Jimmy Fredriksson förlorade sin lilla dotter i cancer för ett halvår sedan och efter ett inlägg på ”Fejan” så strömmar sympatin in och media hänger på.
Anledningen är att Jimmy fortsatt sörjer så gränslöst så att han inte anser sig kunna arbeta. Nu har Försäkringskassan fått nog och meddelat att Jimmy utförsäkrats.
Alla förlorar nära och kära! Det är, det vet jag minst sagt av egen erfarenhet, något av det tyngsta livet har att erbjuda. I många fall har sorgen ingen preskriptionstid utan varar för evigt.
Att i vredesmod, tårar och sorg förvänta sig ett, i flera månader, långt samhälleligt stöd är dock att begära för mycket. Hur eländigt än livet ter sig!
Hur många är vi som under det senaste halvåret förlorat en älskad närstående? Otroligt många skulle jag vilja påstå!
Om alla vi skulle kräva ersättning av staten för att vi har svårt att klara av vårt sorgearbete så skulle även vårt lands ekonomi närma sig döden!
Alla får sörja hur mycket de vill. Men alla måste också inse att vi är många om budet!
Den som sig i livet ger måste tyvärr tåla livets gång!
Försäkringskassan har inte "fått nog", de har följt lagen som ska vara lika för alla. Man ska inte göra undantag för att man tycker mer synd om någon enskild. Mannen i artikeln kan inte jobba. Han har dock lagt ut bilder på hemmagymet som han byggt, renoveringen som han gjort, och bilrenoveringen som han också hunnit med under vintern.
SvaraRaderaom du inte har "fejan" har du inte läst det han skrivit, då vet du inte att kan faktiskt jobbar men inte klarar heltid. Han har fått ersättning för den tid han inte klarat av, pga sin depression. fullt förståeligt med tanke på att han kämpat med sin dotters sjukdom i 5 år. Men det är klart, strama åt lite mer så han fullständigt tappar livslusten och förhoppningsvis ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv inte kostar mer, ja förutom kostnaden för bårhusplatsen innan sista vilan.
SvaraRaderaAll respekt för någon som mist en anhörig och då framförallt ett barn. Några frågor till alla som bara ser en sida av myntet:
SvaraRadera1) Är det den drabbade som ska avgöra vad som är rimlig längd på sjukskrivningen?
2) Hur ska socialförsäkringen räcka om sorg, trötthet och andra naturliga tillstånd hos människan, ska ersättas?
Behovet av sjukskrivning måste bedömas individuellt utifrån symptom och arbetsuppgifter. Och den som inte har förlorat ett barn vet nog knappast vad det handlar om. Sjukskrivande läkare brukar dock (om det är en vettig läkare) se till att hitta andra diagnoser än "sorg" för att motivera sjukskrivning i dessa fall. Sorg motiverar fö ingen sjukskrivning alls ...
RaderaProblemet är att försäkringskassans schabloner stipulerar att en depression skall gå över på 2 månader. Verkligheten ser dock inte så ut. Ibland går det snabbare, ibland tar det tid. Och möjligheten att utföra sitt arbete ser också helt olika ut beroende på vad man gör. Har man ett rutinmässigt arbete går det lättare att arbeta, har man ett kreativt arbete eller ett arbete där man leder andra människor kan det vara omöjligt att snabbt komma tillbaka i drift.
Själv förlorade jag också ett tonårigt barn efter en tids sjukdom. (Prognosen var dock i min sons fall god och dödsfallet inträffade helt till följd av bristfällig vård). Efter ett halvårs tid fick jag också påstötningar av FK, men både min arbetsgivare och den psykolog (bekostad av arbetsgivaren) som var inkopplad försvarade fortsatt sjukskrivning, och FK gav med sig.
SvaraRaderaJag arbetar som forskare och kan säga så mycket som att det var helt och totalt omöjligt för mig att sköta mitt arbete i det skick jag var i (självmordstankar, depression), och att begära att arbetsgivaren skulle ta hela kostnaden, som alltså i grunden berodde på utebliven sjukvård, var naturligtvis också helt orimligt. Det andra alternativet hade alltså varit att sparka mig från arbetet. Konsekvensen för mig då hade varit att det efter detta varit omöjligt komma tillbaka till en aktiv forskningskarriär. Arbetslöshet är inte ett giltigt skäl för överseende med uteblivna forskningsmeriter, enligt vetenskapsrådets sätt att se på saken.
Tycker du också att det var fel med fortsatt sjukskrivning även i mitt fall?
Till de som inte delar min uppfattning kan jag bara säga: Beklagar att just du upplever din sorg som så väldigt mycket mera tyngande än någon annans sorg! Jag vill med mitt inlägg försöka säga att vi är många som, av olika anledningar, har en svår sorg att bearbeta. Jag gör det på mitt sätt och andra gör det på sitt sätt. Men att därifrån kategoriskt kräva att människor i omvärlden skall bekosta den enskilda sorgen via skattsedeln tycker jag inte är okej.
SvaraRaderaJa, den inställningen kan man ju ha. Fast jag uppfattar att du trivs lite i rollen som provokatör, och gillar att trigga fram en respons. Men om man skall se det ur ett samhällsekonomiskt perpektiv (i mitt eget fall), är det samhällsekonimiskt rimligt att omöjliggöra en fortsättning i den yrkesroll som samhället tidigare plöjt ned miljontals kronor i att skapa? Själv tycker jag att det verkar något kortsiktigt... men det där med ekonomi är ju såå svårt.
SvaraRaderaJag delar din åsikt, Jens. Jag har aldrig förlorat ett barn, men jag vet att sorg är en gemensam upplevelse. Om alla som förlorar en make, ett barn eller ett syskon skulle försörjas av samhället i mer än sex månader skulle Sveriges ekonomi inre räcka till.
SvaraRaderaMan kan konstatera att Jimmy och alla tusental som stöttar honom inte skulle överleva i ett annat land än Sverige. Jag är faktiskt helt oförstående för att vi alla ska vara med och betala hans sorg. Sorg drabbar alla.
SvaraRaderaMed den logiken kan man väl också konstatera att sjukdomar också drabbar alla? (förr eller senare) Kanske borde sjukförsäkringssystemet avskaffas helt och hållet? Eller menar du att det finns anledning att godkänna sjukskrivning för t ex hjärtinfarkt medan det inte gör det för depression? Utveckla gärna.
RaderaI det aktuella fallet säger mannen själv att han kan tänka sig att arbeta 50-75%. Han har snickrat ihop ett hemmagym, han meckar gärna med bilen osv.
SvaraRaderaOm han fått diagnosen depression framgår inte någonstans.
Det är inte alls alldeles solklart att Försäkringskassan, och därmed vi andra, skall fortsätta sponsra.
Ännu en gång; Det är allas rätt att sörja precis hur mycket som helst. Därmed inte sagt att alla ska ha ersättning för detta!
Jag gick in här för att jag ville kommentera SVD:s artikel idag och såg då att du Jens har skrivit ganska exakt det jag anser. Jag förstår Jimmy Fredrikssons med familjs, sorg och att det är en otroligt tuff livserfarenhet och svår väg tillbaka, om man någonsin kommer tillbaka. Det är nog också individuellt, som någon anonym har skrivit ovan, hur lång tid man behöver för att sörja.
SvaraRaderaDetta är en sak som jag tror de flesta kan hålla med om.
Saken handlar vidare om försäkringskassan, dvs. du och jag, genom skatter, ska bekosta detta? Det är lätt att få medhåll, läste om 10.000 på facebook, men om vi säger att Jimmy har en minimilön på 22.000/månad så blir det en total kostnad på ca 2-3000 per månad och person som de 10.000 personerna, som så lätt säger att Försäkringskassan, jag och du, ska betala per månad. Kanske är lösningen på Försäkringskassans betalningsförmåga att Vänner betalar det som en person är i behov av för att klara sin sorg.
Vi har en otroligt hög standard i Sverige men det kommer inte gratis. Vi har ingen olja och mycket lite guld att ta ifrån. Jag arbetar internationellt och har vänner runt om i världen och några av dem har förlorat ett barn. Jag har varit med i deras sorg och ser att det är otroligt svårt. Samtidigt har de inte haft något val än att gå till jobbet på måndag igen. Om de behövt mer tid (för min erfarenhet har det varit ett par dagar) så har de löst detta genom egna besparingar eller vänners stöd. Jag tycker inte att detta är modellen men att staten, du och jag, stödjer en del är välfärd, men vi måste sätta gränser och ta gemensamt ansvar (själva, vänner, familj, etc.)
Jag är entreprenör och har de senaste tre åren inte tagit ut en krona i lön. Jag arbetar med att förbättra svensk konkurrens internationellt. Jag har varit sjuk, haft sjuka barn, betalar alla mina kostnader själv och genom familjens stöd men får inga bidrag för sjukdom eller annat. Jag har betalat mycket skatt. Är detta rätt? Borde jag inte få några kronor för att främja svensk export, i varje fall om jag har ett sjukt barn och inte kan arbeta? (Detta handlar inte om sorg men om kostnader för Försäkringskassan, du och jag.)
Det är om detta saken handlar om. Jag betalar gärna för att Jimmy och personer i hans situation behöver viss tid, idag 6 månader, för sorg. Att Jimmy och hans familj behöver mer tid för sorg det betvivlar jag inte och tro mig att jag förstår denna sorg och beklagar. (ps. Angående sorgearbete sänder jag denna länk, bland många andra: http://psykologi.ifokus.se/articles/4d7158fbb9cb4622270689ff-olika-faser-i-sorg-och-kris
Johan
Jag delar uppfattningen att sorg tillhör en livskris som inte ska bekostas av samhället i någon större utsträckning. Ett halvår är lång tid och sorg kan i allra högsta grad ge depressionssymtom, och under mycket lång tid, många gånger livslång. Människor i andra länder tvingas klara av sådant på egen hand och med konsekvenser för det personliga välmåendet. Frågan är hur höga förväntningar har den sorgdrabbade på att kunna må bra. En sörjande mår aldrig bra.
SvaraRaderaVem tar sig rätten att samhället ska bekosta det egna välmåendet?
Kraven är orimliga för skattebetalare att leva upp till.
En bekants sjukskrivning var 2 veckor dvs till begravningen var över.
Utanför arbetstiden fick hon försöka reparera sig . Fruktansvärd tid. Det tog 10 år av kamp innan hon kände någon acceptans av sin tillvaro. Sådant blir livet för en del.
När alla ni som håller med Jens i hans blogg själva har förlorat ett barn kan ni väl återkomma så får vi se om ni tycker likadant då.
SvaraRaderaVem bestämmer hur lång tid sorg får ta att bearbeta?
Vem bestämmer vad sorg är och vad sorg ska innehålla?
Ingen som har tänkt på att det är individuellt?
Att i fem års tid se sitt barn lida, vandra mellan hopp och förtvivlan för att till slut se det dö borde vara något av det värsta en människa kan uppleva under en livstid.
Sedan undrar jag vad "Anonym" grundar påståendet "Människor i andra länder tvingas klara av sådant på egen hand ..." på. Vilka andra länder åsyftar du?
Har du själv förlorat ett barn så att du vet att det tar ett halvår innan sorgen är borta? Eller har du glidit fram på en räkmacka i hela ditt liv och tror att du kommer att göra det fortsättningsvis också?
Men, det klart. Det är lättare att slippa se eländet omkring sig - då behöver man ju varken ta något ekonomiskt eller känslomässigt ansvar för sina medmänniskor.
Håller med. Sedan tror jag att man måste skilja på sorg och depression. Sorg och saknad är en sak, men i vissa fall går det över i depression och andra tillstånd och måste naturligtvis hanteras och behandlas som sådana.
RaderaEn livskris har jag genomgått tidigare utan en dags sjukskrivning, och fö har mina sjukdagar under mitt tidigare arbetsliv också varit extremt lätträknade. Jag har alltid varit en extremt plikttrogen arbetsmyra som ex inte sällan skrivit upp semester för arbetstid då jag inte känt att jag presterat fullt ut. (Dessutom har även jag betalat massa skatt under åren.) Men det vi pratar om här är något helt annat, då det helt enkelt är omöjligt att arbeta annat än med enkla rutinuppgifter.
Om jag inte fått bli sjukskriven vet jag inte vad som skulle hänt. Kanske skulle min arbetsgivare behållit mig genom den perioden trots att jag inte kunde utföra några arbetsuppgifter än enkla rutinsysslor som inte existerar på min arbetsplats. Om jag fått behålla jobbet så hade detta i alla fall blivit oändligt mycket dyrare för samhället än att låta mig vara sjukskriven då jag är statligt anställd och sjukskrivningen halverade min lön.
Om jag inte beviljats sjukskrivning och fått jobba utan att i praktiken kunna jobba hade detta drastiskt försvårat en fortsatt forskarkarriär, och naturligtvis detsamma om jag fått sparken.
MYCKET generöst av vårt samhälle med en 6 månaders sjukskrivning med ersättning. Jimmy Fredriksson får vara hemma från jobbet så länge han själv känner att han behöver men därmed inte självklart få ersättning från vårt försäkringssystem som finansieras av oss alla skattebetalare. Många i vårt samhälle har det svårt på olika sätt. I ett sorgearbete kan det även vara bra att hitta tillbaka till sina vanliga tider och rutiner igen för att må bättre.
SvaraRadera