Journalisterna som vill arbeta in i döden!

I SR P4 finns sedan ett antal år ett trevligt intervjuprogram där Ulf Elfving frågar ut en intressant gäst under en timme.

I helgens avsnitt av ”Elfving möter” var Marianne Rundström gäst. Marianne är till vardags bekant som programledare i SVTs Gomorron Sverige. Jag gillar Marianne. Hon är en av de vassaste nyhetsmänniskorna på SVT och hon bangar aldrig för att ställa urjobbiga frågor till den hon intervjuar.

Hos Elfving fick vi veta att Marianne i dagarna kommer ut med en bok som heter ”Passé”, och som handlar om att författarinnan retar sig på att hon snart ”måste” pensionera sig. Trots att hon anser sig ha styrka, intelligens, intresse och lust att fortsätta arbeta några år till.

På många arbetsplatser faller bilan när man fyller 67 år. Så även inom public service.

Claes Elfsberg, ett annat SVT-ankare, har själv beklagat sig att han tvingas bort ur rutan. Hur många gånger har han blivit avtackad vid det här laget? Åtta? Kollegan Cecilia Gralde grät i bild när det begav sig första gången. Det gick några dagar och som gubben-i-lådan dök Elfsberg upp i något annat sammanhang.

På ledarplats i dagens Expressen är temat detsamma. Gunnar Wetterberg frågar oss: ”Tänk om vi inte vill jobba mindre?”

Han hänvisar till att ”samhörigheten, stimulanserna och ibland rent av kärlek” gör att vi vill jobba längre.

Vill vi?

Även om jag själv har ett stimulerande arbete där samhörigheten är en viktig del så skulle jag aldrig tveka att omedelbart packa och dra om lottomiljonerna behagade komma i tillräcklig mängd.

Jag skulle lätt kunna fylla min tillvaro med lika mycket stimulans och samhörighet och troligen med mer äkta kärlek än vad jag gör på mitt arbete.

Jag undrar om det handlar om någon slags djupt rotad, och bisarr, exhibitionistisk fetisch som gör att tre journalister tycks vara särskilt upprörda över tanken på ett liv i frihet?

Är det tanken på att inte få vara i rampljuset, att få vara ”någon”, som gör att de är livrädda? 

Livrädda för vad? Att falla i glömska och att deras medmänniskor ska få se dem som vilken medelsvensson som helst?

Hur som helst, jag har ett förslag!

Marianne meddelar sin arbetsgivare att hon vill fortsätta till hon fyller 70 år, dvs tre år över tiden. Arbetsgivaren skriver ett avtal om saken och låter samtidigt ”Gösta”, som inte står ut med att vänta på pensionen, få sluta tre år innan det ens vore möjligt i dagens läge.

De kvittar ut varandra, staten behåller samma innestående summa i pensionskassa och Marianne och ”Gösta” snor inte något jobb från den yngre generationen. En vinn-vinn-situation för alla men kanske allra mest för ”Gösta” som bara längtar ut i friheten.

Till alla som vill fortsätta jobba tills odalbonden plockar upp er i sin korg; Jag hoppas att ni lyckas med uppsåtet! Samtidigt hoppas jag att det inte innebär att vi som har andra planer i livet, så länge hälsan står oss bi, ska tvingas vara kvar vid er sida tills döden skiljer oss åt!