Om att gråta offentligt

Mian Lodalen, författare, journalist, debattör mm tillhör inte min skara av favorit-tekoppar.

Som radikal vänsterfeminist med krav på inseminationsrätt för alla kvinnor och ett oförsonligt högt tonläge i feminismdebatten där inga opponerande åsikter ska få tillåtas så har jag aldrig riktigt förstått mig på henne tidigare.

Förrän i dag! För vem är jag om jag inte, åtminstone för en kort stund, kan ändra uppfattning om en medmänniska?

I sin krönika i det senaste numret av tidningen QX skriver Mian en mycket begåvad och vacker text om hur hon på kort tid drabbats av svår sorg. En sorg så svår att hon brustit ut i förtvivlad gråt på offentliga platser.

Mian förvånas över människor runtomkring som inte med ens en ögonblinkning till tanke kommer sig för att fråga: ”Är du okej?”

Jag fäller en tår när jag läser Lodalens krönika och inser att jag varit i samma situation som hon. Många gånger! Och lika många gånger har jag stått där med tårarna i all min ensamhet trots att jag varit omgiven av många andra människor.

Kanske har det med den stigande åldern att göra att tårar också får det lättare att stiga, vad vet jag, men som mer än medelålders kan jag känna att det någonstans inte är okej att leva ut sina sorger i vårt kylslagna land.

Senast jag brast ut i gråt, det är inte mer än en dryg vecka sedan, skedde det mitt i eftermiddagsrusningen i centrala Stockholm. Nej, jag har inte nyligen mist någon närstående och jag hade inte just sett en härligt sorgesam film på bio. Jag hade varit inne i en butik!

Jag besökte en butik, tillhörande en i Sverige mer än välkänd butikskedja, där den produkt jag eftersökte inte ingick i sortimentet. Jag beslöt mig därför att ta en promenad, i vårsolen, till en av butikskedjans andra butiker i centrala delarna av huvudstaden, där jag med säkerhet vet att ”min” vara finns att tillgå.

Jag hade hunnit sisådär 200 meter på min promenad när jag blev ikappsprungen av en uniformerad väktare som undrade om jag just besökt den butik jag just hade besökt? Då jag svarade ”ja” fick jag höra att ”två medarbetare i butiken påstår att du stal” en vara.

Jag blev chockad, samtidigt som människor stannade till för att kolla när väktaren ”satte fast kräket.”

Jag erbjöd väktaren att genomsöka mina fickor och jag erbjöd samme väktare att följa med tillbaka till butiken men han avböjde båda mina erbjudanden. Han sa bara: ”Det är möjligt att personalen såg fel”. Därefter vände han om och började gå tillbaka mot butiken. Kvar stod jag; Förnedrad, kränkt och mycket ledsen. Jag började, av chocken, att gråta (och jag ger mig tusan på att någon i ”pöbeln” omkring mig valde att filma hela skeendet med sin (o)smarta telefon)!

Senare på kvällen skrev jag ett rasande mejl till företagets kundtjänst och till dess vd.

Under dagarna som följde blev jag uppringd av butikschefen som krälade i stoftet och jag fick mejl där vd:n påstods vara lika upprörd som jag över vad jag hade utsatts för.

Jag valde att göra en polisanmälan om händelsen men någon förundersökning inleddes aldrig. Det kändes dock bra för mig att få markera att det jag utsatts för inte är på några villkors vis okej!

Med detta sagt vet jag precis vad Mian Lodalen känner när hon blottlägger sin gråt på offentlig plats!

Precis som för Mian så var det heller inte för mig någon människa i omgivningen som kom fram och ställde den fråga som jag hade behövt höra: ”Är du okej?”