I en första artikel i en liten miniserie kallad ”Att vara annorlunda” på ”DN Insidan” får vi möta 17-åriga Erika från Karlskoga. I vad som, för mig, framstår som en helt vanlig tonårsrevolt får vi veta att Erika plötsligt bytte kläd- och musiksmak, började sminka sig mer än tidigare samt att hon känner sig utstött. Men på frågan om vad hon skulle göra om hon kom till huvudstaden och fann sig vara som många andra så svarar hon att hon då eventuellt skulle byta stil på nytt.
Jag läser artikeln ett par gånger men förstår ändå inte vad den vill säga mig.
Det visar sig att Rädda Barnen gett ut en antologi med namnet ”Annorlunda”. De sökte innehåll till skriften och bad unga människor att skriva, rita eller på annat sätt kommunicera hur de uppfattar sin situation som just annorlunda. Redaktören för antologin Matti Pohjola har uppenbarligen inte frågat sig själv om lämpligheten att söka hjälp av någon som känner sig utsatt på ett eller annat sätt för att sedan publicera uppgifterna. Erika verkar dock vara en kaxig tjej som klarar av att stå pall.
Jag undrar vem som definierat vad som ska betecknas vara annorlunda i detta fall? Journalisten bakom tidningsartikeln Peter Letmark och Rädda Barnens Matti Pohjola tycks dock vara säkra på att just de uppfyller kraven på vad som kan betecknas normalt, vad nu det är?
Själv använder jag minimjölk, en produkt som för en tynande tillvaro i mejerihyllorna, i mitt kaffe. Jag gillar countrymusik och tar med mig den medhavda gratistidningen när jag kliver av tunnelbanan för att lägga avisen i återvinningen. Det är nog många som skulle påstå att jag är annorlunda!
En tveksam start på en serie artiklar. Jag hoppas det klarnar men jag är fortsatt skeptisk.
Hon svarar ju att hon skulle söka sig till folk med liknande stilar om hon flyttar till Stockholm, inte att hon ska byta stil. Reportageseruen vill belysa hur unga som uppfattas som annorlunda själv definierar och uppfattar begreppet annorlunda.
SvaraRadera