I en debattartikel i dagens Sydsvenskan skriver Kjell
Westerlund, ordförande i Sams, Samarbete för människor i sorg, att det borde
införas en ”sorgpeng”. Han jämför med föräldrapengen och påstår att den som får
barn har lika stort behov av ersättning som den som förlorar en nära kär.
Vidare påstår han: ”I dag tvingas läkare att
diagnosticera sorgreaktioner som sjukdom” och han menar att sjukskrivningarna
som bottnar i sorg skulle kunna omsättas till 100 sorgedagar under en
tvåårsperiod utan att den ekonomiska påverkan på samhället skulle bli större.
När jag läser inlägget så verkar det som om Kjell &
Sams menar att sorg är något som bara drabbar en utvald liten exklusiv skara.
Något som det stora flertalet av oss andra inte har en aning om vad det vill
säga. Men som vi, den icke-sorgdrabbade massan, borde kunna ha förståelse för i
form av ersättning till de som verkligen vet vad sorg vill säga!
Att läkare anger feldiagnoser i läkarintyg borde vara
något för Socialstyrelsen att titta närmare på. Kanske borde några läkarlegitimationer dras in? I en akut sorgefas kan den mest
härdade människa behöva ett par dagar till andhämtning men att kräva att alla
som någon gång drabbas av en nära anhörigs, eller annan kärs, bortgång (dvs vi
alla!) ska ha rätt till ett kvartals antal dagar, kanske utspridda över ett par
år, det är att inte ha tänkt klart.
”Nä hörru chefen, min moster Augusta gick, som du vet,
bort för 7 månader sedan och i dag tänkte jag ta ut en sorgedag eftersom det
känns tungt!”, är knappast gångbart. Precis lika lite gångbart som det är när
någon småbarnförälder väljer att ta ut föräldradagar under juli månad, utan
annan anledning än att det är skönt om sommaren, så att kollegor tvingas flytta
på semestern.
Kanske vore det en idé om försäkringsbolagen tittade på
möjligheten att erbjuda en sorgeförsäkring så att den exklusiva skaran
sorgdrabbade kan skydda sig i förhand. Troligen skulle dock en sådan försäkring
få skyhöga premier.
Det enda vi vet är att vi ska dö! Det gäller alla! Och
alla kommer, förr eller senare, att drabbas av, ibland svår, sorg. Det är en
del av livet men inget som samhället borde bekosta!
Till att börja med vill jag att du går in på SAMS sida http://www.samsorg.se/index.htm och ser vilka de arbetar för.
SvaraRaderaTror inte att du förstår innebörden förrän du själv mist en familjemedlen och då menar jag inte din moster Augusta utan kanske din fru eller ditt barn. Då är det kanske du som sörjer och inte klarar av ditt arbete och går till doktorn och får diagnosen depression i ditt läkarintyg. Denna diagnos ligger sedan dig till last många gånger i framtiden i olika sammanhang.
Mvh hälsning från en som förlorat ett barn och enligt dig ingår i en exklusiv skara!
PS. Jag önskar ingen det det vår familj genomgått, inte ens dig, men jag hoppas du fick dig en tankeställare! DS
Gunilla!
RaderaJag tror ingenting. Jag vet också hur svår sorg känns och vad den kan göra med oss! Därmed inte sagt att samhället skall införa de sorgedagar du, och Sams, förespråkar. Alla, jag menar verkligen alla, drabbas förr eller senare av sorg. Om alla vi skulle ha rätt att strunta i livets övriga plikter under 100 dagar så skulle vårt land, och dess totala ekonomi, kunna packa ihop för gott!
Problemet med formella "sorgedagar" kontra allmänn sjukskrivning, det är ju att alla får eller skulle ha rätt till, att plocka ut sorgedagar mer rutinmässigt. Just som en rättighet. Oavsett om det verkligen är befogat eller inte. Men om det istället som nu hamnar under sjukskrivning för någon typ av nervklenhet, som man sa förr. Och nu kallas för depression. Då drar man sig för att bli stämplad. Man försöker bita ihop. Brakar man igenom så blir man sjukskriven och någorlunda "stämplad" som instabil troligen.
SvaraRaderaInget av situationerna är egentligen bra. Men att börja plocka ut "sorgedagar" tror jag är ännu sämre än att bli sjukskriven för depression. Det bästa vore nog att sluta stigmatisera depression så infernaliskt. Att hamna i ett själsligt mörker är ganska naturligt och inget att skämmas för. Jag tycker det vore bättre att lägga krutet på den problematiken istället. Idag. I sverige, så är väldigt många människor "deprimerade". Så tillvida att man förskrivs med anti-depressiva läkemedel. Där borde man sätta in resurserna istället. Jag tror man blir deprimerad av att känna sig deprimerad, just för att det är så stigmatiserat. Bl a. Och istället för att börja volymhantera det fenomenet rutinmässigt så borde man öka de individuella insatserna istället. Förstå att alla är olika och förtjänar en respekt för det.
Jag förlorade min son 17 år i en olycka där en kille inte hade ögonen där han skulle. Jag jobbar på en förskola med barn från 1 år till 5 år. Jag kunde inte jobba på en lång tid. Jag var i trauma och hur skulle jag kunna ta hand om barnen när jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag hade aldrig varit sjukskriven innan och behöva försvara och förklara min sorg och hur jag mådde tog all min kraft. Jag önskar verkligen inte att du ska behöva uppleva det jag lever med! Jag har förlorat både min pappa och mina svärföräldrar men det kan inte på jämföras med att förlora sitt barn. Det är så fel så fel. En sak som är sann är att Sverige är ett U-land när det gäller sorg son en psykolog skriver.
SvaraRaderaEn intressant aspekt som dyker upp här blir nog att det finns två olika "skolor" i tänkandet runt problemen. Där jag tror, men kan ha fel, att den åsikts-skolan som de båda kvinnorna ovan representerar kan kallas för den kollektiva och generella. Där samhällets resurser skall användas ymnigt i paritet med lidandet. Om lidandet kan misstänkas vara stort så skall samhället tillskjuta ekonomiska medel som också är stora. Om lidandet är jättestort skall medlen vara jättestora osv. Kan man övertyga om att det finns jättestort lidande så skall det automatiskt avsättas jättestora resurser. Det blir då viktigt att verkligen försöka övertyga rent generellt att det rent allmänt behövs jättemycket resurser hitåt. Någon måste administrera de stora resurserna. Utredningar måste se till att alla de stora avsedda beloppen verkligen hamnar ungefär rätt. Ombudsmän kanske behöver installeras för att se till att resurserna plockas fram och hamnar ungefär rätt. Folk under socialdepartementet och sjukvården behöver administrera och bevaka utvecklingen. Eftersom det är så stora resurser som är så generella, men helst inte skall "slösas bort". Osv i all oändlighet. Någonstans i all denna resurshantering finns det fortfarande deprimerade och gravt känsliga personer. Och de måste fortfarande ha vård, hjälp och uppmärksamhet.
SvaraRaderaOch då är vi där igen. Det är trots allt individer det handlar om. Där varje situation är tämligen unik. Omständigheterna och relationerna i kombination med känslor, själavård, omsorg och förståelse. Det värsta man kan göra då är att kollektivisera och generalisera. "Göra det lätt" för myndigheter och politiker. Att göra det lätt för den drabbade går inte. Man är som halvt förlamad, och måste ur det tillståndet så fort som möjligt, men samtidigt i sin egen takt. Tillsammans med professionell personal. Håller med Kicki ovan att sverige är lite av ett u-land när det gäller psykologi. För att bota detta och de deprimerade måste man se människorna och deras situation som individer. Först därefter kan man börja jobba sig framåt. Att bygga upp en kollektiv rättighets struktur är det allra värsta man kan göra för de som behöver hjälp.
Har man svårt att förstå hur det är att förlora en ung människa tycker jag att man ska gå in och läsa denna blogg om Elisabeth
SvaraRaderawww.joelisacadam.blogspot.se
Genom att "tävla i lidande" så förstör man debatten genuint och förstår inte grundproblemet. Och visar dessutom förakt för sina medmänniskors situation (som man inte alls känner till).
RaderaTävla i lidandet är inget jag gör men de som skriver som du har nog varit förskonad från lidande. Var är förståelsen idag??? Men från en dag till en annan så kan det vara din tur.
RaderaMen snälla Änglamamma och senaste anonym: Vad i hela fridens namn är det som får er att tro att just er sorg är så oöverstiglig? Och varför hånar ni oss andra utan att veta ett skit om vilka sorger vi gått igenom. Jag finner att jag nog håller med den anonyme kommentatorn som påstår att ni "tävlar i lidande"!
RaderaNi som påstår er ha upplevt värre sorger än vad någon annan har kanske just är deprimerade och kanske borde vara sjukskrivna för detta. Och senare i livet ta konsekvenserna för det i stället för att kräva en allmän sorgepeng! Läkare som av slentrian diagnosticerar depression vid dödsfall är dock fel ute! Kalla saker för dess rätta namn!
Det svar jag kan ge dig är att ha man inte förlorat ett barn eller en annan ung nära anhörig kan man inte förstå hur det är. Jag tävlar verkligen inte med någon annan. Jag hånar verkligen inte någon heller utan det jag ville var förklara att när det inträffa en sorg kan det vara så att man inte klara av att jobba på grund av att man hamna i kaos. Jag kan känna ett hån mot oss som hamna i en svår sorg att någon kan tycka att det är bara att vara som vanligt och jobba på. Det som kan göra mig deprimerad är när jag ska behöva försvara och förklara min sorg. Vad är viktigast i livet? För mig är det min familj.
SvaraRaderaHar du/ni förlorat barn så förstår du att det är den värsta av alla sorger, för den är så fel. Det är inte normalt att barnen ska gå före de äldre. Jag röstar JA för sorgpeng. Det skulle hjälpa oss en liten del att på den livslånga resan vi har framför oss... för ditt döda barn kommer du aldrig att glömma och livet för oss som finns kvar blir livet efter....
SvaraRaderaDe här kommentarerna som sätter sin egen sorg före allt annat visar just på problemet med förslaget om "sorgepeng". De har själva alla rättigheter och inga skyldigheter. Ingen annan än de själva kan avgöra hur dåligt de mår. De vet bäst och vill inte ha hjälp eller stöd, utan bestämma allt helt självständigt. De vill bli lämnade i sticket. Eftersom det annars blir ännu mer jobbigt att tvingas deltaga i dialog med någon.
SvaraRaderaPå det här sättet plockar man bort alla möjligheter för landet att kontrollera omfattningen på problemen. För vem skulle kunna ifrågasätta någon som har det svårt. Det syns inte och det går inte att mäta. Den som kräver pengar och enskildhet, är också den som skall bedöma hur länge detta skall pågå. Ingen annan skall ha rätt att ifrågasätta detta. Pengarna skall skjutas till, så länge den drabbade själv känner för det.
Här har vi då två enorma problem som skapas. Ur samhällsperspektivet kan teoretiskt hur mycket pengar som helst föras över till individer med känslomässiga problem. Att hantera känslor med pengar. Inte med behandling märk väl, utan reda slantar. Detta flyttar resurser från sjukvårdens kontrollerade verksamheter bort till helt okontrollerade. Den aspekten är ohyggligt intressant för politiska makter som vill bygga upp generella lösningar med skattepengar som bas för maktutövning. Förflytta resurser från fungerande verksamheter till mer politiskt styrda aktiviteter. Och möjligheterna för rent politisk retorik och slagordsutveckling blir fullständigt enorma. Media blir överlyckliga allteftersom andra sjuka, fattiga och pensionärer dräneras på resurser. Här kommer att finnas jättelika möjligheter att bygga upp mediavänliga konflikter. Med skattepengar. Spekulation i lidande och sociala problem. Hur mycket som helst. Ingenting är mätbart.
Den andra aspekten är individperspektivet. Genom att möjligheten finns, att bara kunna frånsäga sig all behandling, terapi, uppföljning, dialog, diskussion, professionelt utbyte, eftersom det någonstans innebär ett ifrågasättande, så väljer man den väg som känns enklast. För stunden minst "jobbig". Och sätter sig i sin avskildhet med de pengar som samhället erbjuder och försöker självläka. Om man är hederlig. För de flesta människor i de flesta fall är detta inte optimalt. Man bör inte vara helt ensam i en svår sorg. För den ohederlige innebär det förstås dessutom en massa annat.
Dessutom finns en tredje aspekt som är svår att förutse. Men eftersom mycket pengar skall föras över till sektorer som inte alls kan eller får kontrolleras innebär detta med automatik att många människor då kommer att börja misstänklig göra de drabbade. Ett ifrågasättande som då förflyttas bort från en proffesionell arena till ett gatans parlament. Där människor som lever på skattepengar utan någon form av kontroll eller synlig behandling blir offer för allmänt ifrågasättande istället. ”Titta så glad hon ser ut och sitter och skrattar dessutom. Hon lever ju på sorgepeng sedan flera månader”. Osv. En problematik som påminner om invandringsdebatten dyker här upp. Politiker och media är glada, men ”vanligt folk” blir misstänksamma. Det kan vara direkt farligt.
