Huset som brann - mitt hem en gång!

Natten till måndagen den 14 december 2015 brann en större villa, ett tänkt flyktingboende, i Södertälje. För många, många år sedan, när huset var nytt, var det mitt hem.

Bakom huset stod skogen tät. Det som i dag är Hovsjö fanns inte. Bara en järnväg, där tågen till Eskilstuna gick sporadiskt, fanns i vägen då jag på skogsstigar tog mig fram till mitt badparadis, sjön Måsnaren!

Under en stunds eskapism försöker jag föreställa mig hur det skulle vara om…

Plötsligt finner jag mig leva i ett land som styrs av en despot från yttersta vänstern eller högern. Despoten gör allt som står i sin makt för att göra tillvaron så sur som möjligt för alla de som inte tycker som despoten själv.

En underground-rörelse (bestående mittenpartierna "lagom") verkar i smyg och försöker rätta upp tillvaron i landet men så snart en oppositionell anträffas av despotens hantlangare så är det buren, tortyr eller döden som väntar.

En våldsinriktad enklav, som baserar sina teorier på en fragmentarisk och urgammal bok, författad av en flock människor under hundratals år, sätter upp ett mål om en ultrakristen stat. En stat där homosexuella är allmänna villebråd och där kvinnor skall läras upp till lydiga sådana med sin plats födande framför spisen.

Jag bestämmer mig för att fly! Jag vill leva i fred, ta stort ansvar för mig och de mina och någonstans djupt inne drömmer jag om ett betydligt bättre liv. Jag säljer allt jag äger och har, promenerar över Öresundsbron, hukar för danskar lika illasinnade som de styrande i mitt eget hemland. 

Jag sneddar över Tyskland, klättrar över taggtråden till Belgien och mutar mig förbi muren in till Frankrike. Jag snor en cykel och tigger till mig en baguette och ett krus vin på den franska landsbygden för min överlevnad. 

För jag vill vidare, så långt jag mäktar med att ta mig från landet jag lämnade.

Efter många och långa strapatser, skitig, illaluktande, hungrig och ständigt tittande efter myndighetspersoner som vill tvångsregistrera mig och eventuellt skicka hem mig bums till despoten därhemma, lyckas jag nå Cádiz i södra Spanien.

Jag lyckas köpa mig en plats på en gisten, mer än gammal, fiskebåt men har inte så mycket pengar så att jag kan åka det som säljaren kallar ”första klass”, på övre däck i friska luften. 

Jag stuvas därför in under däck med mängder av andra. Luckan i däcket spikas därefter igen och alla vi instängda förstår att vi troligen inte kommer att leva särskilt länge till.

Efter det jag upplever som en flera månader lång resa, trots att den nog ”bara” tog tre veckor, kommer vi fram till Kanarieöarna, ögruppen jag drömt om och hört så mycket gott om.

Lokalbefolkningen kallar sig guancher, eftersom urbefolkningen på öarna kallade sig så. Inom gruppen guancher råder stora motsättningar. Eftersom många kanarier är blonda och blåögda så inser jag att mina förfäder troligen passerat här en gång i tiden under sina rövarstråt.

De guancher som är blonda hunsas, bespottas och ses ned på av den mer mörkhåriga delen av befolkningen. De anses helt enkelt inte ha rätt att vistas på öarna.

Trots allt finns det vänliga, förstående, människor, av alla kategorier bland öborna. De har iordningställt enklare bostäder till oss flyktingar för att vi ska kunna vila ut och börja fundera över hur vi ska kunna bidra till det nya samhälle vi just anlänt till.

Jag längtar efter att få lära mig lokalbefolkningens språk, skaffa mig ett jobb, betala den skatt jag förväntas betala, träffa en partner att älska och bara få vara den jag är; En människa! 

Tyvärr brinner mitt första tillfälliga boende ned redan samma natt!

Jag förstår inte hur de (naiva, ondsinta, korkade, skolskolkare, ja rent av dårar) tänkte som tände på!

Blir det bättre om jag som nyanländ driver vind för våg? Känner pyromanen en större egen trygghet av att jag kanske kommer att vara tvungen att ordna min överlevnad genom att begå brott? Vem ska ta hand om den eldfängde när han/hon blir så gammal att han/hon måste tas omhand inom äldreomsorgen? Ingen i lokalbefolkningen är ju sugen på de arbeten som jag tacksamt skulle utföra om jag finge ta plats!

Jag funderar på om jag måste vända åter, om det finns någon annan ö i ögruppen där befolkningen är vänligare inställda? Var finns platsen, ön, landet, där de förstår att det de upplever nu är något som alla, både flyktingar och fast boende, både nyinflyttade och de som befinner sig på platsen i fjärde generation, måste försöka finna bästa tänkbara lösning på?

Jag, som hört att öborna gillar prinsesstårta, svenskt knäckebröd och den kaviarsort som kommer från mitt hemland, tas emot med hat! Trots att lokalbefolkningen gärna köper varor och tjänster av andra svenskar som kommit långt tidigare så ses jag som paria. 

Troligen tar det mycket lång tid innan jag lyckas skaffa mig vänner och det liv som de redan boende anser vara bara deras.

Jag hoppas bara att jag orkar kämpa vidare för en värdigare tillvaro!