I gårkväll öppnade jag min byrålåda. Den som är till
bredden fylld med olästa böcker. Jag blundade, stoppade ned handen och greppade
en av alla mina kommande läsupplevelser. Efter tillpuffning av stora sköna
kuddar och nyputsning av läsglasögonen kröp jag upp i favorithörnan och började
läsa. Och som jag läste! Först vid 4-snåret i morse släckte jag lampan!
Hurra! Jag har fått min efterlängtade, och svårt saknade,
läslust tillbaka!
Den försvann för en tid sedan. I samband med ett
arvsskifte blev jag med ett antal böcker jag aldrig läst. Bland annat en bok
som hyllats världen över, som översatts till ett 60-tal främmande språk och som
skrevs av den ständigt rosade. Nobelpristagaren!
Boken låg länge på mitt nattduksbord, nästan ilsket stirrande
på mig och det dröjde veckor innan jag beslöt mig för att ta mig an boken som
anses som det svenskaste av de svenska. Som var tänkt som en lärobok men som
avfärdades som sådan därför att författarinnan ”glömt” Halland!
Jag läste. Och läste. Och läste. Efter, som jag upplevde
det, en evighet upptäckte jag att jag inte ens kommit en tredjedel in i verket,
som tydligen är menat att vara mer eller mindre omstörtande för den som är
intresserad av litteratur. Min upptäckt resulterade i att jag skrinlade
planerna på att stånka mig igenom resterande sidor!
Jag får därför inte veta hur det går för Nils, Akka,
gåskarlen Mårten och alla de andra på deras ”underbara resa genom Sverige”! Och
jag vill heller inte veta!
Folk får kalla mig okulturell och litterärt obildad, det
struntar jag högaktningsfullt i!
Jag begriper att boken, när den utgavs för mer än ett
sekel sedan, var nödvändig för den tidens människor som knappast rörde sig
bortom sockengränsen. Men för mig, år 2013, var det en plåga att ens försöka
mig på en genomläsning!
Inför sommarsemestern hade jag laddat för några sköna
veckor i läsandets tecken. Nu, på söndagskvällen, när det bara återstår några
få timmar av min sommarledighet, kan jag konstatera att jag inte läste en enda
bok under dagarna på grönbetet.
Allt är Selma Lagerlöfs fel, vars bok om Nils Holgersson
på försommaren fick mig att bli bok-depressiv!
Nu tycks dock läslusten vara på ingång igen vilket känns
toppen! Aldrig någonsin mer ska jag läsa mer än kanske 50 sidor i någon bok om
den inte fångar mig, gör mig upprörd, lär mig något nytt utan bara lämnar mig
oberörd. Till det är de olästa böckerna alltför många och tiden alltför kort!
Jag brukar sluta redan efter 10 -15 sidor. Har boken inte fångat mig då retuneras det till biblioteket, ägaren eller kanske till en insamling.
SvaraRadera