När jag reser utomlands gör jag det inte bara för att min
längtan efter sol och värme ständigt kräver uppmärksamhet. En stor del av
semesterresandet utgörs av en längtan att uppleva det annorlunda, det exotiska.
Inser i dag att det hastar med en resa till Island. Inte för
att tillfredsställa längtan efter solen utan för att tillfredsställa längtan
efter det exotiska.
Det lilla öriket i Atlanten har alltid lockat med sin
annorlunda natur och den särprägel på många andra sätt som är unik för landet.
Det handlar t ex om språket som tidigare varit strängt fördömande mot allt vad
låneord heter. Alla främmande ord har genom åren fått en helt egen isländsk
version.
I dag skriver TT om att den isländska namnlagen nu står
inför att luckras upp. Landet där efternamnet bara är ett förtydligande av vad
pappa heter och där förnamnen är det som kommer i första hand när namn ska
alfabetiseras står nu inför en namnrevolution där alla typer av namn, lite hipp
som happ, ska tolereras.
Det påstås att namnreformen är en slags anpassning till
resten av världen.
Själv tänker jag, som vid flera tillfällen bara hastigt
mellanlandat på Keflavik på väg mot Nordamerika, att det börjar bli bråttom nu
om jag vill besöka Island medan nationen har kvar sin historiska exotism.
Snart är Island trist upptinat och har smält samman till
resten av den allt oftare ointressanta omvärld där ingenting tillåts sticka ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar