Är det inte oerhört tröttsamt med datoriserade röster som
ska meddela oss allsköns information?
Vi drabbas av dem främst i hopplösa telefonköer men
numera också allt oftare i offentliga miljöer långtifrån en telefonlur.
Sedan ett antal månader har Trafikverket ersatt en
personlig stämma med en mekanisk dito när det gäller att upplysa tågresenärer
om alltifrån avgångar och ankomster till trafikstörningar och rena
trygghetsmeddelanden.
Den, av Trafikverket upphandlade, kvinnliga rösten
berättar saker som satts samman av lösa ord i någon teknikstudio. Det blir
sådana fantastiska intonationsfel när orden sätts samman så att den som inte är
så duktig på svenska nog inte lär begripa ett smack!
På Stockholm Central så ljuder t ex med tät
regelbundenhet ett meddelande som uppmanar oss att vara vaksamma. I stället för
att en ”levande” röst ber oss bevaka vårt eget bagage så uppmanar oss
robotkvinnan med inledningen: ”Ett säkerhets med delande.” Just det; En
konstpaus mellan ”med” och ”delande” och betoningarna ligger så fel, så fel, så
otroligt fel!
”Tåg till XXX, klockan 10 och 44 avgår från spår 12”, får
vi veta och där står vi resenärer på en plattform där inget tåg finns och där
klockan är exakt 60 sekunder från avgångstid!
Exemplen är många, många fler!
Jag undrar vad själva upphandlingen kostade och vad
installationen av robotkvinnan kostat?
Vad hände med den personliga servicen och fanns verkligen
inte möjligheten, eller ekonomin, att ha en livs levande människa som meddelar
de som suktar efter information på en tågperrong?
Och hur vore det med
information på något annat språk än robotsvenska? Åtminstone i rikets
huvudstad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar