Om att döda sig själv eller sitt barn!

Tillbaka i gråa, vintriga, Sverige efter ännu en resa till ”min” paradisö Aruba! Ön som jag kommer att återvända till om och om igen!

Många är nyhetshändelserna som inträffat under semestern, då jag bestämt mig från att låta bloggen vila. Men det har varit intressant att följa nyhetsflödet i amerikansk och latinamerikansk media.

Förutom att den gångna helgens Super Bowl upptagit mycken tid i amerikansk media så gjorde även Philip Seymour Hoffmans tragiska död detsamma liksom en annan tragisk händelse som jag återkommer till.

Hoffmans död vållade förstås stor uppståndelse i USA. Inte minst med tanke på att delstaterna Colorado och Washington nyligen legaliserat Cannabis. 

Mången diskussion i tv-sofforna handlade om huruvida det varit rätt av ”knarkliberalerna” att genomdriva en legalisering av en drog som av många anses vara inkörsporten till ett tyngre drogmissbruk? 

Om en prisbelönad, fantastisk skådespelare, som dessutom öppet berättat om sitt drogmissbruk ändå ”tillåts” ha ett gigantiskt knarkparti hemma, och dessutom ta livet av sig, så är det frågan om inkörsporten ändå inte borde stängas och svetsas igen för att aldrig mer öppnas?

Marlise Muños hette dock en Texas-kvinna som mentalt drabbade mig hårdast under veckorna i paradiset!

Marlise och hennes make Erick arbetade som ambulanssjukvårdare och hade vid ett flertal tillfällen diskuterat, och kommit överens om, att inga livsuppehållande åtgärder skulle sättas in på dem om något hände som ovillkorligen skulle leda till döden.

I november i fjol drabbades gravida Marlise av en blodpropp i ena lungan, en blodpropp som snabbt medförde att hon förklarades hjärndöd.

I Texas, liksom i Sverige, är man död, på riktigt liksom, om man förklaras hjärndöd.

Erick, och Marlise övriga familj, ville att sjukhuset skulle stänga av respiratorn men sjukhuset vägrade då Marlise var gravid.

En svårt uppslitande rättstvist följde och till sist slog en domare fast att respiratorn skulle kopplas ur, något som skedde söndagen den 26 jan. Då slutade Marlise hjärta slå. Liksom det på hennes ofödda barn.

Fostret kallades av sjukhuset för ”ej livsdugligt” men med närings- och syretillförsel under några veckor är det möjligt att barnets liv kunnat räddas. Det får vi nu aldrig veta!

Vad vi däremot kan veta är att samma turbulenta debatt, som den nu inträffade, säkerligen kommer att uppstå igen, både i USA och troligen i Sverige och i alla andra länder där hjärndödsbegreppet råder.

Jag stödjer åsikten att hjärndöd är definitivt ett slut på livet, jag stödjer också alla kvinnors rätt till abort så min ”nya” åsikt kan säkert tolkas som en paradox!

Hade jag varit Erick så hade jag, förutom att sörja min hustru gränslöst, kämpat för att mitt ofödda barn skulle få en chans till livet! Barnet skulle ha blivit en ständig påminnelse om det fina jag hade haft med barnets mor!

Nu gjorde Erick ett annat val. Ett val jag inte förstår. Jag anser att han dödade sitt barn!