Kvinnor revirinkräktar lika mycket i kollektivtrafiken!

I dag sattes skyltarna upp i Madrids kollektivtrafik med uppmaningen till män att inte skreva så förbaskat. Media, även svensk sådan, hakar småfnissande på.

Redan i december 2014 lanserade Metropolitan Transportation Authority, som bl a ansvarar för tunnelbanan i New York, en kampanj för att försöka få män att inte sitta så bredbent ombord på tågen.

I mars 2015 publicerade GP en intervju med Petri Kajonius, forskare vid Göteborgs Universitet, som menade att skrevandet ytterst handlar om kampen om revir och att denna kamp pågått ”sedan vi levde på savannen.”

Jag påstår inte alls att problemet ”manspreading” inte finns men jag påstår att kvinnors revirinkräktande ofta är minst lika stort. Jag har därför ägnat veckans kollektivtrafikresor åt att göra en egen högst ovetenskaplig, men lik förbaskat otvetydig, studie i kvinnors tunnelseende när de ägnar sig åt t-baneresor.

Resultat av veckans totalt tio t-baneresor:

Under fyra resor hamnade jag mitt emot yngre kvinnor som satt med det ena benet lagt över det andra och minsann tänkte fortsätta att sitta så med resultatet att jag under dessa resor ständigt sparkades på smalbenen av de revirinkräktande kvinnorna! Dam nummer fyra fick sig en åthutning som gjorde henne förvånad och tvungen att slita bort ögonen från sin facebook-dreglande mobiltelefon under ett chockat ögonblick!

Under två resor satte sig kvinnor med axelväskor bredvid mig fast beslutna att behålla väskorna på sina axlar varvid en tredjedel av ”mitt” revir var beslagtaget.

Under en resa fick jag en utskällning av en dam som hade synpunkter på att jag satt på en handikapplats. Hon såg inte ut att behöva den men tänkte aldrig tanken på att fråga mig vänligt om jag kunde flytta. Jag gav stationen senare min plats till en äldre man som såg ut att vara i stort behov av densamma medan den bandhunds-skällande tanten fick fortsätta stå.

Två resor förlöpte helt utan problem med medresenärer som liksom jag, trots att jag är ganska stor, försöker ta så liten plats som möjligt.

Resa nummer tio innebar att jag först var tvungen att be en kvinna flytta på sina shoppingkassar, som hon belamrade en sittplats med, för att sedan tillbringa resan mitt emot en äkta ”manspreader.” Men eftersom jag inte brer ut mig så kunde jag placera mina långa ben mellan hans.

Som sagt; Ovetenskapligt ja! Men att som media frossa i att det bara är män som ställer till med utrymmeskrävande problem i kollektivtrafiken är alldeles ofattbart långt ifrån sanningen!