100 radiostationer sände sång till förtröstan!

Oavsett om du är ett fotbollsfan som håller på Liverpool eller något annat lag så påstår jag att du haft ett ganska begränsat år under de senaste 12 månaderna. Även du som inte är ett dugg intresserad av sport är säkert fast i din uppfattning om att det senaste året varit ett av de allra mest bedrövliga du upplevt.

I fredags spelade mer än hundra radiostationer runt om i Europa det som kommit att bli Liverpool FC:s egen sång: ”You´ll never walk alone” med Garry & The Pacemakers. Det skedde 08.45 under fredagsmorgonen, vår tid.

Anledningen var att bringa en smula förtröstan i medborgarnas hjärtan. Allt är inte bedrövligt men du är sannerligen inte ensam att tycka så om du nu gör det.

Vad jag vet var det ingen svensk radiokanal som hängde på! Vad det säger om oss som folk, och om vår media, låter jag vara osagt!

Tusse troligen chanslös i ESC

I går fick ”Tusse” rekordmånga röster i årets upplaga av Mello. Han fick inte någon av mig.

Jag respekterar utfallet av tävlingen men jag kommer aldrig att förlika mig med det. När jag börjar skriva dessa rader tänker jag: Hur kan jag, inte alls rasistiskt lagd, våga kritisera vinnarbidraget utan att anklagas för att ha de allra mest unkna åsikter kring ras och tolerans?

Att ha följt Melodifestivalen slaviskt sedan 1968 gör att jag upplevt både himmel och helvete när det gäller bidrag.

Det heter ofta att politik inte har med tävlingen att göra och senast för någon vecka sedan kunde vi läsa att årets belarusiska bidrag inte accepteras av EBU, Europeiska radio- och TV-unionen eftersom gruppen anses stå diktator Lukasjenko nära och titeln på låten är ”Jag ska lära dig.” När jag kollar översättningar av låttexten finner jag inget som sticker ut jämfört med många andra texter vi fått oss till livs i tävlingens många bidrag genom åren.

Det är uppenbarligen lätt att kalla något politiskt. Återstår att se vad EBU kallar ”Voices?” För även om låten har ett självklart och fantastiskt budskap, att alla röster har rätt att göra sig hörda, så är det svårt att se gränsdragningen mellan vad som kan betecknas som politiskt laddat och vad som kan tolereras.

Min egen åsikt om ”Voices” är ganska enkel: Låten håller inte måttet och framträdandet är ganska så simpelt. Att se Tusse stå med knäna ihop men med de högklackade fötterna brett isär, samtidigt som texten ”million voices, voices” framförs med en inhägnad isbjörns repetitiva rörelsemönster är helt enkelt inte bra nog.

Jag tror att Tusse om tre, fyra år och med en större scennärvaro kommer att vara redo för ESC och dessutom ha stora chanser att vinna tävlingen. Det är möjligt att jag har totalt fel men jag tror inte att detta kommer att hända redan i år.

Den som tror att Tusse kommer att få poäng från ett enda land öster om västra delarna av Tyskland tror fel.

”Voices” är mantra-tragglande tjatigt enformig. Det vikiga budskapet hade varit värt en så mycket bättre förpackning eftersom budskapet som sagt är angeläget.

Jag saknar, trots Tusses kostym och smink, glittret, glamouren och framför allt partyt som jag förknippar med Mello och ESC. Flera av de senaste årens ESC-vinnare har varit allt annat festframkallande och danslockande så kanske är min saknad att betrakta som en utopi inför kommande år?

Bokus - oseriös bokhandel

I tider av hårda restriktioner och rekommendationer har många börjat handla online – så även jag.

Jag brukar försöka att välja en leverantör som jag vet distribuerar sina produkter på ett sätt som passar mig. Det kan handla vilket ombud jag har möjlighet att få mina varor till.

I SR P1 sänds varje vardag ”Radioföljetongen”. Jag brukar inte alls följa programmen slaviskt men ibland halkar jag in. För en tid sedan fick jag höra en del av berättelse vars miljö fascinerade mig. Språkkänslan hos författaren var också av det slag som jag uppskattar.

Jag ville ha mera och beslöt mig för att köpa boken.

Efter en stunds letande på nätet fann jag att Bokus kunde leverera min bok till ett rimligt pris men framförallt passade mig leveransalternativen som hand i handske.

Jag valde ”Påse på dörren” som huvudalternativ, jag litar på mina grannar och tror inte att någon av dem skulle få för sig att knycka mitt bokpaket.

Bokus bad mig välja ytterligare ett alternativ, som reserv, och jag valde då leverans via Schenker till den ICA-butik där jag gör mina huvudsakliga inköp – alltid på tider då det är få kunder i butiken.

När bekräftelsen från Bokus kom att de sänt iväg min bok fick jag veta att det var Citymail som fått huvudansvaret och att de i sin tur skulle leverera min bok via DHL till en Pressbyråbutik mitt inne i en stor galleria!

Säga vad man vill men trots att många som har ansvaret för att smittan inte ska få ett totalgrepp om oss alla, till och med Statsministern, besökt gallerior sedan rekommendationen om att avstå kom så jag har själv aldrig satt min fot i en galleria sedan dess och hade heller aldrig tänkt göra detta.

Jag skrev till Bokus och krävde räfst och rättarting!

Michaela Bergqvist Younes, Kundservice- och kontorschef på Bokus svarade i ett första skede:

”Anledningen till att just ditt paket inte levererades till dörren ligger i en hög sjukfrånvaro på det aktuella utdelningskontoret under denna period, och då dessvärre extra stor på just det område som din adress tillhör.”

När jag påtalade att problemet inte handlar om sjukfrånvaro utan om att jag de facto kunnat välja två olika leveransalternativ men att inget av dessa blev respekterade kom en lång harang från Michaela:

”Ombud och utlämningsställen är lite av en djungel där alla transportörer arbetar med sina egna; Schenker har sina egna ombud, PostNord andra och CityMail arbetar ihop med DHL, och hänvisar då till deras utlämningsställen. Alla ombud kan vara en och samma  t ex Ica-handlare eller en tobaksbutik, men de kan också vara spridda på flera olika. De kan ligga nära varandra eller långt ifrån, och de olika transportörerna använder olika sätt att räkna ut vilket ställe som ligger närmast dig som kund. Just detta har gjort det knepigt att förklara var just ditt paket kommer att hamna om du inte redan i kassan vet vilken transportör som kommer att leverera paketet. Vilket har varit fallet i vår nuvarande fraktkassa.”

Bokus har alltså absolut ingen som helst kontroll över vad de lovar sina kunder vid beställningstillfället. Att fraktsidan ska ses över är inte ett tillräckligt bra besked.

Att företaget skulle göra om och göra rätt eller helt enkelt häva mitt köp var aldrig aktuellt.

Bokus kan därför klassificeras som en butik som ingen borde använda! Jag tänker hur som helst aldrig utnyttja företagets tjänster i framtiden!

Kortison behöver inte vara hudspecialisters enda recept!

Jag brukar inte ägna mig åt att göra reklam i min blogg men i dag är ett undantag så känsliga läsare varnas!

För ungefär 30 år sedan drabbades jag av något eksemliknande på ett ben. Jag frågade en av mina dåvarande kollegor, som jag visste hade svåra hudproblem, om vilken läkare hon gick till och jag fick namnet till en privatpraktiserande docent på Östermalm. Jag ringde genast och bokade en tid.

När jag klev in på mottagningen förpassades jag bakåt i tiden. Det var mörkt med murriga tapeter, svaga vägglampetter som lyste och bakom ett antikt skrivbord satt en sjuksköterska från Florence Nightingales tid. Hon var klädd i gammaldags sjuksköterskeuniform och hade stärkmössa med hakband.

