Om Polisen, bemanning och fackligt ansvar!

Sydsvenskan skriver om sommarbemanningen vid polisen i Malmö och intervjuar det lokala polisfackets ordförande Sophia Willander.

Hon säger: ”Många av brotten kommer inte att klaras upp på grund av den kraftiga underbemanningen.” Hon påtalar att många av hennes medlemmar, precis som de flesta andra i riket, har semester och konstaterar samtidigt att horder av poliser passar på att ta ut föräldradagar.

En månad föräldradagar följt av en månads semester, liksom!

Willander beklagar också att det inte existerar något system med vikarier under sommaren.

Hade hon arbetat vid räddningsverket hade frågan om det har brunnit i hjärnan varit högst berättigad.

Jag har tidigare i min blogg konstaterat att det är hög tid att se över regelverket som säger att föräldradagar alltid går före semesterdagar. Det kan inte vara alla småbarnsföräldrars oinskränkta rätt att tvinga kollegor på arbetet att flytta på sina sommarsemestrar, något som ofelbart vållar osämja på vilken arbetsplats som helst.

Att Malmöpolisen tycks ha beviljat fullt semesteruttag förutom att godkänna föräldraledigheter torde falla tillbaka lika mycket på Willanders fackförbund som på arbetsgivaren.

Att Willander funderar på varför det inte anställs sommarvikarier vid polisen får mig att allvarligt fundera på om hon förstått sitt uppdrag och den verksamhet som hennes arbetsgivare bedriver? Hur i hela fridens namn hade hon tänkt sig en semestervikarierande polis utbildning? En webbaserad utbildning som klaras av i en hast? Har hon tänkt sig någon slags outbildad ”folkpolis” på landets gator sommartid?

Jag inbillar mig fortsatt att fackets roll är att se till helheten för medlemmarna. Att alla har en dräglig arbetsmiljö och att någon slags rättvisa råder när ledigheter planeras och fastställs. 

Uppenbarligen råder inte denna samsyn mellan fack och arbetsgivare vid Malmöpolisen. 

Där tycks facket stå enade mot arbetsgivaren i kraven att alla ska få semester, och föräldraledigt, när de vill. Därefter är det dags att, via media, ta fram de sura uppstötningarna när verksamheten står på fallrepet.

”Det är bara en tidsfråga innan någon i allmänheten kommer att skadas”, avslutar Sophia Willander, till synes utan en enda egen självkritisk tanke.

Det är ta mig tusan provocerande!