Så ur alla aspekter utom massmediala eller politiskt planambitiösa så är sorgepengs tanken precis motsatsen till vad som behövs. Mer individuell dialog vore bättre. Och mindre generalitet.
Ja jag läser och inser mer och mer att Sverige är ett U-land när det gäller sorg. Vet inte hur många gånger man ska förtydliga att ha man inte själv förlorat någon nära kan man verkligen inte veta hur det är. Jag har verkligen inte velat bli lämnad i sticket. För mig var det självklart att jag ville ha hjälp men vad fanns det för hjälp??? Blev hemskickade från sjukhuset men ingen att kunna ringa till och ingen ringde men vet att på sjukhuset satt de i krisgrupper för det var så hemskt det som hade hänt. Hamnade hos en Psykolog som satt och grät för att hon tyckte det var så hemskt det jag drabbats av så jag fick ta hand om henne....... Har provat annan hjälp men det är svårt för det finns ingen hjälp som kan hjälpa till.
SvaraRaderaVad har du för individuell dialog att erbjuda? Vad hitta man de personen som kan detta?
Jag har sökt och sökt.
Jag tror du rör vid ett jättelikt problem här. Som finns i vårt moderna samhälle. Ser vi oss omkring kan vi hitta massor av tecken som tyder på att samhället har enorma brister. Som det står i någon kommentar ovanför här så skrivs det ut massor av mediciner mot depression. Och den kan ju ha sin orsak i många olika anledningar. Men bara det är ju en varningsklocka. Man skriver också ut adhd preparat till barn och ungdomar som är lite "stökiga". Och det egentligen på verkligt lösa boliner.
RaderaVi kan också se att ca 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Många ungdomar sägs begå självmord, betydligt mer än i de flesta andra länder. Abort talen är väldigt höga. Många äldre hamnar i "isolering" på gamla dar, och får en ganska torftig tillvaro. Institutioner med mentalt instabila personer har lagts ner, helt sonika. Och de som tidigare nyttjade dem har mer eller mindre lämnats i sticket. Många ungdomar har inga naturliga mötesplatser eller traditioner för att mötas och lära känna varandra, så man måste ”festa loss" ordentligt med alkohol för att kunna ta kontakt med varandra. Vissa ungdomar känner sig utanför. Och hävdar sig med kriminalitet osv. Det juridiska systemet har stora problem med att hantera och bedöma personers psykiska och mentala tillstånd. Vilket gör att rätts säkerheten sviktar rejält. Allt det här pågår samtidigt som samhället lägger ut stora belopp på olika typer av stöd.
Samtidigt har vi också ett enormt medialt intresse för sociala frågor. Men om vi studerar dem lite noga så kan vi se att de nästan alltid har en vinkel och ett upplägg som innebär att samhället lägger för lite resurser på problemen. Och genom det perspektivet så får man relevans och nyhetsvärde för reportagen, förmodligen. Och jag menar att det är helt fel. Det är egentligen inte storleken på skattemedel som är det främsta problemet.
Den stora tafatthet som samhället har med de här sociala frågorna har troligen ökat genom åren. Kanske i takt med att välfärds samhället har byggts ut. Trots att intresset är så stort för dem. Det är lättare att skriva ut medicin till "oroliga människor" istället för att hantera orsaken till oron. Det är lättare att låta vissa ”experter” lägga ut texterna efter vissa ”forskar rön”. Istället för att vi själva känner ansvaret och törs använda vår egen intution. Förr kunde man skicka iväg ”problemen” på institution så man fick dem ur vägen. Nu har den vägen stängts ner. Men samtidigt minskar inte precis den ”själsliga nöden”.
Alla de här skandalösa förhållanden som nu finns i vårt samhälle har det svårt att hantera. Det kan bero på att samhället lämpar sig till att lösa allmänna generella problem. Men när det handlar om sociala relationer, vår mentala hälsa och det som kan kallas för ”personliga problem”, ja då är samhället dåligt på att hantera det. När problemen kommer ut på individplanet så står sig samhället slätt.