Ensam i jul är inte fy skam!

Som ett brev på posten kommer artiklarna. Nej förresten, det var att vara alltför snäll mot ”posten”, numera Postnord, som har stora svårigheter att sköta sitt uppdrag. Brev och annan post kommer alltmer sporadiskt i brevlådan och när de gör detta så är det i oerhörda mängder, något som i alla fall i min värld bevisar att postutdelning är något som numera sker ett par dagar, inte mer, i veckan!

Nåja, vad var det nu med artiklarna?

Dagarna före jul fylls tidningarna med gråtfyllda beskrivningar av hur alldeles fruktansvärt det måste vara för de som tvingas fira julen på egen hand. Ja, är det en ensamhet som inte är självpåtagen och en ensamhet som är det enda alternativet för att släktingar inte finns, att vännerna har tackat för sig eller för att sjukdom gör det omöjligt att ”fira” en sällskaplig jul så kan jag, kanske, hålla med.

Det mest bedrövliga inlägget i ”ensamhetens jul”-debatten står Marcus Birro för i dagens Metro.

Stackar’n måste fira jul med sin nya kärlek men utan sina barn! Marcus, som tagit som livsuppgift att ständigt bära offerkoftan, ältar om de uteblivna barnen, som firar jul med sin mor, men avslutar sitt inlägg triumferande med att konstatera att till nyår är det minsann han som har barnen, ha-ha, och då ska det minsann firas.

Jag läser Marcus inlägg men begriper ”nada!”

Jag tror att jag själv har upplevt de flesta typer av jular.

Det har varit stora släktuppställningar, med personer närvarande jag aldrig träffat annars under det snart gångna året. Det har varit hysteriska, Marcus Birro-separations-offerkofte-jular, där julafton tillbringats hos mamma, juldagen hos mormor, annandagen hos pappa, mellandagarna hos mer avlägsna släktingar osv. Dessa hysteriska jular borde så här i efter hand, för alla inblandade, erbjuda ett par veckors semester från allt och alla!

Jag har haft många ensamma jular! Antingen har det berott på att jag arbetat, och då visserligen haft andra levande existenser omkring mig, eller så har det varit ett helt och hållet, och önskat, egenval! Att lalla runt i mjukisbrallor och t-shirt, äta när och vad man vill, kolla på just de tv-program jag själv vill kolla på, lyssna på just den musiken jag längtat efter att lyssna till, ja att helt enkelt bara vara är sååå underskattat!

De bästa jularna i vuxen ålder har jag upplevt i USA! Julafton är en ”vanlig”, om än julshoppingstressad, dag som har avslutats med en god middag med barn runt bordet som ivrigt avhandlat initierade diskussioner om när ”Santa” kan förväntas komma ned igenom skorstenen och om hur det kan komma sig att barnen aldrig märker när det sker? 

En amerikansk juldagsmorgon är julotte-tidig då barnen är ivriga och förväntansfulla att komma snabbt ut till gran och klappar. Allt medan vi vuxna, i mysbrallor och morgonrockar, utrustade med kaffekoppar tittat på och tindrat tillsammans med barnen.

Hur som helst; Vare sig du firar du en Fanny & Alexander-jul med stora släktuppställningen eller i ensamhet så hoppas jag du får precis den jul du önskar dig. Inte någon annans jul som påtvingats dig och där du anser att du måste ställa upp för lagets skull. Så jädra viktig är inte helgen som väntar så att den kan tillåtas åsidosätta var och ens egna vilja!

God Jul kära bloggläsare!