Samma innehåll i medicin - prisskillnaden 500 % eller mer!

För ungefär ett år sedan anmäldes TV-reklamen om läkemedlet Iprensa till Reklamombudsmannen. Anmälaren tyckte, precis som jag, att reklamen är nedvärderande mot män (anmälan avslogs).

I filmsnutten står mor och dotter vid makens/pappans säng där denne ligger ynklig. 

Speakerrösten talar om ”Jättebebissyndrom.” Senare i filmen, efter att mannen fått i sig en dos Iprensa så sitter han på golvet och leker med Lego.

Jag tänker att om samma film gjorts med en ynklig kvinna i sängen och friska, och starka, maken och sonen bredvid samt filmen haft samma speakertext; Skulle vi då inte fått se ett uppror som nästan fått Metoo att blekna i jämförelse? Jo, det hade vi!

Men nu var detta bara ett alltför tidigt stickspår i detta blogginlägg.

Under några dagar har jag legat däckad i en förkylning från helvetet. Jag har då knaprat värktabletter av skilda slag. Dels sådana som innehåller paracetamol , dels sådana med ibuprofen. Det senare läkemedlet är det verksamma ämnet i just Iprensa.

Hos den apotekskedja jag helst handlar hos finns en uppsjö av värktabletter. I sortimentet som innehåller det verksamma ämnet ibuprofen så är alternativen hyllmetermånga. Namnen varierar men som exempel kan nämnas Ipren, Iprensa, Ibuprofen, Ifenin samt många andra.

En ask med 20 st Iprensa betingar på apoteket, i den fysiska butiken, 54,90. På samma apotekskedjas webbsida kostar asken 38 kronor. Det sistnämnda är nästan fyra gånger mer än vad jag betalar för en ask med 30 tabletter Ifenin, vars tabletter har exakt samma innehåll.

30 tabletter för 10 spänn eller 20 tabletter för 38,50?

Valet synes vara lätt men eftersom rädslan för generika, dvs mediciner med samma verksamma ämne men kanske ett obekant namn, tycks vara utbredd så lär det fortsatt finnas marknad för onödigt dyra läkemedel.

Läkemedelsföretag som gör reklam i TV för sina produkter brukar jag själv automatiskt välja bort. Jag tänker att själva reklamen måste göra medicinen dyrare än vad den borde vara och exemplet med Iprensa visar väl just detta.

Jag förstår att äldre människor kan ha svårt när apotekspersonal föreslår generika, både när det gäller receptbelagd och receptfri medicin. Samtidigt borde prisskillnaderna göras tydligare och förklaras bättre.

Att envetet hålla fast vid just det läkaren har förskrivit medför i många fall en orimlig kostnad för den sjuke som har det nog jobbigt i alla fall med hälsan och ofta även ekonomin.

Jag efterlyser därför tydligare lagstiftning samt att alla apotek åläggs att bättre skylta upp med det billigaste alternativet, i alla fall inom produktkategorier där det kan skilja 500 % mellan det billigaste preparatet och det i TV sända reklamjippot!

När den heliga kon slaktas vaknar trollen!

Reta inte gallfeber på de 2,5 miljoner svenska tv-tittare som bänkar sig framför ”På spåret” på fredagskvällarna för att de då tror sig få bra underhållning. Det är lärdomen jag skulle kunna dra, men bortser ifrån, efter att jag ifrågasatt programmets fortlevnad.

Min insändare i DN följdes under fredagen av ett inslag i ”Studio Ett” i SR P1 och under lördagen av en stor artikel i Aftonbladet.

Jag har fått många kommentarer rörande mitt sågande av programmet och många är trollen som tittat fram när jag nu slaktade den heliga kon.

Jag finns inte på så mången social media men vänner har berättat en hel del av de synpunkter som framförs. Många av dessa tycks skrämmande, korkade, naiva och rent världsfrånvända och det är lätt att tro att dessa tyckanden är komna från människor som inte gör annat än spyr galla.

De mindre begåvade kommentarerna får mig dock att inse att debattklimatet i Sverige anno 2018 inte är bättre än i höjd med lågvattenmärket.

Det är bara att lyssna i fikarummet på vilken arbetsplats som helst och t ex ta del av de resonemang som förs efter höstens riksdagsval och den regeringsavsaknad som nu råder. 

Det är inte särskilt högt i tak och framför allt handlar det sällan om några högkvalitativa samtal om sakernas tillstånd.

Trollen finns överallt och därmed även i TV-sofforna framför ”På spåret.” Troligen är dessa nöjda med att titta på samma program som de tittat på de senaste 31 åren, ”På spåret” startade 1987, och troligen finner de sig mer än nöjda med att göra just detta; Dumglo utan att ifrågasätta!

Jag blir gärna ifrågasatt och tro mig; Jag kommer även framledes att fortsätta tycka till i de mest vitt skilda ämnen. Det är kul att debattera och då mer än gärna med människor som tycker annorlunda. Däremot bryr jag mig ytterst lite om sådana som har trollmanér!

"På spåret" har spårat ur!

När större delar av årets fredags- och lördagskvällar fylls av hopplösa lek- och rena barnprogram så brukar det bli en slags befrielse när den gamle trotjänaren ”På Spåret” utmanar oss tv-tittare i soffhörnorna.

Inte för att jag egentligen gillar upprepning av programserier in absurdum men i brist på bröd får man som det heter tugga i sig limpa.

Jag påstår att ”På spåret” i och med årets säsong har spårat ur!

Jag vägrar att tro att mitt allmänvetande, som jag anser är hyfsat bra, skulle ha drabbats av demenssymptom. Jag konstaterar därför bara, och inte så litet ampert, att årets inledande två program har varit alldeles för svåra när det gäller frågeställningarna och ledtrådarna.

För några år sedan knäckte jag extra som frågekonstruktör till ett av Sveriges mest säljande frågesportspel, som numera finns i otaliga utgåvor. 

Det var en rolig fritidssysselsättning och än i dag tycker jag att det är otroligt underhållande att spela liknande spel där allmänbildning blandas med tramsigheter. (Dock var det inte alls lönsamt att skriva frågor till företaget, vars familjära styrelse säkerligen tjänar storkovan men inte var/är beredda att betala en rimlig slant till de som gör grovjobbet.)

De första 300 frågorna strömmade ur mig lätt som en plätt men sedan började det komma grus i frågekonstruktionsmaskineriet. Jag lärde mig snabbt att det är oerhört lätt att skriva svåra frågor men otroligt svårt att skrivare lättare sådana. Min extraknäcksarbetsgivare meddelade mig att minst 40 % av frågorna ska vara av sådan art att alla runt ett spelbord, eller i en tv-soffa, hyfsat lätt ska kunna värka fram rätt svar till frågorna som ställs. Det är inte lätt att skriva sådana spörsmål, jag lovar!

Jag påstår att frågekonstruktörerna på SVT nu har ramlat ned i den grop som jag var tassande nära att falla ned i; Frågorna är så pass svåra så att det inte blir kul, varken för deltagarna i programmet eller för oss som tittar på.

”På spåret” har ett eller par program på sig att snabbt få upp tåget på rälsen igen! I annat fall är programmet troligen på väg ut ur tablåerna för kommande år.

Det vore måhända en välgärning! Ett program som malt på sedan 1987 borde för länge sedan ha fått somna in. Vi TV-tittare är värda betydligt bättre och mer omväxlande helgkvällar i tv-sofforna. Dags för ett rejält banarbete på idéavdelningen på SVT och förslag på alternativ när rälsbrottet nu synes vara i antågande!

Scandic Hotels ocker-saltar barnotan!

Nu är jag inte den som springer ute på ”lokaler” och förlustar mig i tid och otid. Just den tiden hör liksom till en förgången dito, då after work och ”ska du inte med och ta en öl” hörde mer till självaste reglerna i stället för undantagen.

Därför har jag numera dålig koll på prislistorna i barer i allmänhet men någonstans, långt därinne i det mörkaste av sunkiga barhäng, tänker jag att det måste ju vara kundvänligt att inte ha så höga priser så att kunderna snarare sjappar än tar en till!

När min arbetsgivare häromdagen skulle bjuda sina anställda på julbord så var vi många som tänkte oss ett glas, eller tre, innan sillar, skinkor och knäckar skulle sätta igen tarmsystemen.

Här gällde det att finna en bra bar belägen på ett inte alltför långt avstånd från det dignande julbordet. En bar där många kunde få plats utan att trängas, gärna med trevlig stämning och serviceminded personal.

Valet föll på ett i huvudstaden centralt beläget hotell tillhörande den välkända Scandic-kedjan. På hemsidan gick att läsa att hotellets barer är ”perfekta” för en after work eller annan typ av sammankomst glada och förväntans fulla kollegor emellan.

Sagt och gjort; Många var vi som samlades till en stunds mingel före frosseriet.

Jag själv började kvällen, så långt i alla fall den sedan länge emotsedda, med att beställa ”en öl och en Jäger.”

När kontokortsläsaren åker fram framför mina ögon stod där varken 120, 150 eller 180 kronor.

228 (j-la) kronor avkrävdes jag!?!

228 kronor? Helt ärligt? Hur kom ni ens fram till summan på Scandic? Hade ni festat på skumma svampar innan prislistan fastslogs?

Scandic kommer absolut inte att se mig som bargäst igen och troligen inte särskilt många av mina kollegor heller.

Att hotellkedjan dessutom tillåter att gäster belamrar barplatser med att arbeta på sina laptops utan att beställa ett enda dugg är självklart en försvårande omständighet för oss som åtminstone hade något pris-ockrat i glasen men tvingades stå under besöket.

Nästa år kommer jag att föreslå för mina kollegor att vi förfestar långt ifrån utsugande hotellbarer från helvetet! Scandic kommer knappast att vara mitt förstahandsval när jag nästa gång ser fram emot en fin hotellvistelse och minnesvärda upplevelser!

Tratten som förändrar mitt liv!

De som känner mig, eller läst tidigare inlägg på ämnet jul, vet att jag stortrivs när julen är i antågande.

Jag försöker bärga mig så länge jag kan men runt den 15 november släpper alla spärrar; Julmusiken flödar ur stereon, pyntande är okej och ljusen, både elektriska och eldbemängda, tänds!

I dag har jag gjort säsongens första knäckkok; Jag orkade inte vänta längre!

Att koka knäck är oftast ett kladdigt ståhej som tar ohyggligt lång tid. I alla fall om man räknar in alla förberedelser som uppställande av knäckformar och efterbörd i form av storsanering av spis, diskbänk, slevar, kastrull etc.

Jag är en tämligen konventionell typ som inte gärna ändrar på sådant jag funnit vara traditionsfyllt viktigt för mig. 

Därför har jag avstått från att inhandla den ”doseringstratt” som sedan ett par år finns till salu i större livsmedelshallar eller på alla mäns vuxendagis, Clas Ohlson. I dag beklagar jag att jag avstått från att göra detta inköp tidigare.

För ett par veckor sedan slog jag till och i dag var det invigning.

Knäckkoket, som tidigare tog 1,5 timme med för- och efterarbete gick i dag på 45 minuter. 150 ljuvliga knäckar väntar på att avnjutas!

Det kommer med all säkerhet att hinna bli fler knäckkok innan säsongen, och alla folkpoliser, förbjuder detta (varför är det inte okej att käka knäck i maj?). 

Dessutom kommer jag inte att kunna motstå frestelsen att testa tratten till ischoklad så värst länge och jag börjar redan fundera ut nya användningsområden för tratten. De allra flesta med kalorifullt slutresultat men livet är ju kort så varför avstå från att njuta så mycket som möjligt?

ICA-tidningen som går i veganers önskefotspår!

Alla som lagar ”Ponzustekt hjärtkål med svamp och sesamfrö” till middag räcker upp en hand! Jag håller mina händer tätt intill kroppen, skakar på huvudet och tror mig absolut inte vara ensam!

ICA skriver på sin hemsida: ”ICA Kvantum strävar efter att bli bäst på frukt och grönt.” Det tycker jag är en bra målsättning!

Vägen dit är dock inte något jag och ICA är överens om.

I landets ICA Kvantum-butiker kan vi kunder hämta gratistidningen ”Månadens skörd”, en tidning jag skrivit om tidigare då jag kraftigt ifrågasatte chefredaktören Nina Kerfstedts påstådda frukostvanor där färska blåbär och hemmarostad granola stod på vardagsmenyn.

I senaste numret, novemberutgåvan, finner jag den Ponzustekta kålen som ett förslag till middagsrätt.

Jag tänker att det nog är några militanta veganer, som annars injicerar oumph och tofu och trivs med det, som intresserat kollar receptet.

Själv bläddrar jag vidare igenom tidningen. Det går snabbt och tidningen förpassas snabbt ned i pappersåtervinningen.

Jag tänker på min ICA-handlare som tappert försöker hjälpa svenska bönder efter den torra sommaren genom extrapriser på allehanda köttprodukter samtidigt som grönsaksdiskarna är fräscha och med stort sortiment.

”Månadens skörd” tecknar inte bilden av min ICA-handlares strävan att erbjuda en enkel vardag och festliga helger till sina kunder. ”Månadens skörd” går i veganmaffians fotspår och jag påstår att det är feltänkt från början till slut!

Vi är många som inser att vi inte kan fortsätta att vräka i oss köttfärsrätter flera dagar i veckan men för att få den stora massan att vilja ta större del av det grönsaksdiskarna erbjuder så är Ponzustekta kålsorter varken en effektiv, lockande eller ens framgångsrik väg!

Jag försöker utöka grönsaksmängderna i min matlagning. I kväll gör jag en stor omgång med biff stroganoff där jag minskat på köttmängden och testar, för min gryta, extra och nya grönsaker. Ooops, det blev visst åtta vitlöksklyftor som slank ned i dag – kanske ska testa att flåsa någon vegan i nyllet i morgon bitti?

Jag vet, för att han berättat det, att min ICA-handlare börjar dagen med ett par limpmackor med ost. Min frukost påminner om hans och båda våra starter på dagen är ljusår från det som Nina Kerfstedt förordar och rekommenderar.

I den bästa av världar vore det fint om Nina och hennes medarbetare angriper det redaktionella arbetet på ett nytt sätt och lockar även oss som inte redan är frälsta grönsaksbulimiker!

Recept på en enkel grönsaksgratäng, ugnsstekta rotfrukter och annorlunda användningsområden för det som finns i fruktdiskarna till exempel.

Detta utan att förneka att ICA-handlarna gör en bra peng på charkuterier och finfina biffar och utan att försöka dyvla på oss kunder att ”alla” käkar färska blåbär och hemmarostad granola till frukost året runt!

Normal - ny butikskedja som gör mig onormalt lycklig!

Jag gör sällan, i stort sett aldrig, någon som helst reklam på min blogg men nu är ett sådant där tillfälle då undantaget bekräftar regeln.

Eller reklam och reklam? Kanske ska detta inlägg ses som ett hot mot etablerade butikskedjor som tillräckligt länge helt ostörda fått smyghöja priser och plocka bort produkter ur sortimenten, produkter som vi är många som saknat.

ICA har ett huvudkontor som regelbundet rensar i utbudet för sina handlare. Samtidigt påstår samma huvudkontor att det är upp till varje handlare att beställa hem det vederbörande vill saluföra. Det sistnämnda vet jag bestämt inte överensstämmer med sanningen eftersom den enskilde handlaren har extremt svårt att beställa annat än det huvudkontoret förordar.

ÖoB, en gång Överskottsbolaget, var en gång just ett överskottsbolag där vi kunde fynda restlager till ofattbart låga priser. Numera börjar företagets butiker alltmer likna vilken vanlig butik som helst och det blir allt svårare att få tag på någon av de produkter som företaget annonserar som veckans extrapriser.

I dag har jag gjort en ny, och alldeles underbar, bekantskap!

I en av huvudstadsområdets gigantiska shoppinggallerior stod jag plötsligt framför butiken med namnet Normal. Normala varor, onormala priser lyder företagets slogan.

I en stor butikslokal salufördes hudvårdsprodukter, shampoo, raktillbehör, smink, duschtvål, rengöringsprodukter, ljus, konfektyr och en ohygglig massa av andra produkter. Allt till priser som får extrapriserna på ÖoB att framstå som dyraste dyrt och ICA-sortimentet att generat blekna bort i grådiset!

Normal är en dansk butikskedja som funnits i Danmark sedan 2013. Många av produkterna som säljs bär ofta dansk text och företaget påstår på sin svenska hemsida att de köper varorna direkt från stora europeiska distributörer, alltså liknande det koncept som ÖoB en gång torde ha använt sig av.

I dag finns Normal på flera platser i landet och kedjan verkar vara expanderande i en takt som saknar motstycke.

Äntligen en verklig konkurrens tänker jag och hoppas att Normal ska lyckas i sin framfart och att personalen har rimliga arbetsvillkor och löner så att inte dåliga rykten sätts i svang.

ÖoB kan, om ingen rejäl förändring sker i företagets prissättning, snart nog se sig blåsta på fler kunder än denne bloggare och ”min” ICA-handlare må förlåta men i fortsättningen kommer jag att köpa mina rakhyvlar, ansiktskräm, duschtvål, tandkräm etc hos min nyblivna favorit i det svenska butiksutbudet.

I dag blev det tandkräm av en variant som inte säljs längre av ICA eller ÖoB, duschtvål av ett märke som jag hade glömt att jag saknat och en hel del annat!

Velkommen till Sverige Normal! Det ær simpelthen dejligt att i er kommet till min by!

Svenska Kyrkan gjorde minnesdagen till kommers!

Som så många andra begav jag mig till ett par kyrkogårdar under lördagen, alla helgons dag, för att tända ljus och minnas de av mina anhöriga som inte längre finns i livet.

Tidig lördagsmorgon klev jag in på begravningsplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg.

Blomsterhandeln hade redan öppnat och burit ut kransar och gravljus till försäljning i en sällan skådad mängd. Jag tänkte; Bra för de som inte hunnit med shoppingen inför hedrandet av de som lämnat jordelivet.

Ett par meter senare möts jag av ett partytält med skyltar från Svenska Kyrkan. Där pågick framställande av kaffetermosar, grillar iordningställdes för att kunna servera korv med bröd och det hela liknade en torgmarknad modell Hötorget. 

”Nej, vi köpte bara in laktosfri mjölk för att det inte skulle bli några diskussioner”, hörde jag en av kyrkans anställda på plats säga till en sörjande på plats som önskade en kopp med kaffe.

När blev en dag att minnas de som inte längre finns ibland oss en dag för kommers?

Svenska kyrkan borde skämmas – särskilt en dag som denna!

Anarki när gående ska välja höger eller vänster!

Till för ungefär 14 dagar sedan fanns det, såvitt jag vet, bara ett ställe i riket där vänstertrafik rådde för gående; Gångtunneln under Vasagatan i Stockholm, mellan Centralstationen och T-Centralen. Under årtionden, i alla fall sedan högertrafikomläggningen 1967, har denna avart accepterats av de allra flesta bland myllrande resenärer.

I och med att regeringen beslöt genomföra ett antal ändringar i trafikförordningen härförleden så har fullständig anarki utbrutit för oss som gärna tar oss fram gåendes.

Det fastslogs att alla gående ska hålla till vänster på gång- och cykelbanor. Hur vi ska göra i alla andra situationer tycks det nu råda lika många varianter på som det finns människor.

I min stora ICA-butik råder kaos bland frysdiskarna.

På en höstlig långpromenad genom Nackareservatet utbyter totalförvirring när jag möter den första människan på 20 minuter.

I korridoren på arbetet är vi numera många som helt sonika trycker upp oss mot väggarna medan kollegor ges möjlighet att skynda framåt.

På perrongerna i tunnelbanan är det ytterst oklart om hur man bör välja väg framåt.

De enda som inte tycks bry sig är huvudstadens cyklister. De har i alla tider valt sina helt egna vägar och fortsätter att göra detta – helt utan hänsyn till det som sker omkring dem.

Kanske borde regeringen ha tydliggjort hur vi ska hantera alla andra situationer förutom de då vi möter någon cyklist på gångvägen?

I stadens rulltrappor har regeln ”stå till höger – gå till vänster” gällt sedan länge. Innebär denna regel att jag som gående på en cykelbana då ska byta sida, och korsa cykelmaffians framfart, om jag skulle vilja stanna till en stund?

Ändringarna i trafikförordningen är för snabbt genomförda. Här har det inte tänkts klart från utredare, föredragande eller beslutande.

Men i ett parlamentariskt läge där ingen tycks veta varken vänster eller höger är det kanske inte så konstigt att vi som promenerar får finna oss i att spegla läget i samhället i stort.

Hårda plastförpackningar med svetsad kant brott mot mänskligheten!

I min jul-iver, se dagens tidigare inlägg, så insåg jag att jag var tvungen att gå till alla mäns ”vuxendagis” för att köpa ett antal nya elektriska tillbehör, kontakter och annat inför kommande julfirande!

Det prakt-arsel som uppfunnit hårda plastförpackningar med svetsade kanter borde dömas för brott mot mänskligheten!

Edward Blom är Ebenezer Scrooge innan uppvaknandet!

Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik med samma efternamn, vållade för ett par veckor sedan ett litet uppror när han deklarerade att oktober är månaden då han börjar fira jul! Julgranen tas fram och pyntandet påbörjas.

Sofia Wistam, programledare och fotograf, spädde på genom att stolt sprida info om att hon just klarat av det första lussebullebaket!

Jag säger bara; Heja Gustaf och Sofia!

En som upprörs över mycket och särskilt i detta fall är Edward Blom, kulturvetare och matvrak. Han går till storms, i Aftonbladet, mot det han anser vara ett förfall och med någon slags teori om att allt har sin tid och att julmust i livsmedelsbutikerna redan nu är dekadent så försöker han övertyga mig och andra om här ska minsann inte tas ut något julmys i förskott och framför allt inte över någon längre tid.

Jag tänker att jag skulle vilja veta vad Edward tycker om att jag tar en sill och nubbe på andra dagar än påsk- och midsommarafton? Är en kräfta eller tre i april okej eller?

Jag kanske inte är riktigt lika julnördig som Gustaf Reinfeldt men långt efter är jag inte.

Jag har just satt upp ljuskedjorna på balkongräcket och senast den 1 nov är det tändningspremiär för säsongen. Jag kan inte vänta mer än någon vecka till innan första knäck-koket går av stapeln och julmusiken kommer att strömma ut i min lägenhet snart nog. 

När det gäller det sistnämnda så kan jag berätta att jag har, jag vet att jag troligen är antik, sju för säsongen nya jul-CD som väntar på en första genomlyssning. Jag försöker behärska mig ett par dagar till men är inte alls säker på att det kommer att fungera!

I stället för att som Edward Blom ”rasa” så tänker jag att allt som gör människor glada, njutande och harmoniska borde vara var och ens egen rättighet att omsätta i någon slags verklighet utan att förnumstiga kulturvetare och andra ska komma med bannbullor!

I kväll begår jag därför premiär när det gäller mustdrickande till middagen.

Traditioner är viktiga! Därmed inte sagt att tidpunkten, då man påbörjar ett traditionellt firande av något slag, inte är tillåten att ändra står fast! Jag tror det kallas livskvalitet och är en mänsklig rättighet att göra tillvaron så bra som möjligt.

Sura på Edward; Inte en lussebulle före Lucia, Gud nåde dig om du klär granen före dan före dan eller tar ett glas bubbel före tolvslaget på nyårsafton!

Jag är övertygad om att jag själv, Sofia Wistam, Gustaf Reinfeldt och otroligt många fler har ett betydligt trivsammare liv än vad du har Edward! Men än är det inte för sent för dig att tänka om!

Mikromotstånd på jobbet borde uppmuntras!

”Att väl dokumentera handlingen man har utfört är viktigare än att utföra handlingen väl.”

Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola, sammanfattar nutiden i en enda mening och jag är fast!

Augustin Erba, journalist på DN, f ö en av mina favoritskribenter på tidningen, har intervjuat Bornemark och i dagens ”Lördag”, den glansiga bilagan som är extrabonus på lördagarna, inleder han sin text med att påstå att han är allt som inte Bornemark är.

När Bornemark vill att vi ska börja protestera mot all (onödig?) statistik så erkänner Erba att han ofta kollar just statistiken efter att han fått en text publicerad. Hur många har läst det jag skrev och är detta bra eller dåligt? Han för in antalet gymbesök i ett Excel-ark, räknar snusprillor per dag osv, in absurdum, och tror sig förstå att detta är toppen.

Jonna Bornemark anser tvärtemot att vi alla borde börja med ”mikromotstånd!” När chefen ber oss utföra en arbetsuppgift så ska vi, åtminstone ibland, ifrågasätta; Varför? Till vilken nytta? Vem har glädje av resultatet och vad ska det användas till? Så alldeles utmärkt!

En annan idé, väl värd att ta till oss, är att fråga chefen om vilken arbetsuppgift som ska bortprioriteras när det plötsligt kommer nya, akuta, påbud om vad som borde produceras.

På många arbetsplatser, i min absoluta närhet, så inleds varje arbetsvecka med ett antal möten där olika konstellationer, främst chefspersoner, dryftar vad som borde göras och inte göras, vem som ska göra det och hur det gick med det som skulle göras veckan före. Informationen från dessa möten sprids vidare i organisationen, via nya möten, PM, Intranätspubliceranden och innan någon chef ens reflekterat över att 40 % av arbetsveckan har gått så har ”verkstan” nästan gått i stå!

”New public management”, eller ”förpappringen” som Jonna Bornemark väljer att kalla det för, är något jag tror att vi är många som inser håller på att ta över, på ett sjukt sätt, på våra arbetsplatser.

I stället för att utveckla arbetssätt, särskilt de som funkar bra, så tycks det vara alltmer viktigt att rapportskrivningen efteråt blir än mer briljant – nästan så att den överskuggar det som verkligen hände.

Läs dagens artikel i DN!

Jag har fått en ny hjältinna i Jonna Bornemark och jag tror att Augustin Erba får massor av både gamla och nya läsare! 

Hoppas bara att karln inte stirrar sig blind på antalet läsare utan fortsätter att göra det han gör så bra och utvecklar detta ännu mera; Skrivandet!

Cecilia Hagen drömmer om Tullinge - jag vill längre!

Nej då - jag är ingen åldersrasist. Jag börjar så smått själv klättra upp mot den ålder då kollegor säkerligen i smyg muttrar att ”vore det inte dags för honom att packa ihop och gå hem?” Förhoppningsvis gör jag dock fortsatt ett så pass bra jobb att kollegor och arbetsgivare bävar för den dagen då jag tackar för mig!

När journalister som börjar komma upp i ålder fortsätter med att traggla om sådant som de tragglat om hundratals gånger tidigare så är jag dock av uppfattningen att ”jag begrep din inställning redan första gången!”

Cecilia Hagen, en av mina favoritkolumnister genom livet, 72 år och still going strong, har i dagarna vållat en smula uppståndelse. Jag själv tänker bara att ”jaha, så var det dags igen” även om gamla ”Cissi” denna gång inflikar det så populära klimathotet när hon går till angrepp mot alla oss som unnar oss en flygresa emellanåt.

I ett par krönikor senaste tiden vill hon uppmana oss alla en ”hemester” i stället för att vi flänger jorden runt.

I en artikel i Allt om Resor 2014 skriver Cecilia om några av sina tågresor genom livet och hur hon fullständigt älskar ljudet av rälsens ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba” på usla järnvägar genom Europa. Hon skriver om mannen som rökte cigarr i liggkupén som om detta vore ett romantiskt inslag och om konduktören som erbjöd henne en sväng in i sin kupé som kompensation.

1992 var det världsutställning i spanska Sevilla. Jag vann en resa, med tåg och uppehälle, till detta event och så mycket kan jag säga att det är ett av mitt livs stora trauman. Inte själva världsutställningen då utan resorna, 48 tim i vardera riktningen. Redan på Årstafältet, ca 4 min från Stockholms C, kände jag mig skitig. Med tågbyten i Köpenhamn, Hamburg, Köln, Bryssel, Paris (där byte av tågstation var ett måste via en då sunkig t-bana), Irún vid spanska gränsen samt i Madrid var det sannerligen inget njutande av ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba.”

Jag tror att en hel del av de affärsresor som görs med flyg enkelt skulle kunna undvikas då videomöten numera är mer regel än undantag.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att avstå de ytterst få flygresor jag själv gör. Dels kan jag komma till platser som Cecilias tåg aldrig skulle kunna ta henne till, dels så kommer jag fram fort och med en hyfsad fräsch känsla kvar.

Att Cecilia blir spyfärdig bara av att tänka på ett flygplan handlar mer om att hon är ohyggligt flygrädd, det finns kurser och terapeuter för detta, och att hon därför hatar allt och alla som gärna vill se länder långt borta innan det är för sent.

Det står Cecilia helt fritt att ta pendeltåget till både Tullinge och Tumba för att återuppleva gamla, rent imaginära, minnen.

Själv siktar jag på att, när ekonomin tillåter det, återse min karibiska paradis-ö och förhoppningsvis länder och platser längre bort än så.

Jag kan välja att klimatkompensera för mina tilltag och det gör jag gärna. Vem vill inte stundtals bort från kalla, både klimatmässigt och känslomässigt, Sverige?

Kom igen Cecilia när vi kan åka snabbtåg till Barcelona för 495 spänn enkel! Då kan vi kanske ta en tripp tillsammans? Om vi har råd det vill säga eftersom detta järnvägsbygge torde ha fått våra skatter att bli så höga så att det kanske bara blir en tripp till Tumba, som ju för övrigt betyder grav på spanska!

Alliansens svek mot Stockholmsväljarna ett förräderi!

Genom Stockholmsförorten Örby har det byggts en "motorväg." För cyklister! Nu tillbringar jag inte så mycket tid just i Örby men det händer att någon av mina långpromenader passerar igenom den slitna och ganska sömniga stadsdelen. Hittills har jag aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en enda cyklist på den tvåfiliga cykel-autostradan!

Att allianspartierna nu kommit överens om att ta över i Stockholms stadshus tillsammans med Miljöpartiet, på bekostnad av ett stort antal snabbt svikna vallöften, är, med Örbys cykelkommunism i åtanke, ett självmordsprojekt!

Nej till Vinter-OS, nej till Bromma flygplats, ja till cykelmiljard och ja till s.k. klimat- och miljözoner är bara ett första skrap på mandatperiodens nitlotter!

Att den östliga trafikförbindelsen blir ett stort NO-NO under mandatperioden är nog ändå det allra mest sorgliga.

Den kompletta cirkeln runt stan kommer förr eller senare att tvingas fram, inte minst av miljöskäl när det gäller luften i innerstaden och att nu skjuta projektet med den östliga förbindelsen på framtiden är inte bara ett ekonomiskt feltänk. Det är ett förräderi mot många borgerliga väljare.

Daniel Helldén (MP) torde garva varje dag han framöver går till stadshuset. För inte tror jag att han cyklar! Exemplet med Örbys öde cykelbanor riskerar att få flera efterföljare som omöjliggör en vettig trafiksituation i det som är Sveriges huvudstad.

Allianspartierna borde sannerligen ha tackat nej till Miljöpartiet i stället för att av ren maktlystnad välja bort ett antal av frågorna som vår stad så väl skulle ha behövt hantera men som nu parkeras i oanvända cykelställ!

"Allt för Sverige" - sämsta avsnittet hittills!

Gårdagens avsnitt av ”Allt för Sverige” kan vara det absolut sämsta av alla under de snart åtta säsonger vi kunnat följa amerikaner på jakt efter sina rötter.

Susan ”Suzy” Snyder var en av två som slogs ut i går. Henne har vi inte fått se så mycket av i de tidigare avsnitten och vi har heller inte fått ta del av hennes egen dag då hon fick veta mer om sina anfäder.

I stället fick vi följa gänget, under en eon av tid, när de campade vid en sjö i Norrlandsinland. 

Det plinkades på gitarr och blåstes såpbubblor utan att något som helst intressant hände.

Troligen gick någonting väldigt snett under dagarna i Norrland. Kamerateamet kanske fick härdsmälta, producenten gick ned i spagat bland blåbärsriset och litet till!?!

I eftertexterna fick vi veta att Suzys dag fanns att se på SVT Play. Jag tittade på detta inslag och kan konstatera att Suzy varken grät eller blev känslomässigt rubbad av att ta del av sin familjs historia. Tvärtom log hon mest hela tiden eftersom det inte fanns något elände att hämta.

Jag tänker att det är just detta, att Suzy inte brakade samman i tårar, som fick SVT att klippa bort henne och i stället visa såpbubbelblåsning!?!

Jag gillade Suzys medverkan trots att vi fick se alltför lite av henne!

Att SVT tror, och förmodligen har helt rätt i, att svenska folket vill se lidande och tårar är helt i linje med svenska folkets val till ”Sommar i P1”, där den med mest elände i bagaget ständigt röstas fram som lyssnarnas val. Att ta del av någon annans framgång ligger inte för Jantes folk!

Med detta sagt är det därför märkligt att fredagar och lördagar i SVT fylls av urbarnsliga lekprogram där vuxna ”kändisar” gapflabbar sig rödmosiga av varandras tramsiga fjanterier.

”Allt om Sverige” börjar bli tjatigt, fantasin hos programmakarna på public service har sedan länge gått i stå, men än så länge står jag ut några avsnitt till. I alla fall om de är bättre än det uslaste programmet hittills; Det som sändes igår.