Vaccinvägrande 65-plussare med svinaktigt beteende

I ett längre reportage i SR P1 ”Godmorgon världen” samt i kortare Eko-sändningar under dagen har vi kunnat lyssna till specialistsjuksköterskan Rebecca Guldberg.

Hon arbetar vid Capios vårdcentral på Kungsholmen i Stockholm och säger: ”Vi har patienter som skriker. En del är fruktansvärt ohyfsade och otrevliga mot oss.”

Nej, patientgruppen det handlar om är inte ängsliga barn med överbeskyddande föräldrar. Det handlar heller inte om att mottagningen skulle erbjuda undermålig vård.

Det visar sig att var tredje 65-plussare vägrat att ta emot vaccin från Astra Zeneca och i samband med detta uppträtt som värsta sortens tonårsligister.

Att vaccinvägrarna i gruppen 65+ inte begripit att de eventuella riskerna med vaccinet är så mikroskopiskt små i jämförelse med risken att smittas och dö är förstås helt baserat på brist på intelligens och beteendet mot den tappra vårdpersonalen fullständigt oacceptabelt!

Till de som vägrat vaccin och betett sig som svin vill jag bara säga: Ni är en skam för riket och jag hoppas verkligen att ni får vänta en mycket lång tid innan ni erbjuds vaccin igen.

Dags att ompröva landstingsdriven vård

I Region Stockholm finns det många som anser att allt annat än landstingsdriven vård är att betrakta som fy fy!

Detta sker trots att anställda på Capio-drivna St Görans sjukhus gång efter annan i medarbetarundersökningar hamnar på toppenplaceringar för sin personalpolitik och den trivsel de anställda säger sig uppleva samtidigt som vårdtagare anser sig bli finfint omhändertagna.

Jag fattar ingenting!

Som inte tillhörande en riskgrupp och heller inte ”Fas 3”, födda 57-61, när det handlar om att få en kanyl i armen som ska ge mig skydd mot Covid-19, så har jag tänkt att det kommer att dröja till slutet av sommaren innan det är min tur.

I dag ringde det på min privata mobil från ett nummer som jag alls inte kände igen.

I normalfallet brukar jag, och jag tror många med mig, dissa ett sådant samtal. I dag svarade jag.

En trevlig sjuksköterska på den vårdcentral jag är vårdtagare hos, och som tillhör just Capio, presenterade sig och undrade glatt om jag var intresserad av att få en nål instucken i armen inom en vecka?

Jag måste tillstå att jag skrek rakt ut! Självklart! Samtidigt gnagde tyvärr en tanke, under en kortare tid, i min skalle om att ”detta kanske är bluff.”

Efter att ha kollat ”min sida” hos 1177.se kan jag konstatera att jag inom mindre än en vecka kommer att vara närmare någon slags frihet än mängder av andra svenskar.

Jag vet att jag fortsatt kan vara smittsam och jag kommer definitivt att fortsätta att följa råden från Folkhälsomyndigheten.

Däremot är det lätt att konstatera att landstingdriven vård är alltför ineffektiv i jämförelse med privata vårdgivare.

De som har synpunkter på privata vårdgivare borde sannerligen tänka om!

Religiöst medlemskap borde förbjudas från födseln

Jag finner en inre frid när jag slår mig ned i en kyrkbänk och mediterar. Det har inte ett dugg med religion att göra.

Jag tycker att kyrkor är vackra precis som jag finner att moskéer och synagogor och andra typer av tempel ger mig fin tid för egen kontemplation.

Som körsångare, när jag var yngre, har jag sjungit i diverse byggnader tillhörande olika trossamfund. Akustiken är ofta fantastisk och miljön invaggar i en sorts trygghet och värme som inte går att finna på så många andra platser i vår värld. Visserligen kan en avlägsen skog, en dåligt besökt paradisstrand eller en intensiv storstad stundtals erbjuda samma typ av känslor men det är ändå något särskilt med de där lokalerna som tillhör några andra – de som tror på det som förkunnas just där.

Jag tror på något mer än livet på jorden, jag kallar mig själv andlig, men i den fortsättning som följer på själva livet så finns ingen ”Gud”, ”Allah”, ”Buddha” eller liknande.

När deklarationen dimper ned i min mejlkorg kan jag dock tyvärr finna att min inre frid är värd att betala mer än tre tusen kronor för – till Svenska kyrkan. Varför jag inte redan sedan lång tid lämnat den kyrka som jag intvingades i vid min födsel är svårt att förklara. Kanske har det med att jag anser att religiösa byggnader har ett värde i att bevaras, jag vet inte.

Men varför då inte låta den så kallade kyrkoavgiften förändras och bli en summa pengar som jag själv kan förfoga över och placera precis där jag vill utan att för den del finna mig tvungen att betala ett tionde till någon obskyr frikyrka?

Jag tänker att det i Sverige, år 2021, borde vara förbjudet för föräldrar att göra sina telningar till medlemmar i ett samfund de själva inte fått välja. Först på myndighetsdagen borde barnet själv få möjlighet att välja

Kanske är det dags att på äldre dar göra slag i saken och lämna den kyrka som lystet vill ha mina pengar men som inte erbjuder mig något som jag verkligen tror på?

Expressen påskyndar papperstidningens död!

Det var en gång för länge sedan men jag var redan då vuxen – något som bekräftar den status som grinig gubbe som jag alltmer bär med stolthet!

På den tiden trycktes kvällstidningarna på förmiddagen och fanns, i Stockholm, i tidningsställen från lunchtid.

Hände något stort och oväntat kunde jag på vägen hem från arbetet, vid 17-rycket, mötas av löpsedlar som fullkomligen skrek: ”EXTRA UPPLAGA.” Ivriga och nyfikna tidningskunder köade upp framför Pressbyråns stora kiosk på Centralstationens undre plan för att köpa en tidning innan de rusade mot pendeltågen.

Håhåjaja, det var tider det!

Jag tillhör den utdöende delen av mänskligheten som fortsatt finner glädje i att finna en morgontidning i brevlådan när jag stiger upp i ottan. Jag har svårt att tänka mig en frukostfika utan att kunna ta del av nyhetsfördjupningar.

I dag trycks tyvärr den stora morgondrakens tidningar allt tidigare dagen före. Att tro att jag får med några sena sportresultat eller stora nyhetshändelser från kvällen innan i min morgontidning är sedan länge att tro för mycket.

Jag inser att många inte läser tidningar längre. Samtidigt tror jag att fördumningen hos allmänheten därmed blir större. Jag har svårt att se att yngre nyhetskonsumenter i dag tar del av nyhetsanalyser, ledare eller kultursidor. Det verkar som allt fler nöjer sig med att titta på ett par rubriker för att de sedan ska vara förvissade om att de hänger med i det som sker.

Papperstidningen verkar tyvärr gå mot sin död och då är det extra tråkigt att konstatera att Expressens våta dröm tycks vara att påskynda skeendet.

Nu är det förvisso länge sedan jag köpte tabloiden med någon slags regelbundenhet. Till det är Expressens journalistkår numera alltför ung och okunnig, skriver på usel svenska och verkar helt oförstående när det handlar om sådant som hände före den egna tonårstiden.

Förvånande nog finns det kvar ett par gamla murvlar, skribenter och krönikörer på tidningen. Jag undrar bara hur ni står ut? Sover ni gott om natten och är ni fortsatt stolta över er tidning?

Inom kort börjar Expressen att erbjuda sina läsare tidningsprenumerationer. Kvällstidningen ska distribueras samtidigt som morgontidningen.

”För att kunna erbjuda de här valmöjligheterna trycks tidningen nu tidigare, tidigt på kvällen”, skriver Expressen.

Varför någon skulle vilja ha en ”kvällstidning” som troligen trycks tidigare än ”morgontidningen” är fullständigt obegripligt!

Även om Expressen påstår att vi nu kommer att få mer av ”fördjupningar av nyhetshändelser” så spelar detta ju ingen roll. Vem vill ha en fördjupning av något som inträffade i förrgår?

I stället för att återgå till att vara en riktig kvällstidning som går i tryck efter förmiddagsfikat väljer nu Expressen att börja slå i spikarna i den egna kistan!

