Kungen, kvällstidningsjournalistik och nyanser

Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare, valde i veckan att ge sin syn på den senaste tidens uthängning av Kungen och hans familj.

Efter att kvällstidningarna i allmänhet, och Expressen i synnerhet, vältrat sig i snask som är långt ifrån bekräftat, och dessutom gjort det helt enkelriktat och onyanserat i veckor tyckte jag att Annes ifrågasättande var rätt skönt.

Nu är några s k kändisadvokater upprörda! Claes Borgström säger att han funderar på att kräva Rambergs avgång. Jovisst, en advokat som själv hävdat att ”alla män bär kollektiv skuld för våld mot kvinnor”, och som framfört önskemål om att vi skulle bojkotta fotbolls-VM i Tyskland 2006 pga potentiell risk för trafficking, får ju verkligen anses vara både nyanserad och trovärdig…

Många tidningar hakar på och kräver i kolumner och ledare att Ramberg har passerat en gräns med sina uttalanden.

Expressens Lars Lindström krävde i går abdikation av Ramberg. Han gillar inte att Ramberg ifrågasätter journalisters integritet. Aftonbladets Jan Helin försöker övertyga oss om att hans tidning måste våga ”gräva”. Och så där fortsätter det. In absurdum!

Jag undrar om det handlar om dåligt samvete?

Jag har sannerligen inga som helst problem med journalister som gräver! Dock blir själva schaktningsarbetet tämligen trist om det hela tiden skildras från ena sidan av avgrundsdjupet. Är det inte möjligt att gräva på fler ställen samtidigt?

Jag efterlyser därför fördjupande artiklar om de s k ”sanningsvittnen” som, enligt mitt synsätt, fått all och helt odelad uppmärksamhet i denna soppa.

Vore det inte intressant att få djuplodande porträtt av alla de som påstår att Kungen gjort ditten respektive datten? Hur har deras liv varit? Hur har de försörjt sig? Har de varit anställda eller gått på bidrag? Finns det ekonomiska behov som gör att det ena bisarra påståendet efter det andra, just nu, dyker upp? Har någon gått på droger? Hur mycket har de skattat för? Vilka fordon åker de i? Vilka klubbar har man sett dem på?

Om femhundra år tror jag att Kungen är omtalad, i goda ordalag, i den tidens historieböcker. Däremot tvivlar jag starkt på att Lindström, Helin, kändisadvokater, gangsters eller föredettingar inom nöjeslivet omnämns. Och kvällstidningarnas usla journalistik är sedan länge ett förträngt kapitel i evigheten!

Just nu behövs fler som Ramberg!