs till sin yttersta spets. Många är de timanställda som endast får korta kontrakt och sedan försvinner ett halvår eller så för att sedan få en ny chans på ett korttidskontrakt. Detta sagt med anledning av att vi nu förväntas tro på rapporteringen om regeringens svårigheter med just LAS.

Alla måste självklart få tillåtas byta arbetsgivare några gånger genom livet. En journalist som byter yrkesbana och i sin nya roll har att uttala sig i media som representant för en helt annan typ av verksamhet borde däremot tvingas till en fastställd, längre, karenstid bortom mediebruset.