Det är tragiskt!

Om solresenärer, 70-plussare och Skansenbesökare

ABC-öarna, Aruba, Bonaire och Curaçao, ingår i det karibiska paradis som även går under namnet Nederländska Antillerna. Ögruppen är till stora delar en självstyrande del av Nederländerna.

Jag förstår att turister vill åka dit, jag har varit där ett flertal gånger, precis som jag begriper att det finns (korkade) svenska charterresenärer som vill till Medelhavet. Att det fortsatt inte är läge att resa någonstans alls tycks vi snart inte vara många som förstår.

Under långfredagen meddelade den nederländska regeringen att alla turistande medborgare samt alla de medborgare som arbetar på öarna utan att vara permanentboende omedelbart ska lämna Curaçao. Uppmaningen gällande Aruba var nästan lika stark.

Både lokal och nederländsk media kunde berätta att sjukhuset i Willemstad, huvudort på Curaçao, är fullbelagt och att inga intensivvårdsplatser finns att tillgå.

Vi matas dagligen via media om det ytterst allvarliga läge som vi fortsatt befinner oss i. Samtidigt väljer solsugna att åka på semesterresor, tra-la-la-la-la. Vad är det med folk?

I Stockholmregionen finns under påskhelgen 1 650 doser vaccin över, vaccin som riskerar att kasseras. Anledningen? Jo, 70-plussarna har antingen inte förstått hur de bokar en tid eller så har de enligt Magnus Thyberg, vaccinsamordnare i regionen, ”prioriterat annat i påsk.” Men allvarligt talat: Vad är det med folk?

Just i Stockholm har man, till skillnad mot i Västmanland och Sörmland, valt att inte skapa akutlistor över vaccinsugna i alla åldrar, listor för de som med extremt kort varsel kan ta sig till en mottagning där det finns överblivet vaccin. Varför Stockholm valt denna väg är obegripligt. Jag tror vi är många som skulle ha möjlighet att släppa allt vi har i händerna för att inom en timme få en kanyl i armen! Vad är det med de styrande inom Region Stockholm?

På skärtorsdagen öppnade Skansen igen efter en lång stängning och många var uppenbarligen  sugna på ett besök. Varför då? ”Det är inte farligare att promenera runt på Skansen än i Gamla stan, ytan är lika stor”, sa Yvonne Nordlind, marknads- och kommunikationschef på Skansen till SVT. Säga vad man vill men jag har inte besökt Gamla Stan på över ett år och jag har sannerligen ingen lust att besöka Skansen heller förrän pandemin är över. Oavsett om man tycker att utomhusmiljön på Skansen borde vara rimligt säker så undrar jag, inte helt stilla, hur folk tog sig dit? ”Vi tar tunnelbana, buss och spårvagn – tra-la-la-la-la” – trots att rekommendationerna säger att det ska vi inte alls göra! Men vad är det med folk?

Till alla er som är lika maniskt försiktiga som denne bloggare vill jag bara rikta en uppmaning: Vi blir allt färre för varje dag som går. Att många av våra medmänniskor beter sig som miffon är bara ett bevis på att vår egen försiktighet behövs som allra mest just nu.

Vad är det med folk?

Patrick Juvet gjorde att jag förstod

Jag var bara 11 år gammal men hade redan snappat upp att Eurovision Song Contest var något för mig. Det var något med glittret, glamouren och ett stort musikintresse som gjorde att jag förundrades och tindrade.

1973 års ESC var sannerligen ett getingbo. Anne-Marie David sopade hem en knapp seger med en av mina absoluta favoriter genom tiderna, ”Tu te reconnaîtras".

Hon gjorde det endast fyra poäng framför en av mina ännu större favoriter genom tiderna; Spanska gruppen Mocedades och deras oförglömliga ”Eres tú.” Suck!

Först på tolfte plats kom Schweiz bidrag: Patrick Juvet med ”Je vais me marier, Marie”, ”Jag ska gifta mig med Marie.”

När Patrick framförde sången så insåg jag att han högst troligt inte skulle komma att gifta sig med någon ”Marie.” Samtidigt insåg jag själv, bara 11 år gammal, att det troligen inte skulle komma att handla om något giftermål med någon ”Marie” i mitt fall heller.

När singeln fanns att köpa pryddes omslaget av Patrick, som med armarna i kors över en barbröstad bringa visade upp sig. Självklart köpte jag singeln och självklart undrade jag vad jag som ung gosse fann så häftigt med den håriga bringan? Vad skulle jag kunna göra med en sådan och vad skulle jag mera kunna göra för att få vara nära och känna kärlek och trygghet?

Nu, snart 60 år gammal, skänker jag en tacksamhetens tanke till Patrick, som efter ett omtumlande liv, gick bort, 70 år gammal, under skärtorsdagen. Hans kropp hittades i en lägenhet i Barcelona.

Han fick några discohits åren efter ESC, t ex ”I love America”, som nådde topp 20 i Sverige.

I övrigt gjorde han inte så mycket väsen av sig. Men för mig spelar det ingen roll. Han var anledningen till att jag förstod!

100 radiostationer sände sång till förtröstan!

Oavsett om du är ett fotbollsfan som håller på Liverpool eller något annat lag så påstår jag att du haft ett ganska begränsat år under de senaste 12 månaderna. Även du som inte är ett dugg intresserad av sport är säkert fast i din uppfattning om att det senaste året varit ett av de allra mest bedrövliga du upplevt.

I fredags spelade mer än hundra radiostationer runt om i Europa det som kommit att bli Liverpool FC:s egen sång: ”You´ll never walk alone” med Garry & The Pacemakers. Det skedde 08.45 under fredagsmorgonen, vår tid.

Anledningen var att bringa en smula förtröstan i medborgarnas hjärtan. Allt är inte bedrövligt men du är sannerligen inte ensam att tycka så om du nu gör det.

Vad jag vet var det ingen svensk radiokanal som hängde på! Vad det säger om oss som folk, och om vår media, låter jag vara osagt!

Tusse troligen chanslös i ESC

I går fick ”Tusse” rekordmånga röster i årets upplaga av Mello. Han fick inte någon av mig.

Jag respekterar utfallet av tävlingen men jag kommer aldrig att förlika mig med det. När jag börjar skriva dessa rader tänker jag: Hur kan jag, inte alls rasistiskt lagd, våga kritisera vinnarbidraget utan att anklagas för att ha de allra mest unkna åsikter kring ras och tolerans?

Att ha följt Melodifestivalen slaviskt sedan 1968 gör att jag upplevt både himmel och helvete när det gäller bidrag.

Det heter ofta att politik inte har med tävlingen att göra och senast för någon vecka sedan kunde vi läsa att årets belarusiska bidrag inte accepteras av EBU, Europeiska radio- och TV-unionen eftersom gruppen anses stå diktator Lukasjenko nära och titeln på låten är ”Jag ska lära dig.” När jag kollar översättningar av låttexten finner jag inget som sticker ut jämfört med många andra texter vi fått oss till livs i tävlingens många bidrag genom åren.

Det är uppenbarligen lätt att kalla något politiskt. Återstår att se vad EBU kallar ”Voices?” För även om låten har ett självklart och fantastiskt budskap, att alla röster har rätt att göra sig hörda, så är det svårt att se gränsdragningen mellan vad som kan betecknas som politiskt laddat och vad som kan tolereras.

Min egen åsikt om ”Voices” är ganska enkel: Låten håller inte måttet och framträdandet är ganska så simpelt. Att se Tusse stå med knäna ihop men med de högklackade fötterna brett isär, samtidigt som texten ”million voices, voices” framförs med en inhägnad isbjörns repetitiva rörelsemönster är helt enkelt inte bra nog.

Jag tror att Tusse om tre, fyra år och med en större scennärvaro kommer att vara redo för ESC och dessutom ha stora chanser att vinna tävlingen. Det är möjligt att jag har totalt fel men jag tror inte att detta kommer att hända redan i år.

Den som tror att Tusse kommer att få poäng från ett enda land öster om västra delarna av Tyskland tror fel.

”Voices” är mantra-tragglande tjatigt enformig. Det vikiga budskapet hade varit värt en så mycket bättre förpackning eftersom budskapet som sagt är angeläget.

Jag saknar, trots Tusses kostym och smink, glittret, glamouren och framför allt partyt som jag förknippar med Mello och ESC. Flera av de senaste årens ESC-vinnare har varit allt annat festframkallande och danslockande så kanske är min saknad att betrakta som en utopi inför kommande år?

Bokus - oseriös bokhandel

I tider av hårda restriktioner och rekommendationer har många börjat handla online – så även jag.

Jag brukar försöka att välja en leverantör som jag vet distribuerar sina produkter på ett sätt som passar mig. Det kan handla vilket ombud jag har möjlighet att få mina varor till.

I SR P1 sänds varje vardag ”Radioföljetongen”. Jag brukar inte alls följa programmen slaviskt men ibland halkar jag in. För en tid sedan fick jag höra en del av berättelse vars miljö fascinerade mig. Språkkänslan hos författaren var också av det slag som jag uppskattar.

Jag ville ha mera och beslöt mig för att köpa boken.

Efter en stunds letande på nätet fann jag att Bokus kunde leverera min bok till ett rimligt pris men framförallt passade mig leveransalternativen som hand i handske.

Jag valde ”Påse på dörren” som huvudalternativ, jag litar på mina grannar och tror inte att någon av dem skulle få för sig att knycka mitt bokpaket.

Bokus bad mig välja ytterligare ett alternativ, som reserv, och jag valde då leverans via Schenker till den ICA-butik där jag gör mina huvudsakliga inköp – alltid på tider då det är få kunder i butiken.

När bekräftelsen från Bokus kom att de sänt iväg min bok fick jag veta att det var Citymail som fått huvudansvaret och att de i sin tur skulle leverera min bok via DHL till en Pressbyråbutik mitt inne i en stor galleria!

Säga vad man vill men trots att många som har ansvaret för att smittan inte ska få ett totalgrepp om oss alla, till och med Statsministern, besökt gallerior sedan rekommendationen om att avstå kom så jag har själv aldrig satt min fot i en galleria sedan dess och hade heller aldrig tänkt göra detta.

Jag skrev till Bokus och krävde räfst och rättarting!

Michaela Bergqvist Younes, Kundservice- och kontorschef på Bokus svarade i ett första skede:

”Anledningen till att just ditt paket inte levererades till dörren ligger i en hög sjukfrånvaro på det aktuella utdelningskontoret under denna period, och då dessvärre extra stor på just det område som din adress tillhör.”

När jag påtalade att problemet inte handlar om sjukfrånvaro utan om att jag de facto kunnat välja två olika leveransalternativ men att inget av dessa blev respekterade kom en lång harang från Michaela:

”Ombud och utlämningsställen är lite av en djungel där alla transportörer arbetar med sina egna; Schenker har sina egna ombud, PostNord andra och CityMail arbetar ihop med DHL, och hänvisar då till deras utlämningsställen. Alla ombud kan vara en och samma  t ex Ica-handlare eller en tobaksbutik, men de kan också vara spridda på flera olika. De kan ligga nära varandra eller långt ifrån, och de olika transportörerna använder olika sätt att räkna ut vilket ställe som ligger närmast dig som kund. Just detta har gjort det knepigt att förklara var just ditt paket kommer att hamna om du inte redan i kassan vet vilken transportör som kommer att leverera paketet. Vilket har varit fallet i vår nuvarande fraktkassa.”

Bokus har alltså absolut ingen som helst kontroll över vad de lovar sina kunder vid beställningstillfället. Att fraktsidan ska ses över är inte ett tillräckligt bra besked.

Att företaget skulle göra om och göra rätt eller helt enkelt häva mitt köp var aldrig aktuellt.

Bokus kan därför klassificeras som en butik som ingen borde använda! Jag tänker hur som helst aldrig utnyttja företagets tjänster i framtiden!

Kortison behöver inte vara hudspecialisters enda recept!

Jag brukar inte ägna mig åt att göra reklam i min blogg men i dag är ett undantag så känsliga läsare varnas!

För ungefär 30 år sedan drabbades jag av något eksemliknande på ett ben. Jag frågade en av mina dåvarande kollegor, som jag visste hade svåra hudproblem, om vilken läkare hon gick till och jag fick namnet till en privatpraktiserande docent på Östermalm. Jag ringde genast och bokade en tid.

När jag klev in på mottagningen förpassades jag bakåt i tiden. Det var mörkt med murriga tapeter, svaga vägglampetter som lyste och bakom ett antikt skrivbord satt en sjuksköterska från Florence Nightingales tid. Hon var klädd i gammaldags sjuksköterskeuniform och hade stärkmössa med hakband.

Jag anmälde mig och ombads slå mig ned. På exakt utsatt tid säger sköterskan, utan att ha fått något internt meddelande: ”Varsågod, nu tar docenten emot” varvid hon pekade mot en dörr. Jag klev in och bakom ett ännu antikare bord satt en, vad jag på den tiden kallade, gammal farbror med huvudet nedsänkt i en tjock bok. Han verkade mest förvånad över att det klev in en patient men därefter vidtog en undersökning som inte längre finns.

Han lyssnade på det jag hade att säga och sedan undersökte han min hudåkomma både länge och väl. Han muttrad, hummade, sade ”jahaja” för att sedan ta ett hudavskrap för att lägga detta under samma slags mikroskop som jag själv använt i högstadiet många år tidigare.

Diagnosen? ”Ja, jag kan inte säga helt säkert men jag påstår ändå att du har en slags stressrelaterad psoriasis.” Kortisonsalva på recept och vips är vi tillbaka i modern tid.

Mina hudbesvär har genom åren lindrats av starka kortisonpreparat men kort tid efter upphörd behandling har de återvänt. I dag har jag tre fläckar på benen, en på ena armbågen samt en på ena tummen. Alla kliar, flagar och får obehandlade tjockare hud än vanligt.

Jag har nu träffat ett stort antal hudspecialister genom åren. De allra flesta har varit tämligen ointresserade och resultatet har varje gång blivit en ny tub med starkt kortison. Att mina hudfläckar skulle ha något som helst med psoriasis att göra har alltid dementerats.

Kortison har många biverkningar, förtunnad hud är en av dessa. När jag har använt krämerna en längre tid har inflammationen i min hud visserligen dämpats något men å andra sidan har jag i stället fått något som liknar brännskador.

Jag beslöt mig därför nyligen att försöka finna ett alternativ och på hemsidan till den apotekskedja jag använder mig av fann jag ”ACO Psoriasis Treatment Cream”, en produkt som påstod sig ha goda resultat på milda till måttliga symptom vid psoriasis och dessutom vara helt befriad från kortison.

Enligt beskrivningen ska man stryka på ett tunt lager av krämen 2-3 gånger dagligen och detta under 2-3 veckor.

Nu har det gått sju dagar sedan jag påbörjade behandlingen så än är det kanske för tidigt att ropa hej men mina irriterade hudområden har sakta men säkert börjat lugna ner sig, flagningen har upphört och huden är inte längre så tjock som den var för en vecka sedan. Klådan är som bortblåst!

Fantastiskt tänker jag samtidigt som jag undrar varför hudspecialisters svar på alla hudproblem är kortison?

"Katarina Hahr möter" är usel journalistik

Nu ger jag mig ut på djupt vatten! Att ge sig på en funktionshindrad är inte okej och ändå är det just det jag tänker göra!

I SR P1 sänds sedan länge en programserie som heter ”Katarina Hahr möter.”

Katarina är synskadad och hon har genom åren stridit för rätten till assistanshjälp. Ibland har den dragits tillbaka men hon har så småningom fått rätten till hjälp tillbaka efter att ha härjat och överklagat. Detta hedrar henne!

Däremot tycker jag inte att hennes program har något existensberättigande eftersom hon är en i grunden usel journalist utan förmåga att ta in sina intervjuoffers svar.

I den nu omnämnda serien inleder Katarina ofta med att fråga hur hennes intervjuoffer ser ut? Helt förklarligt eftersom hon inte kan se de hon intervjuar. Problemet för mig är att hon inte tycks lyssna på svaren utan snart nog bränner av en fråga som helt ställer den intervjuade.

