Döstäda borde vara obligatoriskt!

Sedan några år tillbaka har jag en, har det visat sig, alldeles underbart skön ny vana.

Alla som någon gång har städat ur ett dödsbo vet att detta inte är särskilt upplyftande. 

Många gånger ställer man sig frågan hur den avlidne egentligen tänkte när han/hon beslöt sig för att spara just det man för stunden håller i sin hand när föremålet för länge sedan borde ha förpassats till någon sopstation.

Att döstäda är krävande. Innan man får in den rätta knycken och det sunda tänket. Jag döstädar. Minst en gång om året och i dag får jag vatten på min kvarn när jag njuter av Expressens Lars Lindström som uppmanar alla att göra detsamma.

Lindström skriver bl. a. om en bok, skriven av Margareta Magnusson, som kommer i höst. Boken heter ”Döstädning” på svenska och ”The gentle art of Swedish death cleaning” på engelska. Den ska inköpas om så bara för att se om det är någonting jag glömt att göra mig av med i min iver att göra dagen litet lättare för de släktingar som har att röja ut efter mig när jag gått hädan.

Varför sparar vi på så jäkla mycket saker som inte ens vi själva är intresserade av?

Den där boken du tror dig vilja läsa om som du aldrig kommer läsa om; Om vi bortser från ”Röde Orm” så borde resten få en annan vistelseort än i din bokhylla.

Skivorna du inte lyssnat på de senaste 15 åren; Varför i hela fridens namn bör de ha ett utrymmeskrävande existensberättigande i den överfulla skivhyllan?

Kaffekopparna som hängt med i generationer men som ingen längre vill fika ur; Varför belamrar de köksskåpen?

Klädesplaggen som du inte använt på ett par år; Måste de hänga kvar i garderoberna?

De där gamla breven, vykorten, korrespondenserna, fotona, och tidningsurklippen; Vem bryr sig?

Recepten du klippt ur tidningar men aldrig tillagat; Varför?

Det var först efter att jag själv, för första gången, deltog i en tömning av en lägenhet efter en avliden släkting som jag insåg det fasansfulla att det inte är kul för efterlevande att vältra sig vare sig i sentimentalitet eller gamla prylar ingen vill ha.

Alla borde ha fullständig rätt över sina egna liv och inte behöva spendera dagar och veckor med att återuppleva någon annans.

Tar livet slut i morgon vet jag i alla fall att mina efterlevande kommer att få ett ganska lätt jobb med att städa ur efter mig.

Det jag sparat är, förutom att vara värdefulla för mig, förhoppningsvis saker som kan vara intressanta för dem och är prylarna inte intressanta för dem så hoppas jag att de blir ännu bättre döstädare än vad jag anser att jag är och kommer att fortsätta vara tills den dagen då jag är mer död än i städartagen!