Om Sahlin, hot och en passiv omgivning

I år har jag försökt att följa Almedalsveckan så lite det bara har varit möjligt! Inte för att mitt politiska intresse på något sätt har dalat utan mest för att jag inser att nästa års Gotlandsvecka kommer att kräva stor uppmärksamhet inför det, ett par månader senare, kommande valet.

Jag beundrar dock de som orkar engagera sig aktivt inom partipolitiken, i stort sett oavsett parti, och därmed avsäger sig rätten till privatliv och accepterar att ständigt vara ”nåbar” närhelst en murvel har några frågor att ställa. Förutom att få glåpord kastade efter sig av folk som tror sig veta bättre!

De stora politiska utspelen tycks ha uteblivit i år, trots en enorm mediebevakning.

I dag är t ex den stora snackisen att Mona Sahlin ska ha blivit ”förföljd” av ett antal högerextremister varav en ska ha väst ”landsförrädare” till den f d partiledaren. Sahlin ska ha upplevt situationen som hotfull och det är lätt att tro henne på den punkten. Ett antal personer som inte vet/kan/förstår bättre än att uppträda som kräk, som troligen inte ens själva vet varför de tycker som de gör eller som inte kan föra en saklig argumentation om sina egna intressen kan säkert upplevas som skrämmande.

Vad som är en smula mer skrämmande är dock att det hela skedde i Visby som under veckan varit överfullt av politiker, SÄPO-folk, poliser, journalister och en hel hord vanliga människor med politiskt intresse. Ingen såg, ingen hörde och ingen erbjöd Sahlin sällskap på promenaden hem till den tillfälliga bostaden. Inte ens K-G Bergström, journalist och f d Rapport-medarbetare, trots att han enligt egen utsago bevittnade hela händelsen.

Oavsett om man delar Sahlins politiska värderingar eller ej så förtjänar hon, liksom alla andra, en trygg tillvaro.

Ni som såg men inget gjorde är samma människor som jag, och många andra, helst inte vill ha i närheten när det hettar till för oss i något sammanhang!