”Vad tänker du om jag säger dödsångest?” ”Vad tänker du om jag säger missfall?” Vad tänker du om jag säger våldtäkt?”

Frågan ställs plötsligt och den som har att svara stammar fram ett svar som tycks taget ur luften.

Katarina har säkert en plan för sin utslängda fråga men problemet är att hon absolut aldrig lyssnar till svaret som den intervjuade ger. Tvärtom kan följdfrågorna komma att handla om något väldigt långt bort från grundfrågan.

Jag har svårt att ta till mig hurraropen som många ger programmet.

En tänkt intressant intervju blir aldrig bra om den som ställer frågor konstant tycks vägra att lyssna till svaren och därmed missar att ställa de känsliga djupgående följdfrågorna.

Vaccinvägrande vårdpersonal har valt fel yrke!

Jag läser i DN att i 13 av Sveriges regioner vägrar var fjärde vårdanställd att vaccinera sig mot covid-19. I skånska Sjöbo har bara halva personalstyrkan tackat ja.

Det är lätt att hålla med Fredrik Bergenholz, vars far vårdas på ett boende i Sjöbo, när han säger till tidningen att han anser att det är helt sanslöst.

Själv undrar jag hur man är funtad om man väljer en yrkesbana inom vården samtidigt som man ställer sig skeptisk till att hjälpa till att begränsa en dödlig pandemi?

Har inte alla de vaccinationsskeptikerna inom vården valt fel yrkesbana och borde de inte alla ställas till svars för sin dåraktiga inställning?

Hade jag själv haft en anhörig på ett vårdboende hade jag noga försökt ta reda på personalens inställning till att vaccinera sig. Allt annat än en hundraprocentig vaccinationsvilja från personalens sida hade visserligen renderat mig en hel del jobb men mitt mål hade genast blivit att försöka finna ett annat boende för min släkting.

När vi nu äntligen kan skönja ett, ännu svagt men ändå, ljus som väcker förhoppningar om en sensommar då vi lämnat denna pandemi bakom oss duger det helt enkelt inte att de som har att vägleda oss dit i stora skaror ifrågasätter vaccineringar och därmed i förlängningen också sina egna yrkesval.

Givits eller getts? Jag är uppenbarligen "ålderdomlig"

På senare tid har media, som det verkar, helt gått över till en verbböjning som gör mig irriterad.

Det lilla verbet ge böjs numera som att något ”har getts” i stället för det att det tidigare hade givits.

När jag läser en nyhetstext där någonting har getts så hakar jag upp mig – varje gång. Jag har svårt att känna trovärdighet i det jag läser och ibland har jag svårt att ens läsa klart artikeln.

Förutom att ”getts” får mig att fundera på vad det kanadensiska hockeylaget Winnipeg Jets nu ställt till med så anser jag att verbböjningen också är otroligt ful i både text och tal.

Jag sökte på nätet och fann att jag nog måste anses vara ”ålderdomlig” och ”förlegad” och att mitt språk är gammalmodigt.

Ja, helt ung kan jag inte påstå att jag är längre. Däremot har jag ett stort språkintresse och anser att vårt vackra språk förtjänar bättre än att förändras på ett naivt sätt. Vad blir nästa steg? Ska vi börja säga att vi ”gedde” någon något?

ICA är inte längre det ICA jag växte upp med

För många år sedan, när jag var en liten knatte, hade jag en i släkten ingift farbror som tillsammans med sin svåger åkte hemifrån varje söndagseftermiddag för en lång veckas slit i ICA-butiken i Ösmo. Sent på fredagskvällarna återvände de till sina familjer i det lilla samhället Byle, en bit från Vingåker i Sörmland.

I samma samhälle, där jag tillbringade mången sommar, fanns också en ICA-butik. Hos min älskade faster hade jag ett eget sommarkollo, med kräftfiske i ottan, bad i Tisnaren och häftiga motorcykelåkningar med en av mina äldre kusiner .

I ICA-butiken i Byle härskade chefen Björn tillsammans med sin hustru. När de, från en sommar till en annan, höjde priset på mina älskade skumbjörnar, från 10 öre styck till hela 12 öre styck, så tog jag mitt livs första större strid. Det var på den tiden 12 öre avrundades nedåt till 10 öre. Jag tog en, säger en, skumbjörn och betalade till Björns hustru som satt i kassan. Gick sedan och hämtade ännu en nalle och så fortsatte förmiddagen till dess jag fick köpa mitt snask till det gamla priset!

Sedan de åren har ICA varit en favorit för mig. Uppvuxen med entreprenörskap har jag aldrig förstått mig på det där som den stora konkurrenten engagerade sig i.

Kanske är det dags att ändra uppfattning?

Jag läser i media att den avgående reklampelaren Loa Falkmans visande av extraprisvaror renderar leverantören en faktura på sisådär en miljon kronor. Jag läser att köttbristen är stor i Sverige men samtidigt tycks inte min nuvarande ICA-butik finna någon större lust att saluföra utländskt kött.

Visst begriper jag att jag borde äta mer grönsaker än jag gör, något som just ICA Kvantum vurmar för, och visst inser jag det förkastliga i att mumsa långväga transporterat kött. Samtidigt så tror jag att ICA i dag väljer fel då de vill tvinga på oss kunder något som vi i vissa fall inte vill ha.

Jag tänker att det måste vara kunden som har att välja vad som ska inköpas – inte handlaren, som troligen har att följa stenhårda regler från centralt håll.

Barnfamiljer som snabbt vill servera köttfärssås, köttbullar eller falukorv kanske står inför att ruineras, vad vet jag?

Det ICA jag känner från barnsben står inte längre att känna igen. Att Loa Falkmans varuvisande, för att locka oss kunder till köp, kostar en miljon för leverantören är helt enkelt inte klädsamt för alla de handlare som, enligt media, gör mångmiljonvinster på kunders, som ICA tror, blåögdhet!

ASC - riskerar amerikanska "mellon" att bli ett nytt röstkaos?

Om bara några månader väntar möjligen ett nytt kaos i USA då landet kommer att stå inför en annan slags omröstning.

I ett antal delval ska varje stat ta ställning och rösta fram just sina egna representanter till en förväntat stor och pampig final där en federal vinnare ska utses.

Bland de som ska övervaka att allt går rätt till finns svenskarna Peter Settman och Christer Björkman.

Jag snackar alltså om ASC, American Song Contest, en spinoff till Eurovision Song Contest, och undrar bekymrat vilka uppror vi kan förvänta oss?

Kommer missnöjda i respektive delstater att kräva omräkning av rösterna? Hur många blir överklagandena till domstolar? Kommer vapenlobbyn att kräva beväpnade dansare och musiker? Kan vi förvänta oss att de grupper som tror på omprogrammering av landets HBTQ-folk hotar med terrorattacker över allt glitter och glamour? Vad ska alla självpåtagna pastorer i TV-kyrkorna predika och be om inför det ”fasansfulla” som kommer att fylla medborgarnas vardagsrum under ett antal veckor? Kommer den som riskerar att bli tvåa att be producenten att ”leta fram” 11 700 röster som inte existerar?

När det drar ihop sig till final så finns, av förklarliga skäl, ingen regerande artist men det kanske inte spelar någon roll. Kanske kommer nöjestempel i allmänhet och TV-studior i synnerhet att intas av krigsmålade och hornbeklädda ligister som hänvisar till en amerikansk kulturell historieskrivning som inte på en enda punkt överensstämmer med verkligheten.

Hur många oskyldiga kommer under urvalsprocessen att falla offer för kravaller på gatorna? Får segraren livslångt livvaktsskydd och en rejäl ersättning livet ut så att han/hon/de kan leva livet på en golfklubb intill sitt eget monstruösa chateau?

Med hänsyn tagen till hur alltför många amerikaner betett sig den senaste tiden är det svårt att säga att svaren på frågorna är på förhand givna.

Det USA jag kommit att älska genom många besök är inte längre trovärdigt och det lär ta tid innan nationen återhämtar sig – om någonsin.