Jag anmälde mig och ombads slå mig ned. På exakt utsatt tid säger sköterskan, utan att ha fått något internt meddelande: ”Varsågod, nu tar docenten emot” varvid hon pekade mot en dörr. Jag klev in och bakom ett ännu antikare bord satt en, vad jag på den tiden kallade, gammal farbror med huvudet nedsänkt i en tjock bok. Han verkade mest förvånad över att det klev in en patient men därefter vidtog en undersökning som inte längre finns.

Han lyssnade på det jag hade att säga och sedan undersökte han min hudåkomma både länge och väl. Han muttrad, hummade, sade ”jahaja” för att sedan ta ett hudavskrap för att lägga detta under samma slags mikroskop som jag själv använt i högstadiet många år tidigare.

Diagnosen? ”Ja, jag kan inte säga helt säkert men jag påstår ändå att du har en slags stressrelaterad psoriasis.” Kortisonsalva på recept och vips är vi tillbaka i modern tid.

Mina hudbesvär har genom åren lindrats av starka kortisonpreparat men kort tid efter upphörd behandling har de återvänt. I dag har jag tre fläckar på benen, en på ena armbågen samt en på ena tummen. Alla kliar, flagar och får obehandlade tjockare hud än vanligt.

Jag har nu träffat ett stort antal hudspecialister genom åren. De allra flesta har varit tämligen ointresserade och resultatet har varje gång blivit en ny tub med starkt kortison. Att mina hudfläckar skulle ha något som helst med psoriasis att göra har alltid dementerats.

Kortison har många biverkningar, förtunnad hud är en av dessa. När jag har använt krämerna en längre tid har inflammationen i min hud visserligen dämpats något men å andra sidan har jag i stället fått något som liknar brännskador.

Jag beslöt mig därför nyligen att försöka finna ett alternativ och på hemsidan till den apotekskedja jag använder mig av fann jag ”ACO Psoriasis Treatment Cream”, en produkt som påstod sig ha goda resultat på milda till måttliga symptom vid psoriasis och dessutom vara helt befriad från kortison.

Enligt beskrivningen ska man stryka på ett tunt lager av krämen 2-3 gånger dagligen och detta under 2-3 veckor.

Nu har det gått sju dagar sedan jag påbörjade behandlingen så än är det kanske för tidigt att ropa hej men mina irriterade hudområden har sakta men säkert börjat lugna ner sig, flagningen har upphört och huden är inte längre så tjock som den var för en vecka sedan. Klådan är som bortblåst!

Fantastiskt tänker jag samtidigt som jag undrar varför hudspecialisters svar på alla hudproblem är kortison?

"Katarina Hahr möter" är usel journalistik

Nu ger jag mig ut på djupt vatten! Att ge sig på en funktionshindrad är inte okej och ändå är det just det jag tänker göra!

I SR P1 sänds sedan länge en programserie som heter ”Katarina Hahr möter.”

Katarina är synskadad och hon har genom åren stridit för rätten till assistanshjälp. Ibland har den dragits tillbaka men hon har så småningom fått rätten till hjälp tillbaka efter att ha härjat och överklagat. Detta hedrar henne!

Däremot tycker jag inte att hennes program har något existensberättigande eftersom hon är en i grunden usel journalist utan förmåga att ta in sina intervjuoffers svar.

I den nu omnämnda serien inleder Katarina ofta med att fråga hur hennes intervjuoffer ser ut? Helt förklarligt eftersom hon inte kan se de hon intervjuar. Problemet för mig är att hon inte tycks lyssna på svaren utan snart nog bränner av en fråga som helt ställer den intervjuade.

”Vad tänker du om jag säger dödsångest?” ”Vad tänker du om jag säger missfall?” Vad tänker du om jag säger våldtäkt?”

Frågan ställs plötsligt och den som har att svara stammar fram ett svar som tycks taget ur luften.

Katarina har säkert en plan för sin utslängda fråga men problemet är att hon absolut aldrig lyssnar till svaret som den intervjuade ger. Tvärtom kan följdfrågorna komma att handla om något väldigt långt bort från grundfrågan.

Jag har svårt att ta till mig hurraropen som många ger programmet.

En tänkt intressant intervju blir aldrig bra om den som ställer frågor konstant tycks vägra att lyssna till svaren och därmed missar att ställa de känsliga djupgående följdfrågorna.

Vaccinvägrande vårdpersonal har valt fel yrke!

Jag läser i DN att i 13 av Sveriges regioner vägrar var fjärde vårdanställd att vaccinera sig mot covid-19. I skånska Sjöbo har bara halva personalstyrkan tackat ja.

Det är lätt att hålla med Fredrik Bergenholz, vars far vårdas på ett boende i Sjöbo, när han säger till tidningen att han anser att det är helt sanslöst.

Själv undrar jag hur man är funtad om man väljer en yrkesbana inom vården samtidigt som man ställer sig skeptisk till att hjälpa till att begränsa en dödlig pandemi?

Har inte alla de vaccinationsskeptikerna inom vården valt fel yrkesbana och borde de inte alla ställas till svars för sin dåraktiga inställning?

Hade jag själv haft en anhörig på ett vårdboende hade jag noga försökt ta reda på personalens inställning till att vaccinera sig. Allt annat än en hundraprocentig vaccinationsvilja från personalens sida hade visserligen renderat mig en hel del jobb men mitt mål hade genast blivit att försöka finna ett annat boende för min släkting.

När vi nu äntligen kan skönja ett, ännu svagt men ändå, ljus som väcker förhoppningar om en sensommar då vi lämnat denna pandemi bakom oss duger det helt enkelt inte att de som har att vägleda oss dit i stora skaror ifrågasätter vaccineringar och därmed i förlängningen också sina egna yrkesval.

Givits eller getts? Jag är uppenbarligen "ålderdomlig"

På senare tid har media, som det verkar, helt gått över till en verbböjning som gör mig irriterad.

Det lilla verbet ge böjs numera som att något ”har getts” i stället för det att det tidigare hade givits.

När jag läser en nyhetstext där någonting har getts så hakar jag upp mig – varje gång. Jag har svårt att känna trovärdighet i det jag läser och ibland har jag svårt att ens läsa klart artikeln.

Förutom att ”getts” får mig att fundera på vad det kanadensiska hockeylaget Winnipeg Jets nu ställt till med så anser jag att verbböjningen också är otroligt ful i både text och tal.

Jag sökte på nätet och fann att jag nog måste anses vara ”ålderdomlig” och ”förlegad” och att mitt språk är gammalmodigt.

Ja, helt ung kan jag inte påstå att jag är längre. Däremot har jag ett stort språkintresse och anser att vårt vackra språk förtjänar bättre än att förändras på ett naivt sätt. Vad blir nästa steg? Ska vi börja säga att vi ”gedde” någon något?

ICA är inte längre det ICA jag växte upp med

För många år sedan, när jag var en liten knatte, hade jag en i släkten ingift farbror som tillsammans med sin svåger åkte hemifrån varje söndagseftermiddag för en lång veckas slit i ICA-butiken i Ösmo. Sent på fredagskvällarna återvände de till sina familjer i det lilla samhället Byle, en bit från Vingåker i Sörmland.

I samma samhälle, där jag tillbringade mången sommar, fanns också en ICA-butik. Hos min älskade faster hade jag ett eget sommarkollo, med kräftfiske i ottan, bad i Tisnaren och häftiga motorcykelåkningar med en av mina äldre kusiner .

I ICA-butiken i Byle härskade chefen Björn tillsammans med sin hustru. När de, från en sommar till en annan, höjde priset på mina älskade skumbjörnar, från 10 öre styck till hela 12 öre styck, så tog jag mitt livs första större strid. Det var på den tiden 12 öre avrundades nedåt till 10 öre. Jag tog en, säger en, skumbjörn och betalade till Björns hustru som satt i kassan. Gick sedan och hämtade ännu en nalle och så fortsatte förmiddagen till dess jag fick köpa mitt snask till det gamla priset!

Sedan de åren har ICA varit en favorit för mig. Uppvuxen med entreprenörskap har jag aldrig förstått mig på det där som den stora konkurrenten engagerade sig i.

Kanske är det dags att ändra uppfattning?

Jag läser i media att den avgående reklampelaren Loa Falkmans visande av extraprisvaror renderar leverantören en faktura på sisådär en miljon kronor. Jag läser att köttbristen är stor i Sverige men samtidigt tycks inte min nuvarande ICA-butik finna någon större lust att saluföra utländskt kött.

Visst begriper jag att jag borde äta mer grönsaker än jag gör, något som just ICA Kvantum vurmar för, och visst inser jag det förkastliga i att mumsa långväga transporterat kött. Samtidigt så tror jag att ICA i dag väljer fel då de vill tvinga på oss kunder något som vi i vissa fall inte vill ha.

Jag tänker att det måste vara kunden som har att välja vad som ska inköpas – inte handlaren, som troligen har att följa stenhårda regler från centralt håll.

Barnfamiljer som snabbt vill servera köttfärssås, köttbullar eller falukorv kanske står inför att ruineras, vad vet jag?

Det ICA jag känner från barnsben står inte längre att känna igen. Att Loa Falkmans varuvisande, för att locka oss kunder till köp, kostar en miljon för leverantören är helt enkelt inte klädsamt för alla de handlare som, enligt media, gör mångmiljonvinster på kunders, som ICA tror, blåögdhet!

ASC - riskerar amerikanska "mellon" att bli ett nytt röstkaos?

Om bara några månader väntar möjligen ett nytt kaos i USA då landet kommer att stå inför en annan slags omröstning.

I ett antal delval ska varje stat ta ställning och rösta fram just sina egna representanter till en förväntat stor och pampig final där en federal vinnare ska utses.

Bland de som ska övervaka att allt går rätt till finns svenskarna Peter Settman och Christer Björkman.

Jag snackar alltså om ASC, American Song Contest, en spinoff till Eurovision Song Contest, och undrar bekymrat vilka uppror vi kan förvänta oss?

Kommer missnöjda i respektive delstater att kräva omräkning av rösterna? Hur många blir överklagandena till domstolar? Kommer vapenlobbyn att kräva beväpnade dansare och musiker? Kan vi förvänta oss att de grupper som tror på omprogrammering av landets HBTQ-folk hotar med terrorattacker över allt glitter och glamour? Vad ska alla självpåtagna pastorer i TV-kyrkorna predika och be om inför det ”fasansfulla” som kommer att fylla medborgarnas vardagsrum under ett antal veckor? Kommer den som riskerar att bli tvåa att be producenten att ”leta fram” 11 700 röster som inte existerar?

När det drar ihop sig till final så finns, av förklarliga skäl, ingen regerande artist men det kanske inte spelar någon roll. Kanske kommer nöjestempel i allmänhet och TV-studior i synnerhet att intas av krigsmålade och hornbeklädda ligister som hänvisar till en amerikansk kulturell historieskrivning som inte på en enda punkt överensstämmer med verkligheten.

Hur många oskyldiga kommer under urvalsprocessen att falla offer för kravaller på gatorna? Får segraren livslångt livvaktsskydd och en rejäl ersättning livet ut så att han/hon/de kan leva livet på en golfklubb intill sitt eget monstruösa chateau?

Med hänsyn tagen till hur alltför många amerikaner betett sig den senaste tiden är det svårt att säga att svaren på frågorna är på förhand givna.

Det USA jag kommit att älska genom många besök är inte längre trovärdigt och det lär ta tid innan nationen återhämtar sig – om någonsin.  

TT:s jubel över en halmbock en skam för svensk media!

Tänk dig att du bor i ett land där en halmbock har en egen presstalesperson. Vi kan kalla henne Rebecca Steiner.

Tänk dig vidare att hon är himlastormande glad över att insatserna, dubbla gärdsgårdar, kameraövervakning och vakter gjort att hennes allra som mest älskade bock överlevt för fjärde året i rad.

Fundera över vad arrangemanget kostat och försök räkna ut hur många anställda inom vården som de bocksatsade pengarna hade räckt till för att rädda liv.

I Sverige har cirka 8000 människors liv släckts av en pandemi och fler lär det bli om jag ska tro folksamlingarna på mina grannars balkonger under nyårsnatten.

TT, den nyhetsbyrå som historiskt sett rönt stor beundran i vårt land, väljer att fokusera på en överlevd halmbock dagen före trettondagsafton 2021.

Jag tror jag fermenterar mig till ensilage!

Carlos do Carmo död - svensk media dissar

Det är någonting med fadon som gör att jag regelbundet lyssnar. Fado är den portugisiska musikgenren som kan spåras till 1820-talets Lissabon men som troligen fanns långt tidigare än så.

Sångerna och musiken, fyllda med hjärta och smärta i kubik, passar utmärkt såväl i ljusa som mörka stunder i livet. En av mina nutida favoriter är sångerskan Mariza.

Carlos do Carmo kallades ”Lissabons Sinatra” och var en av de allra mest kända fado-sångarna och han blev med tiden en av Portugals allra mest hyllade artister. Han uppträdde på Olympia i Paris och i Royal Albert Hall i London för fulla hus och han nådde världsberömmelse. Han var en av de drivande för att UNESCO skulle utnämna fadon som ett kulturellt världsarv, något som skedde 2011.

På nyårsdagen gick han bort, 81 år gammal.

Det är många som nu sörjer honom i sociala medier. Allt från den portugisiska marinen till konstnärer, artister och kulturjournalister jorden runt.

Premiärminister Antonio Costa skrev under nyårsdagen i ett uttalande: ”Det är med stor bestörtning och djup sorg som regeringen i dag mottagit budet om Carlo do Carmo:s bortgång och beslutat att utlysa en nationell sorgedag till på måndag, 4 januari, 2021.”

När jag skriver dessa rader har svensk media inte rapporterat en enda rad!?! Jag anser att det är en praktskandal!  Jag tror, på fullaste allvar, att svenska nyhetsredaktioner numera i allmänhet, och under storhelger i synnerhet, bemannas av unga, illa pålästa journalister med usel allmänkunskap men med en stor tro på sina egna förträffligheter och inbillade, kommande, prisutmärkelser. TT, DN och SVT, som jag tipsade i går, borde skämmas!

Bannlyst flygbolag i svenskt luftrum på juldagen

Att flygtrafik från och till Mellanöstern och Asien använder svenskt luftrum är dagligen förekommande och ingenting konstigt.

Att Pakistan International Airlines (PIA) gör det är däremot märkligt.

Efter en olycka i somras då en av bolagets A320 kraschade i Karachi med många dödsoffer som följd visade det sig att var tredje pilot vid landets flygbolag antingen helt saknade licens för att flyga eller hade skaffat sig en sådan på högst tvivelaktiga vägar.

I juni förbjöd EU bolaget att trafikera unionens flygplatser i minst sex månader framåt. Flygsäkerhetsmyndigheten i USA fattade ett liknande beslut.

Under förmiddagen på juldagen passerade PIA:s linje 783 svenskt luftrum på sin väg mellan Karachi och kanadensiska Toronto. Varför Kanada tillåter bolaget är ytterst oklart.

När jag börjar söka information så visar det sig att PIA förvisso blivit bortplockad från EU:s svarta lista men att bolaget inte lagts till på den lista som visar vilka bolag som är tillåtna att trafikera flygplatserna inom unionen.

Bolaget tycks däremot ha tillstånd att passera genom unionens luftrum. På annat sätt kan i alla fall jag inte tolka juldagens passage.

Säga vad man vill – jag är inte pilot – men jag tycker att det är anmärkningsvärt att ett bolag som inte får starta från eller landa på en europeisk flygplats ändå tillåts passera.

