SJ-resor av museal kvalitet!

Ett riktigt tåg- och, en smula, flygnördigt inlägg.

Har just återvänt hem efter att ha spenderat några dagar hos goda vänner på den sörmländska vischan. Resorna dit och hem gjordes ombord på SJ-tåg.

Jag reser en hel del med tåg men oftast handlar det då om resor med moderna, nåja hyfsat i alla fall, snabbtåg.

För snart 30 år sedan arbetade jag under några år som tågmästare vid SJ. Titeln brukar i dagligt Svensson-snack översättas till ”konduktör.” På den tiden var det Intercity-tåg som var moderna. Jag har förstått att dessa vagnar och lok fortsatt används men hade inbillat mig att det handlat om sträckor med mindre antal resande.

Till min destination denna gång har det de senaste åren handlat om resor i bekväma, tystgående, dubbeldäckare som står pall för 200 knyck. Enligt uppgift är dessa vagnar denna sommar insatta på sträckor där det pågår banarbeten mest hela tiden och således tycks de modernare typerna av tåg få vila medan trötta resenärer forslas med ersättningsbuss. Ofattbart!

Mina resor den gångna veckan skedde därför medelst tågset bestående av vagnar och lok som gav mig svåra flashbacks.

Rassligt, krängande, maxhastighet 160, långa start- och bromssträckor, illa dragna koppel (konstruktionen mellan vagnarna som håller ihop hela tåget).

Den kanske vanligaste av loktyperna för denna typ av tåg heter hos SJ RC6. Läser på nätet att dessa lok tillverkades mellan 1967 och 1988. Vagnarna jag reste i var båda byggda 1984. Även om jag reste med ett tåg draget av ett sent tillverkat lok handlade min resa alltså om en tripp i en fordonssamling med sisådär 35 år på nacken.

Vem skulle frivilligt sätta sig i ett flygplan byggt 1984 och vem skulle föredra en 35 år gammal bil när resorna ska ske? Skulle vi acceptera en lokaltrafikbuss som färdats på våra gator i närmare fyra decennier?

Ja det är möjligt att sådana som är ännu nördigare än denne bloggare finner förnöjsamhet i att färdas i sådana fordon. Det finns ju folk som frivilligt åker till Nordkorea för att få flyga med världens sämsta flygbolag, Air Koryo, och då i maskiner byggda under Sovjet-eran!

Själv tänker jag att om SJ vill framstå som det miljövänliga val de gärna framställer sig som så räcker det inte att sätta in ledbelysning i vagnar som sett sina bästa dagar men där stolarnas mekanik inte ens har loppisvärde längre! Företaget påstår förresten att de just nu rustar upp de minst 25 år gamla X2000-tågen och att vagnarna kommer att bli som nya! Pyttsan!

Vagnarna jag reste med under denna vecka, och loken de drogs av, borde höra hemma på museum. Det museum i Gävle som snart stänger för renovering för att öppna igen först om ett par år. Förhoppningsvis är det vid nyöppningen då dit jag måste bege mig för att återuppleva de i dag 30+ år gamla skrammelvagnarna och de utslitna loken.