Malin Ullgren, inte min favorit-tekopp när det gäller kulturjournalister, skriver i sin krönika i dagens DN Kultur en tramsig harang om varför hon tror att namnet Estelle tyder på att Kronprinsessan vill fasa ut monarkin.
En krönika, full av reservationer, där Ullgren försöker leda sin märkliga tes i bevis.
Detta dravel föranleder mig att travestera på Ullgrens text:
Det långsiktiga stödet för den svenska, vänsterradikala och svårt feministiska kulturjournalistiken har minskat och det finns flera tecken på att en majoritet läsare delar denna inställning.
Alla vet att det en kulturjournalist häver ur sig knappast kan beskrivas som världsomvälvande. Detta hindrar inte att man, som jag, kan gå runt och hålla på sin principiella inställning att kulturvänsterjournalistiken bereds alltför stort utrymme i media.
Framför allt tror jag att företeelsen är på väg att lösa sig självt. Jag tror inte att Ullgren & Co tillåts fortsätta i samma omfattning, utan att chefredaktörerna i våra stora tidningar kommer att inse att åsikterna tillhör en förgången tid.
Vagt, kan man tycka. Jag använder dock bloggens fria form till att framkasta denna spekulation, trots brist på hårda fakta.
Mina starkaste bevis hittills är exempel ur Ullgrens tidigare publicerade krönikor: Inte i en enda krönika har Ullgren någonsin reflekterat över att majoriteten av DNs läsare tycker annorlunda än vad hon själv skriver krönikor om.
Ullgren har skrivit att hon inte vill se våldtäkter på film samtidigt som hon ältar vikten av att strålkastarbelysa mäns våld mot kvinnor.
Hon har beklagat bristen på "fattigdoms-tv" samtidigt som hon inte säger sig vilja se "geggiga förlossningar på halmunderlag".
Malin har också skrivit att hon inte vill ha valmöjligheter i livet samtidigt som hon underförstått tycker att ingen annan heller borde ha det.
Kanske anar kulturjournalistiken, i sitt nuvarande vänsteröverrepresenterade skick, att det finns ett bäst-före-datum för den egna insnöade versionen.
Men i stället för att vänta på att kulturjournalistiken, med Ullgren och hennes gelikar, tvingas bort, så satsar de på ett värdigt avslut. Ullgren väljer att hedra den svenska majoritet, som tycker annorlunda än vad hon själv gör, och överlämnar sin post till kollegor med mera variation i sina tyckanden. Hur tjusigt som helst!
Fan tro’t….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar