Jag tror att mitt sångintresse i unga år grundades av The
Manhattan Transfer, amerikansk sång- och musikgrupp som nu åter är aktuella i
nyhetsspalter jorden över men denna gång av tråkiga skäl.
Gruppen, som genom åren bestod av olika konstellationer
av begåvade sångare, imponerade starkt på mig, då inte ens tonåring, med sin
sköna stämsång och låtar från det lugnaste lugna till, för att vara början på
70-talet, en härligt svängig jazz. Eller gospel för den delen, vem minns inte ”Operator”?
Gruppen rönte stora framgångar i Sverige, bl a med
albumet ”Pastiche” och gruppen bestod då, min favoritkonstellation, av Tim Hauser, Alan Paul, Janis Siegel
och Laurel Massé. Deras version av låten ”Chanson D’amour” blev en världshit.
Jag skulle kunna räkna upp många av mina favoritlåtar med
The Manhattan Transfer men väljer att nämna den bortglömda ”Je voulais te dire que je t’attends”. Framförd på en alldeles bedrövlig franska men som ändå, på något
märkligt sätt, lever kvar länge efter att man lyssnat till den.
Jag lyfter på hatten för Tim, med stor sorg men också med oändlig
tacksamhet för mången musikalisk högtidsstund, som väckte mitt slumrande
musikintresse och jag gör det nynnandes: ”Chanson D’amour, ra da da da da, play
encore.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar