SM i vattenrutschbana: Lämnade walkover i år!

Läser på SVT.se att SM i vattenrutschbana har avgjorts under lördagen. Förbannat! Hur kunde jag missa det?

1982, då jag arbetade som reseledare på Mallorca, var just vattenrutschbanor en nymodighet som inte fanns på särskilt många platser.

Från orten där jag arbetade, Cala Millor på öns östkust, arrangerade vi en heldagsutflykt med bad av olika slag som tema. Buss upp till Puerto de Pollensa och båttur ut till halvön Formentor i norr följdes av några timmar på den då ganska glest besökta men alldeles underbara stranden.

Lunchpaket med vinflaskor blev det och därefter bar det i väg till öns, på den tiden, enda etablissemang med rutschbanor. De var två till antalet, inte särskilt avancerade och i övrigt fanns där bara en liten bar. Stället låg mitt inne på ön, i närheten av staden Inca om jag minns rätt och när vi närmade oss så såg jag skräcken lysa i mina gästers ögon. De befarade alltid det värsta och jag erkände varje vecka att jag var en ohyggligt barnslig reseledare, åtminstone just under dessa dagar.

Jag tror att jag alltid var först nedför banorna och vill minnas att jag fick hålla en kortare utbildning i konsten att öka respektive minska farten.

På den tiden fanns inga som helst regler gällande säkerhet så jag får nog vara glad att alla mina gäster kom helskinnade hem till hotellen framåt kvällen.

Under ett par veckor den sommaren hade jag besök av min syster med väninna och tog med dem på utflykten.

I en lång rad, hållande varandra i fötterna, dånade vi ned för de vattenskvalande kurvorna och landade i en ganska liten pool.

Jag tog täten, syrrans väninna höll jag i fötterna och hon i sin tur höll fast i syrrans fötter. Det gick sådär men oj vad kul vi hade och vi lockade andra gäster till åk som de aldrig drömt om att de skulle göra bara minuter före ankomsten till stället.

Första trepersoners-åket fick oss själva att nästan skratta ihjäl oss. Men det var ingenting mot vad andra gäster gjorde. I dag är jag glad att det inte fanns varken smarta telefoner eller Youtube på den tiden. Jag landade först, syrrans kompis hade så hög fart att hon körde ned sina ben i mina badbrallor och min syrra fortsatte byggandet av tre personer i samma badbrallor! Vi hade en stunds problematik innan vi kunde ta oss loss från varandra!

Efter en stund kom två mallorquinska ”fina” damer till anläggningen. Med nylagda frisyrer, nyputsade guldsmycken och vältrimmad make-up slog de sig ned på poolkanten för att diskutera livets allvar och drömde om att få koppla av i solskenet en stund. Trodde de ja!

Strax kom trepersoners-teamet farande! Vid nedslaget tömde vi nästan poolen och de fina damerna hämtade sig troligen aldrig, än mindre deras frisyrer!

Kanske är det dessa damers ättlingar som i dag driver motståndet mot turism på Mallorca. Det skulle i alla fall inte förvåna mig ett dugg!

Nåja, hur som helst har jag i dag föreslagit för min syrra och hennes väninna att vi åker på träningsläger i vinter. Vi är nog rätt ringrostiga efter 36 år men nästa år i vattenrutschbane-SM, då jävlar tar vi hem seniorklassen! Drömma kan man ju alltid!

Snart har jag skruvat klart IKEA-prylar

Säga vad man vill men jag tror mig tillhöra en begränsad skara människor; De som tycker att det är en rolig utmaning att montera ihop saker som kommer från det stora möbelvaruhuset med platta paket.

Efter uträttad shopping under dagen i dag begav jag mig hemåt medelst kollektivtrafiken.

Förutom en hel massa annat fick jag med mig en sådan där liten rullvagn som är behändig att ha i badrummet. Med hjul, för att kunna dra runt vid städning, och med tre hyllor lämpade för duschtvålsflaskor, shampoo och annat man behöver under saneringen så gillar jag konstruktionen och den gamla kärra jag hade borde ha förpassats in i rullvagnshimmelen för lång tid sedan.

På bussen hem synade jag det platta paketet, som inte var särskilt tungt, och tänkte att det, på sedvanligt IKEA-vis, säkerligen innehöll cirka 20 lösa delar som skulle skruvas och muttras samman. Så fel jag hade!

Prisnivån på IKEA är sannerligen inte att klaga på och man vet att det väntar en stunds svettande vid hemkomsten innan nyinköpen fått den form de är tänkta att ha. Svettades gjorde jag redan i varuhuset. Det är något med företagets inköpsställen som får mig att svettas redan då jag tar mig in genom svängdörrarna.

Det lilla paketet med min nya rullvagn bestod av en plastomslagen kartong och vid sprättandet av omslaget så lade jag upp kartongens innehåll på köksbordet och började räkna. Jag räknade. Och räknade.

I åtta plastförpackningar fanns allt (nåja företaget missar fortsatt att på varorna tala om vilka verktyg jag måste ha själv) som allt 43 (japp, fyrtiotre) artiklar! 43? Helt ärligt? För att få en liten rullvagn i badrummet? Skämtar ni?

Dessutom är det nu läge att ställa en fråga om miljöpåverkan med anledning av alla plastförpackningar i den inplastade kartongen!

Nu står den nya rullvagnen dock på sin plats och skiner i all sin prakt. Ett par ur- och omskruvningar efter att ha vänt några detaljer fel blev det dock men jag garvade mestadels.

Med ålderns rätt funderar jag dock över den gång jag i framtiden behöver köpa något större från företaget. Då är det nog läge att ”ringa en vän”, någon som är yngre och just anslutit sig till gruppen ”det är kul att montera IKEA-prylar!” Själv tror jag att jag inom kort begär utträde ur denna sammanslutning!

Valnatten kan bli mörkrets intåg!

På söndag, 9 sep, är det valdag. Jag konstaterar att månen då står i nedan och att natten blir mörkare än vanligt. Jag hoppas att detta inte är ett omen!

Brödtillverkare främjar matsvinnet!

I dagar som dessa då matsvinnet ständigt är på agendan ska varje lite blast tas tillvara, mosiga tomater kokas ned till pizza-sås och torra brödkanter malas till ströbröd.

Under söndagens besök i ”min” stora ICA-butik fick jag bevis för att i alla fall brödleverantörerna inte alls är lika intresserade av att begränsa detta matsvinn.

Den enda leverantör som fyller på i brödhyllorna på söndagar hos min handlare är Pågens. 

Killen i brödmakarens firmaklädsel langade upp nybakade limpor i en rasande takt. Han gjorde detta genom att trycka tillbaka det äldre brödet så långt in på hyllorna som möjligt.

Den kund som på söndagskvällen kommer till butiken för att köpa bröd får helt sonika finna sig i att komma hem med en brödbit med bästföredatum långt tidigare än vad som stod på min inköpta limpa.

Jag såg butikschefen senare under min inköpsrunda och högg honom för att konfrontera honom med det jag nyss sett vid bröddiskarna.

Till min förvåning kunde han bara bekräfta det jag noterat. ”Du ska veta att jag varit på mina bröddistributörer om detta, de beter sig alla likadant, men de påstår att det är viktigt att det färskaste brödet ligger främst på hyllorna för att de inte ska förlora kunder.”

På min fråga om vad som händer med det snart osäljbara brödet längre in på hyllorna svarade han: ”Det tar dem tillbaka i morgon eller dagen därpå. Det blir returer av alltihopa och vad som händer med dessa returer vet jag inte.”

Nu är jag den förste att erkänna att jag inte är guds bästa barn när det gäller att ta till vara på precis allt. Jag har nog slängt en hel del blast i mina dar då jag helt enkelt saknat fantasi för att ta tillvara på densamma på något begåvat sätt.

Däremot har jag nog aldrig kastat ett bröd som börjar bli i tristaste laget. Ett varv i brödrosten och någon smarrigt pålägg gör att även de sista skivorna på en limpa hamnar där de ska, i magen i stället för i soporna.

Om livsmedelsleverantörer i någon slags omsorg om oss kunder och kanske främst i rent profitsyfte väljer att bortse från det stora matsvinn vi dagligen åstadkommer är det dock mödan föga värd att vi konsumenter gör så gott vi kan.

Jag tänker att det är allas, inklusive brödtillverkarnas, ansvar att försöka leva upp till drömmen om en bättre värld. Då duger det inte att göra som Pågens personal gjorde i dag hos min ICA-handlare!

Polisrekryter finns på gränsnära avstånd!

Bara nio av 577 nyutbildade poliser fick jobb efter polisskolan!

”Jag har sökt 10-20 jobb”, säger en av de nyutexaminerade.

Nej, det handlar förstås inte om Sverige, där platser på landets polishögskolor gapar tomma då våra egna ungdomar inte vill bli poliser längre. Det handlar om lön och om arbetsmiljö som gör att den svenska Polismyndigheten inte får det tillskott på nya rekryter som den så väl skulle behöva.

Däremot handlar de första två raderna i detta inlägg om vårt grannland Norge. Det är 24-åriga Oda Troøyen som beklagar sitt envetna sökande efter ett jobb hon utbildat sig till men som kommit att bli ett sökande som verkar hopplöst. Det är norska public service NRK som berättar.

Nu vet inte jag hur pass stor skillnad det är mellan en svensk och en norsk polisutbildning men så oöverkomligt stor lär den väl inte kunna vara?

Med en lång gräns mot landet där polisaspiranterna står i kö att få ett jobb så borde den svenska Polismyndigheten rikta lystna ögon bortom samma gräns.

En snabb uppdatering i svenska lagar och förordningar och en komprimerad utbildning på andra ämnesområden som skiljer ländernas polisutbildningar åt borde kunna locka norska polis-rookies till vårt land.

Jag tänker att de gränsnära landskapen i Sverige där det i dag knappt finns några poliser alls skulle kunna få ett uppsving i antalet anställda som renderar en större trygghet för de boende.

Den lilla detaljen att en svensk polis måste ha svenskt medborgarskap borde vara en quick-fix! Kan en toppidrottare bli "svensk" på nolltid så borde sannerligen en utbildad polis kunna bli detsamma!

Men så var det de små detaljerna med lön och arbetsmiljö; Där har kanske den svenska polisen en bit kvar att vandra.

Men håll med om att idén är intressant då vår egen Polismyndighet utarmas av för få sökande samtidigt som erfarna poliser i en ständig takt väljer att avrusta för gott!

Handskakningar, normaltid och O´boy hör till dåtiden!

Om en dryg vecka, söndag 9 sep, går svenska folket till valurnorna. På måndagsmorgonen därpå riskerar vi att vakna upp i ett mörkt Putin- eller Orbán-land med polska influenser och Chemnitz-tendenser!

Jag tänker att det verkar som en stor del av mina medmänniskor drömmer om ett slags brukspatronsamhälle av anno dazumal.

Jag har tidigare skrivit om både handskakningar och sommartid men det finns anledning att ta upp dessa ämnen igen.

I går kom en SIFO-undersökning som visar att det svenska folket gillar tanken på att det ska vara ett krav att man tar i hand när man hälsar på varandra, På brukspatronsvis torde detta innebära ett stadigt grabbatag män emellan medan kvinnor förväntas niga vördnadsfullt inför överhögheten.

Själv har jag mer än en gång hälsat på muslimska kvinnor genom att lägga min högra hand över mitt hjärta. Respektfullt anser jag och det har kvinnorna också ansett.

Jag tänker på hur många människor, särskilt svenskar, som de facto struntar i att tvätta händerna efter uträttade behov, tro mig det är många, ja kanske en majoritet. Jag har liksom inte heller lust att ta folk i handen längre. För mig handlar det förstås inte om religion utan om ren och skär omtanke om min egen hälsa.

Gesten med handen på hjärtat tycker jag är fantastisk och vacker i all sin enkelhet!

Något annat som tycks uppröra folk är tidsomställningen mellan s.k. normal- och sommartid. 

Till skillnad från mig anser de flesta att det är normaltiden som skall permanentas, inte sommartiden. På brukspatroners vis skall inga förändringar tillåtas, what so ever!

Sommartid året runt har jag vurmat för i månget blogginlägg. Att få en timme extra dagsljus på de korta vintereftermiddagarna anser jag skulle vara rent hälsobefrämjande det också, liksom skrotandet av handskakningar. 

I dag meddelar dock Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, att det troligen blir sommartid året runt, precis som jag önskar.

I dag kommer så larmet: Det är slut på O´boy i livsmedelsaffärerna! Facebook-grupper svämmar över av upprörda kommentarer om hur det är möjligt att detta kan få inträffa? Ett stopp i fabrikationen ska aldrig ges någon förståelse för. Alla är brukspatroner och kräver sin rätt att inmundiga den supersockrade chokladprodukten!

Om 10 dagar vet vi vad vi kan vänta oss. Kanske ett land där kvinnor förväntas niga och skaka hand, där O´boy inte tillåts ta slut i butikerna och där Sverige skaffar sig en helt egen tidson där mörker tillåts råda så mycket och länge som möjligt.

Jag hoppas att det svenska folket besinnar sig och inser att det inte duger att drömma om det som en gång var utan att se framåt och välkomna nya svenskar med nya hälsningsgester, solljuset och kanske rent av pröva någon ny dryck vid frukostbordet!

76:an är sämre än en boskapstransport!

Busslinje 76, från Söders höjder till Ropsten via Radiohuset och Frihamnen har kommit att bli en ren skändning av oss som reser med linjen.

Under ett par år var vi lyckliga nog att erbjudas långa, s.k. led-, bussar men sedan senaste tidtabellsskiftet är detta bara en utopisk dröm.

Alltfler av linjens turer är ersatta av korta, ibland mikroskopiskt korta, bussar och de flesta boskapstransporter framstår som ren Business Class i jämförelse.

Jag tänker att vi är många som reser med denna linje och vi reser en längre sträcka än vad de flesta passagerare gör i innerstadens busstrafik.

Jag har själv, och jag hoppas flera har gjort detta, protesterat mot de små bussarna som numera är fullpackade av frustrerade resenärer.

Just 76:an har ett stort antal resenärer under större delen av dagen. I rusningstid är det vi som ska till eller ifrån våra arbetsplatser och under dagtid är det besökande resenärer från Värtahamnen som vill uppleva vår vackra huvudstad under några timmar innan de ska tillbaka till fartygen via ”boskapsvagnarna!”

Svaret jag fått från SL är att det ständigt genomförs analyser av passagerarantalet och att busskapaciteten anpassas därefter. Jag vet inte hur analyserna går till rent praktiskt men med sanningen överensstämmande kan de inte vara.

Att resa från Slussen runt 7-snåret på morgonen ut mot de mest östra delarna av Östermalm är förenat med hälsofara, frustration och hjärtinfarktshot! Lika illa är det under returerna på eftermiddagen. Det är oacceptabelt!

SL, och deras entreprenör Keolis, behandlar oss passagerare som skräp! Vad detta beror på står skrivet i kollektivtrafikens mest misslyckade stjärnbilder. Några stjärnor är dock inte de som arbetar på kapacitets- respektive tidtabellsplaneringen vid SL!

Stockholm - belägrad och stängd stad!

När dessa rader skrivs är det fortsatt lördagseftermiddag och den befarade katastrofen tycks utebli i landets huvudstad.

Några skärmytslingar har inträffat men som det verkar så har polisen läget hyfsat under kontroll.

Stockholm har varit en belägrad stad denna lördag och frågorna som med berättigande kan ställas är fler än vad dagens olika evenemang ger svar på.

Hur är det möjligt att ge tillstånd till 140 olika arrangemang på en och samma dag i en stad av Stockholms ganska begränsade storlek? Är de tillståndsgivande tjänstemännen så många, och har så liten synkroniserande kontakt med varandra, att ingen överhuvudtaget har koll på vad någon kollega beslutar?

Vad kostar det stora polisuppbådet, extrainkallad brandpersonal och annat myndighetsfolk oss skattebetalare?

Vem ersätter de butiksägare på Kungsholmen, och annorstädes i stan, för de inkomstförluster de gjort denna lördag då de i vissa fall tvingats hålla sina verksamheter stängda?

Är det okej att trafiken lamslås och busslinjer måste ställas in?

I den, för mig självklara, försvarsvärda demokratins namn så ska alla ha rättigheter att framföra sina åsikter på gator och torg, i skriftlig form eller på vilket sätt som helst. Men till vilket pris då? Gratis?

Om jag bestämmer mig för att skaffa mig en åsikt som inte delas av mer än en promille av befolkningen och beslutar mig för att söka tillstånd för att framföra denna åsikt på någon central plats i en stad så kanske, kanske att jag skulle få betala en extra avgift för detta för att täcka åtminstone en del av kostnaden för en extra polisinsats till mitt försvar.

Måste t ex fotbollsklubbar betala för extra säkerhet vid derbyn så vore det väl inte konstigt att en flock demokratimotståndare, vare sig de tillhör den extrema högern eller vänstern, tvingades göra detsamma? Eller?

I dag är vi många som inte haft några som helst demokratiska rättigheter att röra oss fritt i huvudstaden. Eller vi kanske hade det men beslöt oss för att inte ta risken för att utsättas för tårgas, stenkastning eller kravaller i den högre skolan.

Kanske är dagens insatser av polis och annan skattebetalad personal ett bevis för hur högt de allra flesta av oss värnar demokratin. Samtidigt är det lätt att tänka att pengarna som går åt i dag med lätthet hade kunnat användas till att, på många sätt, göra tillvaron bättre för många än att skydda några få!

Det där med demokrati är sannerligen inte lätt…

Wilgot 7 år hängs ut av pussande familj!

”Stort grattis och hurra i massor för Wilgot som fyller 7 år idag! Idag blir det tårta för fulla muggar! Vi älskar dig! Puss från hela familjen”

Familjeannonser liknande den ovanstående, publicerad i dagens DN, tycks ha fått någon slags ny renässans. Alltfler tidningar publicerar tramsigheter som ”Välkommen till världen lille Berthold hälsar mormor och morfar” och så får vi oss till livs en bild på ett nyfött litet skrynkligt knyte som inte ens i den bästa av världar kan kallas söt!

Jag förundras över dessa typer av publiceringar eftersom jag funderar över vem annonsen riktar sig till?

Så anonyma som annonserna oftast är så är det ju för oss som beskådar dessa helt omöjligt att veta om det handlar om någon man känner och i så fall borde gratulera.

I det påhittade exemplet med Berthold så står det klart att mormor och morfar definitivt är på väg in i demensens mörka värld eftersom de ”glömmer” att tala om vad de själva heter! 

Ingen annan människa kan ju känna igen det lilla russinliknande ansiktet på det barnbarn som mormor och morfar vill lovprisa.

I dagens verkliga exempel med Wilgot undrar jag bestämt om det har varit Wilgots yttersta önskan att få hamna i tidningen? Att hans familj spenderat ca 1200 kronor på detta, i stället för att sätta in samma antal kronor på ett sparkonto i Wilgots namn, är ofattbart!

Kommer Wilgots klasskompisar, som han troligen träffar på måndag efter ett långt sommarlov, att vara avundsjuka eller kommer de rent av att mobba lille Wilgot över hans familjs pussande i DN?

Om jag tar en bild av en person och använder den i något sammanhang där vilt främmande människor kan ta del av bilden så lär jag först inhämta samtycke från bildmotivet självt att detta är okej.

Så tycks man inte tänka inom media och i varje fall inte när det handlar om familjeannonser. Här finns gudbevars stålar att hösta in!

Så länge en uppvaktning i pressen inte går att identifiera så att vi som ser annonserna vet vem personerna bakom annonserandet är så anser jag att det vore klädsamt att detta annonserande togs bort från menyn.

När det gäller Wilgot, oavsett vem vederbörande är, jag tror inte jag känner honom trots att någon av hans föräldrar faktiskt kan vara en av mina vänner eller kollegor, så lyfter jag på hatten och hoppas att födelsedagen blir bra trots att familjen har för avsikt att trycka ned tårtan i ”fulla muggar!”

Aftonbladet proklamerar höst!

Fram t.o.m nästa fredag utlovar, den visserligen norska men ändå högst trovärdiga väderlekstjänsten, YR.no att vi i Mälardalen under dagtid får som lägst 20 grader.

Denna torsdagskväll publicerar Aftonbladet en artikel med följande (krigs-) rubrik:

Frågan är när Aftonbladet anser att vintern infaller? När temperaturen går under 18 plusgrader eller?

Varför någon människa överhuvudtaget ska tro på något som denna blaskiga kvällsblaska publicerar är för mig fullständigt obegripligt!

Efter tropikhettan under stora delar av sommaren så är det minst sagt lätt att tro att Aftonbladets redaktion drabbats av värmebaserat delirium!

Jag fortsätter att njuta av normala sommartemperaturer fram tills det att mina digitala termometrar visar typ 10 gr, eller lägre, dygnet runt. 

Då, men först då, kan vi börja snacka om, mardrömma om och förfasas över det som alltför snart komma skall!

Madonna fyller 60!

När en av mina favoritartister genom livet inom kort fyller år så inser jag att livet också är alltför kort!

På torsdag, 16 augusti, fyller Madonna år. Jämnt!

Nej, inte fyrtio och heller inte femtio! Nu heter det ju att man inte ska tala om en kvinnas ålder men…

För evigt unga musikdrottningen firar 60 årsdag! Men vaf….?

För mig är hon för evigt ung och jag vägrar acceptera livets gång!

Grattis i förskott Madonna och tack för många fantastiska, ståpälsframkallande och magiska musikupplevelser!

Är redan trött på valrörelsen - och orolig!

Så har vårt land ännu en gång tapetserats med valaffischer. Jag är redan urless på valrörelsen och inte så litet bekymrad inför vad resultatet av valet kommer att innebära.

Just när jag skriver dessa rader står Stefan Löfven och håller sitt sommartal. Han lovar fasta anställningar inom vården och med hans partikamrat Margot Wallström och hennes UD, där visstidsanställningar är mer regel än undantag, i färskt minne så klingar Löfvens ord allt annat som troliga.

Under sommarens bränder utlovade partier över hela skalan fler brandmän och det ständiga löftena (läs tjatet) om fler poliser på våra gator är rent ut sagt utmattande.

Så länge brandmän, poliser, undersköterskor och andra inte erbjuds vettiga anställningsvillkor och resonabla lönenivåer så lär alla löften klinga ohörda. 

Så länge ungdomar inte vill bli t.ex. poliser, platser står tomma på rikets polishögskolor, så lär det inte spela någon roll vad våra politiker lovar.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill att Sverige gör en ”Swexit” och lämnar EU. De ser framför sig en tillvaro i ett liv i sus och dus medan sanningen troligen är att livet i Sverige skulle komma att bli värre än värst.

Just Sverigedemokraterna tycks locka horder av nya väljare i år och det är förstås invandrarfrågan som gör att alltfler röstberättigade letar bruna kostymer i garderoberna. 

På min egen arbetsplats finns flera som öppet deklarerat att SD kommer att få deras röster i år. När jag frågar om de kan berätta för mig vad SD anser i andra frågor än just invandrarditon har jag, hittills, inte lyckats få annat än svammel till svar. Mina kollegor har helt enkelt inte en susning!

Bland övriga väljare är det många som resonerar som Helky Valenius, 84 år och boende i Sundbyberg. I en av huvudstadsområdets gratistidningar så svarar Helky på frågan om hur hon tänker inför valet: ”Jag är en trogen människa och har följt ett parti sedan barndomen.”

Hur Helkys parti utvecklats genom åren och hur partiets politik förändrats är ingenting som hon ens tänker reflektera över. ”Jag gör som jag alltid gjort – men tänker inte ta något ansvar för om det sedan går åt pipsvängen” hade varit ett korrekt uttalande om hon fortsatt utveckla sin inskränkta syn.

Själv har jag gjort ett antal tester på olika mediesajter för att kolla min egen lojalitet mot det parti jag oftast röstat på i riksdagsvalet sedan jag fick rösträtt. Jag har flera gånger tänkt att det är en hel del punkter där jag inte längre delar uppfattning med partiföreträdarna om.

De tester jag gjort ger allesammans liknande resultat; Det är dags för mig att rösta annorlunda i år!

Jag tänker att om man inte orkar ta del av hela partiprogram, ställa frågor till partiföreträdare eller helt enkelt fastnat i att göra som man alltid har gjort så vore det behjärtansvärt om alla röstberättigade gjorde ett antal tester på nätet. Jag tror att en mycket stor andel av väljarna helt enkelt skulle få ett uppvaknande av sällan skådat slag – de egna åsikterna har ingenting med det påtänkta partiet att få den egna rösten att göra förutom möjligtvis i en enda fråga som tillåtits ta alltför stor plats i hjärnbarken!

Sverige står inför ett slags ödesval och valrörelsen borde vara angelägen för de flesta att ta del av. Jag är dock, som sagt, redan utless och skräckslagen över vad som komma skall om mindre än en månad! 

SR Ekot borde lägga ned kortsändningarna

Sommarsemestern 2018 blev inte riktigt som jag hade tänkt det! Det var för varmt och följden blev att jag under några veckor vände på dygnet – dåsade halvt medvetslös bort dagtid och levde upp på natten.

Kontentan blev att jag nu kommit fram till att det är mer än hög tid att skrota SR Ekots s.k. ”pipsändningar”, d.v.s. de treminuters sändningar som förekommer dagtid och som reduceras till två minuter under nattetid.

Att public service i allmänhet och Eko-redaktionen i synnerhet tror att jag som nyhetskonsument får bra koll på nyhetsläget i världen genom att lyssna på extremt korta nyhetssändningar är rent av idiotiskt.

Nattens sändningar består av två telegram och eventuellt en 15-sekunders djupanalys (?) av t.ex. rösträkning i Zimbabwe. (Skulle tre världshändelser ske nattetid så blir vi rökta på minst en!)

Sedan återstår tio sekunder av sändningen och då ska människan i studion hinna säga: ”Det var Ekot vid midnatt, mer nyheter finner du på webben eller via SR Play och jag som står i studion heter” – följt av ett ohyggligt långt namn. Är det en kvinna som läser nyheterna så har hon i 80 % av fallen ett dubbelt efternamn. För henne är säkert det sistnämnda både viktigt och självförverkligande men för oss som lyssnar totalt ointressant.

Ekot borde ägna sig åt längre sändningar som ”Dagens Eko” och ett ”Nattens Eko” borde tillföras programtablån men kortnyheterna i nuvarande form har sannerligen spelat ut sin roll i dagens multimediala samhälle.

Namnet på den som står i studion borde kunna publiceras på webben om nu någon vill veta att ”Britta Johannesdotter Nilsson-Björklund” verkligen var den som höll i nyhetssändningen och att producenten hette ”Gösta Ahmed Brickelstein.”

Jag längtar efter gamla tiders TT-sändningar – fyra-fem gånger om dagen och fem minuter per gång - nyhetssändningar som var rapporterande utan att vara analyserande – analysen lämnades till lyssnaren att formulera själv eller att finna någon annanstans. TT:s redaktörer var dessutom anonyma i sändning och körde nyheter även åtta av de sista tio sekunderna. Sändningarna avslutades kort med ”Slut från TT.”

Ekots uppgift borde vara fördjupande och längre sändningar där det finns plats för journalistikens självpåtagna experter att trycka ned analyser i halsen på oss lyssnare. Vill jag som lyssnare tro på analyserna så får det liksom vara upp till mig.

Eller så får jag en gammaldags TT-sändning och ges därefter tillfälle att via mången annan medieredaktion göra min egen analys och komma fram till vad jag anser är trovärdigt och vad som inte är det!

SR Ekot har blivit för radiomonopolistiskt självupptagna. Det är dags att släcka ned de fjantiga kortsändningarna som verkligen inte gör någon nyhetskonsument nöjd!

Debiteringar blixtsnabba - krediteringar svettigt långsamma!

Trodde aldrig att jag skulle komma att beklaga mig över värme! Jag, som alltid stornjutit i de allra svettigaste av sammanhang? Om de som varit nära mig i dessa svettigaste av sammanhang har njutit lika mycket som jag själv låter jag vara osagt men värme har liksom aldrig funnits på min egen problemkarta. Förrän sommaren 2018.

Att dåsa bort i tropisk hetta låter sig gärna göras på avlägset belägna platser på vår jord. 

Med en paraplydrink i handen, nära ett turkosblått hav eller med luftkonditionering i minsta lilla souvenirbutik så kan livet vara så paradisiskt som vi bara brukar drömma om i sönderregnade Sverige.

Sommaren 2018 är, på norra halvklotet, något helt annat annat!

I förra veckan beslöt jag, tillfälligt strandad i Stockholmsk extremvärme, mig för att spendera ett antal timmar i shoppinggallerian Mall of Scandinavia, i Solna strax norr om huvudstaden.

I behaglig temperatur strövade jag runt och gjorde finfina shoppingfynd i mångfalden av butiker som gapade mestadels tomma då de flesta andra hade flytt huvudstadsområdet till platser med behagligare meteorologiska omständigheter.

I gallerians Hemtex-butik fann jag påslakan jag inte visste att jag behövde. Nedsatta från tusingen till 400 och med en skylt vid sidan av att det rabatterade priset rabatterades med ytterligare 30 %. Gratis nästintill.

Jag shoppade loss men tyckte att priset som kassaregistret visade var en smula högt så jag frågade den ryskbrytande försäljerskan om hon verkligen fått med alla rabatter? ”Ja, du ska få se på kvittot”, svarade hon.

Sekunden efter att mitt kreditkort debiterats så meddelade hon: ”Oj, jag ser att det blivit fel!”

Efter ett antal återköp, korrigeringar och svettningar, trots luftkonditioneringen, meddelade ryskan mig att nu, minsann, har allt blivit rätt och det är nu vi, äntligen och efter en helt sjukt lång inledning, kommer till pudelns berömda kärna i detta blogginlägg.

Mitt kontokort debiteras i samma tiondels sekund som jag gör ett köp och köpet går att se för mig som kund på mitt kontoutdrag. En kreditering, däremot, måste jag vänta på att kunna se i typ tre bankdagar!?!

Är inte detta stenålder år 2018?

Jag som kund ska fundera på, i flera dagar, om mina pengar åter hamnar på kontot när en butik gör fel. Är inte detta helt oacceptabelt?

Tre bankdagar senare kan jag se att krediteringen faktiskt blivit gjord, dessutom på samma bankdag som den felaktiga debiteringen skett, men hur är detta ens möjligt?

Varför kan inte en kreditering visa sig i precis samma snabba ögonblick som en debitering visar sig på mitt konto?Jag kommer aldrig att begripa! Nordea, Hemtex och alla andra som vill åt mina stålar har en hel del att förklara!

Kommer spanska bli obegripligt p.g.a. "hen?"

I DN, på tidningens populära sista sida, finns NoN, Namn och Nytt, en sida som ofta bereder mig stort nöje. Just nu kan läsare skicka in vilka ord de vill adoptera för att i stället stryka något annat ord ur sin vokabulär.

Jag, som aldrig tänker använda det lilla ordet ”hen”, i alla fall inte i talat språk och så sällan som överhuvudtaget möjligt är i skriven form, blev häromdagen informerad av en läsare att denne adopterat ”vederbörande” i stället. Så enkelt och så grammatiskt rätt!

Nya ord ska visserligen tillåtas när dessa behövs men att tro att jämställdhet och likaberättigande sitter i språket är nonsens! I dag får jag floder av vatten på min kvarn!

Jag anser mig vara hyfsad på att tala och skriva spanska, jag fick häromdagen en insändare publicerad på en av Mallorcas mediasajter, men jag är inte längre helt säker på att jag kommer att kunna förstå spanska om ett initiativ sprunget i Uruguay får fotfäste.

Det är tidningen El País i Uruguay som skriver en mycket lång krönika om det spanska språkets uppenbara och snara förfall – går det som jämställdhetsivrare i det lilla landet vill!

I spanskan finns många ord som är könsbestämmande ; T ex kallas flickor niñas och pojkar kallas niños. Mammor och pappor kallas madres och padres. Det sistnämnda ordet kan, för en rabiat person med obestämd könstillhörighet ställa till det väsentligt. Padres betyder, förutom pappor, också föräldrar!

I ett utbrott av icke-sexistiskt och inkluderande språk pågår därför just nu en rasande debatt i Uruguay där till och med universitet godkänner att nya ord används under tentor.

Således kan barn, oaktat kön, kallas för ”niñes” och en förälder med oklar könstillhörighet för ”xadre.”

Då latinska språk ofta har o eller a som ändelse för att förklara om det handlar om en ”han” eller ”hon” så blir språket som nu utvecklas i Uruguay snart nog helt obegripligt för en som anser sig kunna spanska.

I artikeln i El País säger sig språkliga institutioner av rang vara emot nyordningen medan vissa högskolor tycker att det nya ska accepteras. En korrekturläsare säger sig vara extremt illa ute eftersom hon själv knappt begriper vad hon ska korrekturläsa när hon får en ”språkligt inkluderande text” framför sig. Hon konstaterar också att inte ens skribenterna själva tycks begripa vad de håller på med.

Virginia Bertolotti, medlem av ”Academía Nacional de Letras de Uruguay”, ungefär Uruguays nationella bokstavsakademi, en samling professorer och lärda som granskar det spanska språket i landet, säger mycket klokt: ”De finns nödvändigtvis ingen relation mellan en könsneutral språklig grammatik och lika rättigheter mellan män och kvinnor.”

Hon nämner bl a finskan, som helt saknar genusformer, och konstaterar att språkets könlöshet genom århundraden knappast har gjort Finland till det mest jämställda landet i världen. Ännu värre är det med länder där det talas persiska och turkiska, också språk utan genus, konstaterar Bertolotti! Så alldeles utmärkt konstaterat!

Kanske kan jag sluta oroa mig över att jag snart inte kommer att förstå mig på spanska längre. I Uruguay utkämpas just nu ett slags språkligt slag. Jag är övertygad om att förnuftet kommer att segra över de som tror sig förändra världsordningen genom att komma på dumheter som ”hen.”

Om någon anser annorlunda så får det sannerligen stå för ”vederbörande!”