Om en hjältinna mot en galen tradition!

För många år sedan besökte jag Kenya under en 14-dagars semester som omfattade såväl fantastisk safari och soliga dagar på stranden som fantastiska möten med kulturer jag inte visste något om.

Massajerna, ett rödklätt folk med jämfotahopp i den högre skolan i sina danser, gjorde mycket starkt intryck på mig!

Att folkgruppen fortsatt ägnar sig åt kvinnlig könsstympning var ingenting jag då visste. Hade jag vetat det hade mitt intryck fördunklats avsevärt.

Alla de människor på vår jord som i dag bedriver en stundtals hopplös kamp mot okunskap, inskränkt korkade traditioner och myter som skändar så många unga flickor på vår jord, är värda all respekt.

TT berättar i dag om Lanoi Parmuat, massaj, som efter att ha lärt sig i skolan att könsstympning inte är okej helt enkelt vägrade att låta byns slaktarknivar komma nära. Det slutade med att hon och hennes familj ansågs vara paria och de tvingades flytta till ett mer tolerant samhälle.

I dag verkar hon genom organisationen Enai Africa genom att informera, påverka och stärka både byäldste, kvinnoskändare och unga flickor i insikten att rakblad, knivar och saxar inte har att göra i närheten av ett kön.

Lanoi, och alla hennes kollegor i kampen mot kvinnlig omskärelse, har ett extremt svårt arbete framför sig. Men varje litet framsteg, varje flicka som kan räddas undan vansinniga traditioner, kan inte nog lovordas!

Även i Sverige finns det all anledning att vara vaksam. Om invandrarfamiljen, från t.ex Östafrika, åker hem ”på semester” med sina unga döttrar så måste vi alla våga ställa frågor. 

Samtidigt måste svenska lärare bli ännu bättre på att prata med elever i riskabla åldrar.

Precis som WHO kämpar för att dödliga sjukdomar ska utrotas så måste en urtida ”sedvänja”, betecknad som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, utrotas!