Om det fortsatt råder tveksamheter om piloternas utbildning och licensiering så borde inte bolaget ha i europeiskt luftrum att göra överhuvudtaget. Vad händer om en incident inträffar och ett par pajaser i cockpiten till en B777 tvingas försöka nödlanda på en nordisk flygplats?

Bara hjältar och hjältinnor får en God Jul!

I lördags morse klev jag upp med tuppen. Den stora livsmedelsbutik som jag oftast frekventerar öppnar kl 8. Ungefär 10 min innan portarna skulle slås upp var jag på plats. Jag trodde jag skulle vara hyfsat ensam men närmare hundra andra hade tänkt samma tanke som jag och stod redan och köade. En lång kö där ingen, och jag menar verkligen ingen, hade två meters avstånd till personen framför sig. Puckon!

Hur som helst fick jag så småningom, efter att ha låtit horden skena in vid öppning och rusa av sig, tillfälle att göra mina absolut sista inköp inför julen. Jag insåg tidigt att veckan före jul kommer att medföra extrema risker för liv och hälsa och så rätt jag fick.

Under promenader då jag passerat såväl Systembolaget, med 150 meters kö, som min livsmedelsbutik, med snitslad bana utanför, har jag kunnat konstatera att många medmänniskor är helt obegripligt dumma i huvudena!

Därför var det i dag en fröjd att läsa Lisa Magnussons ledartext i DN. Lisa konstaterar att det är lätt att lägga märke till pandemins idioter medan alla hjältar tycks kämpa i otacksam motvind.

Jag suger åt mig och anser att jag, tillsammans med många andra hjältar, har bidragit med det vi har kunnat i kampen för att inte tiotusen svenskar ska få sätta livet till. Vi kommer, som det verkar nu, inte att nå vårt ambitiösa mål men skulden ska sannerligen inte falla på oss hjältar!

Vi, som avstått kollektivtrafik, som handlat på otroligt udda tider, som mött släktingar och vänner utomhus och på behörigt avstånd, som aldrig satt på en uteservering i somras, som inte deltog i någon 250-personersfest i Södertälje eller som aldrig demonstrerade i täta grupperingar mot restriktioner och vaccin är sååå värda våra hjälteglorior.

Vi, som tidigt kämpade mot våra arbetsgivare för att få arbeta hemifrån så att vårdpersonal och poliser m fl i någorlunda trygghet kunde ta sig till och från sina arbetsplatser, fick stånga oss blodiga. Vad gör man inte när man förstår det majoriteten inte tycks begripa?

Än är det lång tid innan alla fått vaccin och vi kan lämna denna pandemi bakom oss. Jag vågar inte tro att alla korkskallar har lärt sig någon läxa utan här gäller det för alla oss hjältar och hjältinnor att härda ut. Kanske kan vi få flera tack framöver men för mig räcker det att veta att jag i alla fall aldrig gjorde tillvaron ännu sämre under skitåret 2020.

Danmarks "store juleshow" slår svenska motsvarigheter!

Det är skillnad på julshower och julshower.

I jultid vill jag ha bjällror, gärna stor orkester, vacker musik framförd av stjärnor, gärna sådana jag inte känner till i förväg och allra helst ett begåvat programledarpar som leder kvällen med både sång, dans och andra upptåg.

I svensk TV har jag nog aldrig upplevt det som nu i många år varit en tradition i vårt södra grannland.

Sista lördagen före jul sänder Danmarks public service, DR.dk, sedan många år ”DR’s Store Juleshow.”

I lördags bänkade jag mig därför framför TV:n och fick njuta av 90 minuters toppenunderhållning.

Showen leddes av den danske skådespelaren och kompositören Martin Brygmann och sångerskan, skådespelerskan och TV-stjärnan Silja Okking. Silja är en ny bekantskap för mig och när hon i showen sa ”julskinka” på perfekt svenska och berättade att hon är halvsvensk var jag tvungen att googla.

Silja är dotter till danske skådespelaren och EU-parlamentarikern Jens Okking och Catharina Nordlindh, svensk dansare och koreograf.

I showen fick vi förutom att njuta av allehanda julmusik framförd av Danmark Radios symfoniorkester och många danska stjärnor även stifta bekantskap med Jan Hellesøe, hjärnförvirrare och manipulationsexpert. Tänk svenske Henrik Fexeus så fattar du vad jag snackar om.

Showen spelades in innan Danmark skruvade åt restriktionerna och i salen fanns 500 personer i publiken och på scenen en tätt sittande symfoniorkester. Att Danmarks statsminister inte långt tidigare förbjudit ett sådant arrangemang är ingenting jag försvarar. Samtidigt var det underbart att se en stor publik – det kändes litet som om den sociala öknen vi lever under inte var så betungande för en stund.

I jämförelse med SVT’s julkonsert med Orphei Drängar, som bestod lika mycket av programledarnas flinande åt varandra som av musik så var den danska showen så otroligt mycket bättre.

En tid till finns den danska showen att se här.

Nu är det bara att hoppas att SVT får upp ögonen för glada, och härliga, Silja Okking. Hon skulle sannerligen kunna få sprida sitt danska hygge även till en svensk publik.

Sista lördagen före jul nästa år vet jag vad jag gör: Tittar på en dansk och alldeles underbar julshow!

Borde Federley ha krävt utdrag ur brottsregistret?

Genom livet har jag upplevt den där ofattbara känslan av nyförälskelse vid endast ett fåtal tillfällen. Ändå är dessa tillfällen av sådan art att de aldrig kommer att glömmas och så tror jag att det är för de allra flesta.

När hjärnan förvrids, endorfinerna strömmar genom kroppen, mat och dryck blir ointressanta och sömn något man kan klara sig utan så är det lätt att glömma att be föremålet för sina himlastormande känslor om ett utdrag ur brottsregistret.

Fredrick Federley gjorde naturligtvis helt fel när han avstod från att omedelbart bryta upp från den relation där partnern visade sig vara tidigare dömd för fruktansvärda brott. Fredrick borde ha vetat bättre men kärleken är blind.

Det drev han utsatts för i media har varit olidligt att följa och hö-hö-hö-arnas utbrott på Flashback och andra sajter gör ont.

Flera partiföreträdare, bland andra partisekreteraren Michael Artursson, var snabbt ute och fördömde och ifrågasatte Federleys förtroende.

Nu har Fredrick meddelat att han lämnar alla sina politiska uppdrag och Sverige förlorar därmed en engagerad politiker ur en yngre generation.

Jag kommer att sakna Fredrick även om jag inser att situationen till sist blev ohållbar för honom och hans närmaste. 

Det handlar inte om att jag är odelat positiv till alla de politiska ståndpunkter som han och hans parti agiterar för och emot. Det handlar om att jag anser att han varit en skicklig politiker både i Sverige och EU och att jag tror att den politiska återväxten i form av unga politiskt engagerade kommer att tunnas ut alltmer – om vi bortser från de extrema ytterkanterna, som alltid kommer att locka oupplysta eller dåligt pålästa.

Att vara en offentlig person måste vara nästintill omöjligt. Att ständigt vara påpassad, att få sitt liv uppgrävt gång på gång och stundtals dessutom uthängt kräver sin man eller kvinna.

Jag hoppas att Artursson, Lööf och alla pseudotyckare har fläckfria förflutna och att de noggrant kollat upp sina makar, partners och närmaste vänners bakgrunder så att det inte plötsligt briserar några skandaler i de egna famnarna.

Jag närmar mig åldern då en ny himlastormande förälskelse ter sig alltmer avlägsen men man ska ju aldrig säga aldrig. Något utdrag ur brottsregistret kommer jag inte att begära om lyckan slår till – jag får lita på mitt eget förnuft, det där som försvinner i samma ögonblick som förälskelsen slår till.

Fredrick var förälskad och kunde inte tänka rationellt – något som ledde till att han gjorde ett felval och såg sin karriär rämna.

Vem fan kan tänka rationellt när man är kär som en klockarkatt?