Om SJ, desperation och konkurrens!

I morse, på T-banan på väg till arbetet, ”antastades” jag av en härlig människa som jag en gång arbetat tillsammans med, men som jag inte sett på många, många, år!

För länge sedan, i någon slags forntid, arbetade hon och jag på SJ.

På en alltför kort t-baneresa hann vi avhandla en massa saker och jag påstår att vi var ganska överens om glädjen i att ha lyckats komma loss från vår forna arbetsgivare!

För bara en sisådär tre veckor sedan meddelade SJ att de ska satsa 3,5 miljarder på att rusta upp X2000-tågen och samtidigt passa på att döpa om dessa till SJ2000 (oj, hoppsan, undrar vilken reklambyrå som kommit med det briljanta förslaget till namnbyte?).

I dag meddelas att tågföretaget redovisar en 40-procentig vinstminskning. För några veckor sedan hette det att 400 medarbetare varslats om uppsägning!

Paniken hos ”hela svenska folkets järnväg” tycks vara av det desperatare slaget!

Tacka för det!

Med konkurrenter som ivrigt väntar på att slåss om järnvägsspåren, om nu Trafikverket lyckats åstadkomma farbara sådana, så är paniken rättfärdigad.

Efter decennier av monopolstatus, utan några som helst krav på servicetänk, så känns desperationen i SJ som ett alltför sent uppvaknande! Sent ska liksom syndaren vakna!

Det ska bli kul att testa andra aktörer framöver som förhoppningsvis är mer up-to-date när det handlar om att slåss om kunderna!