Om musik, att bryta ihop och komma igen!

BBC redovisar en enkätundersökning, som citeras i DN, som meddelar vilken musik folk lyssnar på när de är deppiga.

Det handlar mestadels om uppmuntrande partylåtar som påstås dra den allra deppigaste upp ur mörkret!

Tänk; Jag är precis tvärtom!

Jag skulle aldrig kunna lyssna på ABBA:s ”Dancing queen” i en psykiskt lågt stående sinnesstämning. Då skulle jag för alltid förknippa musiken med bedrövligheten jag försökte ta mig upp ur.

Nej, närhelst jag känner mig nedstämd så plockar jag fram musiken som jag vet får mig att fullkomligt vältra mig i eländet, som får mig att gråta ut och som får mig att nå taket på ”tycka-synd-om”-skalan!

Det är liksom bara att bryta ihop och försöka komma igen!

Min absoluta depparlåt är ”Broken hearted me” med den kanadensiska countrysångerskan Anne Murray. Det är bottenlös sorg i sin värsta beskrivning men oj vad bra hon gör den!

Andra favoriter i sorgliga stunder är Agnetha Fältskogs ”Om tårar vore guld”, den spanska gruppen Mocedades ”Tómame o déjame” eller ledmotivet till min favoritfilm ”Deer Hunter”, Stanley Myers otroligt vackra ”Cavatina.”

Efter några dagars depp brukar jag sakta kravla mig upp mot vattenytan igen och snart nog är jag då redo för glada partylåtar igen! Men först när allt det tråkiga har fått värka ut rejält! Med hjälp av musikens märkliga kraft!