Skynda till två fantastiska teateruppsättningar!

Under ett par lediga kvällar under julledigheten har jag stornjutit av två glittrigt glamourfyllda Stadsteaterföreställningar.

Först såg jag ”Cabaret” vid Stockholms stadsteater och några dagar senare ”La Cage aux Folles” vid Uppsala stadsteater.

Under båda föreställningarna var rys-mys-faktorn mer än hög och jag njöt av ”pipor”, sångröster, i den högre skolan!

Sara Dawn Finer gör ”Sally Bowles” i ”Cabaret” i Stockholm med den äran. Hon plockar fram en fantastisk röst som jag sällan hört förut och skådespelar som om hon aldrig gjort annat!

Ännu bättre, om nu detta ens är möjligt, är Fredrik Lycke som ”Albin/Zaza” i Uppsala! Showstoppers som ”Vår bästa tid är nu” och ”Jag är som jag är” fick tårarna på denne bloggare att flöda. Bättre än så kan inte ”La Cage aux Folles” göras!

I Uppsala deltar också Gunilla Backman i en framträdande roll. Hade det inte varit för den välbekanta rösten hade jag aldrig begripit att det var hon! Vad har hänt? Den diet hon gått på borde publiceras då det inte är mycket kvar av den Gunilla Backman jag lärde mig att älska i samband med ”Mamma Mia.”

Hur som helst, till er som inte sett dessa båda fantastiska föreställningar kan jag bara säga; Skynda på att boka. Föreställningarna går en tid till. Till kinkiga huvudstadsbor som finner det ogörligt att åka till Uppsala kan jag meddela att stadens stadsteater ligger precis vid järnvägsstationen så projektet är inte alls oöverstigligt!

Jag kommer att leva länge på dessa två teaterupplevelser och sänder mer än tacksamma tankar till båda uppsättningarnas fantastiska skådisar, sångare, dansare och orkestrar! 

Nordkorea provocerar till och med Kina!

Kanske försökte Nordkorea sig på att spränga en vätebomb, kanske inte, det verkar råda minst sagt delade uppfattningar om saken. Thord Johansson, kärnfysiker, kommer kanske med den mest sannolika förklaringen till det inträffade i en intervju med TT: ”…om det var någonting, så var det ett misslyckat försök.”

Hur som helst så kommenderades Ri Chun Hee, pensionerat nyhetsankare i den statliga nordkoreanska tv-kanalen, in, kläddes i rosa folkdräkt och skrek ut nyheten. Det skriks alltid ut nyheter i nordkoreansk TV. Eller nyheter och nyheter; Det handlar oftast om lovsånger till landets diktator Kim Jong-un.

Jag konstaterar att Ri Chun Hee vid endast något enstaka tillfälle lyfter ögonen från den välregisserade och välcensurerade text hon vrålar ut. Kanske har hon, som tillhörande den allra mest utvalda skaran i mörkerlandet, som pensionär ägnat tiden åt att fundera och kanske, kanske, har hon då kommit fram till att tillvaron i hemlandet nog ändå inte är så underbar som landets ledare påstår? Ett leende lyckas hon klämma fram när hon läst klart sin text men troligen är detta leende framtvingat av tänger som är redo att slita ut naglarna på henne eller hot om att hela hennes familj genast kommer att skickas till något av de gigantiska fångläger där icke önskvärda medborgare sakta ruttnar bort.

Hälsosamt, efter dagens sprängning/jordbävning/vad det nu var är att Kina uttalar sig minst sagt kritiskt. För att komma från Nordkoreas närmaste bundsförvant så är kommentarerna från Peking inget annat än ett sundhetstecken.

Förhoppningsvis innebär dagens provokation från Pyongyang att regimen nu signerat sin egen dödsdom! Att omvärlden inte vidtagit åtgärder för att befria det nordkoreanska folket tidigare har bl a berott på det rigida stöd Kina har givit Kim Jong-un. Alla krackeleringar i den hållningen kan bara vara av godo!

Arlanda prioriterar större flygplan framför resenärerna!

I ett reportage i SR Ekot under tisdagen får vi ta del av de förberedelser som pågår för att Arlanda flygplats ska kunna ta emot flygplan med upp till 800 passagerare ombord.

Tre ”bryggor”, rören vi passagerare går in och ut igenom till och från flygplanen, ska byggas vid några utgångar så att vi snabbt ska kunna komma av och på de enorma flygplanen. 

Vidare får vi veta att skyltningen ute vid start- och landningsbanor måste förändras, att gräsmattorna vid sidan av start- och landningsbanor måste förstärkas och att hanteringen av bagage och incheckning måste ses över.

Trots dessa informationer så är jag inte alls säker på att jag vill flyga med en A380, det största passagerarflygplanet just nu, varken till eller ifrån Arlanda.

Fokus på oss resenärer är fortsatt allt för långt borta när det gäller planeringen inför det som troligen snart komma skall.

Jag tänker på flödet av den hord av människor som är på väg från eller till Sverige.

På pir B så slussas vi i dag, om vi måste passera en passkontrollant och således kommer från en destination utanför Schengen, upp en våning och får köa i trånga korridorer utan syre innan kontrollen är genomförd. Kommer det i dag 350 passagerare samtidigt är trängseln och väntan olidlig!

Nu sägs det visserligen att de stora maskinerna ska angöra F-piren men inte blir det så mycket bättre. Där åker vi rulltrappa ned till passkontrollen och kommer ned i ett utrymme som möjligtvis sväljer ett ”normalt” antal passagerare. Om 800 passagerare kommer samtidigt lär paniken vara nära förestående.

Att tillsammans med ca 150 medpassagerare anlända från, låt oss säga, Bryssel i en mindre variant av Boeing 737 gör att det är proppfullt vid bagagebanden. Vad händer om 650 passagerare till trycker på vid samma band?

I Ekot:s reportage trycks det på att allt måste bli så ”kostnadseffektivt” som möjligt för flygbolagen. När det handlar om hänsyn till resenärer så funderas det på att installera fler toaletter i avgångshallen samt att möjligtvis erbjuda flera stolar i samma lokal.

Det är rent kundfientligt om det inte läggs mer energi på att få logistiken för oss resenärer att fungera på ett bättre sätt.

Sker inga förändringar i planerandet kommer Arlanda att gå från en tämligen dålig flygplats till rent usel! Åtminstone för oss resenärer!

Pensionerade poliser och lärare förväntas värpa guldägg!

I skuggan av regeringens misslyckade och handlingsförlamade passivitet inför det som kom att bli tidernas flyktingvåg genom Europa har vi i media kunnat läsa om poliser som väljer att lämna sitt yrke på grund av usla lönevillkor och en arbetsmiljö som stundtals tycks vara ett glömt kapitel av de som har att ansvara för densamma.

Sedan regeringen beslöt att införa gränskontroller har hela Polis-Sverige tvingats bidra med mängder av personal för att stötta kollegor i Skåne med arbetet att hålla gränserna övervakade.

TV4-nyheterna berättar i dag att polisen i Västernorrland kallar in pensionerad personal för att hjälpa till med det polisarbete som nu halkat efter betänkligt. Det handlar om brott som förblir outredda och högar med utredningsarbete som samlar damm.

En polis som TV4 intervjuar berättar att det är nästan tre år sedan hon pensionerade sig.

Jesper Claesson, kommissarie i Sundsvall påstår att det handlar om rutinerade poliser ”som snabbt kan komma i produktion.” Hans ordval får mig att tänka på höns som på ålderns höst förväntas värpa guldägg!

Nu vet jag inte vad kommissarien menar med att ”snabbt” komma in i arbetet men såvitt jag vet så är det åtskilliga lagar och förordningar som ändrats, strukits eller tillkommit under de senaste tre åren. Dessutom borde det vara så att ett antal förändringar i arbetsrutinerna skett sedan avtackningsfikat för de som nu återvänder till ordningsmaktens korridorer. 

Förutom det faktum att gamlingarna inte ens återvänder till den myndighet de lämnade eftersom Polismyndigheten nu är rikstäckande i stället för att vara den lilla länsbundna myndighet som de en gång lämnade bakom sig.

Att de ”snabbt kan komma i produktion” kan därför knappast vara ett med sanningen överensstämmande ordval.

Även landets skolor kallar in pensionerad personal för att möta det ökande trycket av flyktingar i behov av skolgång.

Samtidigt som en långsiktig vision saknas från vår regering tycks de samhälleliga brandkårsutryckningarna bli allt fler.

Det är inte bara bekymmersamt! Det är ryggradslös regeringspassivitet på gränsen till anarki!

Vart är Sverige på väg?

Postnord höjer portot! Brev går döden tillmötes!

Kanske tillhör jag den sista generationen som gillar att få, och själv skicka, brev?

Jag menar inte fakturor förstås utan privata brev med handskriven adress. Att skicka och ta emot julkort är en fröjd under december månad. Just julkorten anser jag har betydelse för de visar på att avsändaren bemödat sig och faktiskt vill visa omtanke. I många fall kanske det är den enda kontakten under ett helt långt år men i den stressade tid vi lever får man vara glad för det lilla.

När min generation går ur tiden så gör nog de privata breven det också. Läste någonstans att ungdomar i dag knappt kan skriva för hand längre och inte kommer dessa icke-skriftlärda att införskaffa etikettmaskiner bara för att kunna få till adressen på en, från en dator, utprintad hälsning. Samtidigt som jag konstaterar detta sänder jag en tacksam tanke till stränga fröken Wolf som i början av 70-talet såg till att vi under hennes skrivstilslektioner fick träna fingrarna blodiga för att få till bokstäver som kunde godkännas av hennes kritiska ögon!

I Sverige ersattes gamla ”Posten” för några år sedan av koncernen Postnord, med verksamhet i Sverige och Danmark. De tydligt markerade, illgula, fordonen ersätts nu av ljusblå intetsägande diton.

Brevbärarna går på knäna, av personalpolitik av uselt slag och av rundor längre än vad en ensam anställd mäktar med, och Postnord figurerar i dåliga sammanhang i media oftare än hälsosamt.

Postutdelningen i landet tycks ske alltmer sporadiskt, ett par dagar i veckan kanske, och frågan som måste ställas är om ledningen för Postnord verkligen begriper sig på det uppdrag de har att utföra?

På nyårsdagen läser jag ett TT/Ritzau-telegram som berättar att portot för ett normalbrev nu höjs med 90 % i Danmark. Från att tidigare ha kostat 10 danska kronor går samma försändelse från årsskiftet på 19 danska kronor.

Anledningen sägs vara att alltför få människor, i alla fall i Danmark, skickar brev och att omkostnaderna har blivit av sådan art att det kostar mer än det smakar för Postnord. Ja, just det, företaget som distribuerar privat post i Danmark är detsamma som i Sverige.

Frågan är alltså inte om utan när vi även i Sverige drabbas av portohöjningar modell ocker?

Visst, ett sms är ett smidigt sätt att hålla komprimerad och kortfattad kontakt på med vänner och bekanta och mejl kommer troligen alltmer att ersätta igenslickande av ett kuvert som läggs på en brevlåda men hur kul är detta egentligen?

Ingenting får längre ta tid, allt ska gå fort fort, ingenting får vålla ansträngning eller kräva något så stenålders som att kunna plita ned skrivtecken för hand.

Jag tror att Postnord gör fel när de höjer portot i Danmark och när de gör detsamma i Sverige, något som nog inte dröjer särskilt länge, så kommer jag att tycka att detta är lika bedrövligt.

Dessutom kommer jag att sakna skramlet i brevlådan när posten framöver nog kommer att delas ut månadsvis…

Malena gjorde äntligen nyårsklockorna rättvisa!

För första gången, såvitt jag kan minnas, lyssnade jag ordentligt på nyårsdikten. 

Utan tordönsstämma gjorde Malena Ernman dikten för första gången rättvisa. 

Med lugn, kontrollerad, röst framförde hon dikten så att jag äntligen förstod vidden av densamma!

Fantastiskt bra gjort Malena! Tack!

Å vilka fantastiska fyrverkerier i den Stockholmska nyårsnatten!

Gott nytt år!

Om avbrott i nyheterna i terrortider

SR Ekot drabbades av ”någonting” i samband med nyårsaftonens 16-sändning.

Tina Flodin, tjänstgörande nyhetsredaktör, läste introt till första nyheten, om spridningen av gonorré, och skulle just dra i gång det förinspelade inslaget när det slamrar, smäller och dunkar i radion. Det låter som om Tina svimmat i studion! Eller drabbats av något ännu värre!

Efter att det förinspelade inslaget tagit slut så blir det tyst. Trots att två minuter återstår av sändningen.

Allt som hörs är en elektriskt genererad puls, tänk hjärtslag, och något slags larm i bakgrunden.

Vad händer?

I tider av terrorhot tarvar allsköns avvikelser från det normala en förklaring. Detta borde särskilt gälla nyhetssändningar. Inom Sveriges Radio tycks dock ingen sådan regel gälla!

När tre minuter gått börjar i SR P4 planenligt nästa program och i SR P1 säger den (troligen extremt förinspelade) programpresentatören inte ett ljud om att stora delar av nyhetssändningen bestått av oljud som i en ond värld skulle kunna tolkas som att något allvarligt inträffat.

När dessa rader skrivs har ingen förklaring, mig veterligt, lämnats. Tvärtom ligger den märkliga sändningen fortsatt ute på Sveriges Radio:s webbplats.

BBC drabbades tidigare i dag av en webbattack, något som t o m SR Ekot berättar om, som gjorde att deras sajter inte gick att nå under en längre stund. BBC förklarar dock genast, så snart sajterna är uppe igen, vad som hänt.

SR borde genast se över rutiner i samband med avvikelser. Handlar det om en nyhetssändning som drabbas så borde det sannerligen vara av högsta vikt att det inträffade snarast förklaras.

Vad händer den dag något allvarligt inträffar och allt som hörs i radio är en märklig hjärtfrekvens och ett avlägset larm?

En vänsterregims sista andetag?

I Venezuela tillträder det nyvalda parlamentet efter årsskiftet.

Vänsterregimens president Nicolás Maduro och hans socialistparti gör allt som står i dess sinande makt för att förvärra situationen i landet.

Landets högsta domstol får nu avbryta sin julledighet därför att socialisterna ifrågasätter valet av åtta parlamentsledamöter från oppositionen. Om domstolen följer Maduros inspel så innebär detta att oppositionen förlorar den två tredjedels majoritet som de vann vid valet den 6 december.

I förra veckan passade också den avgående socialistmajoriteten på att utse 13 nya domare till nyss nämnda högsta domstol. Just denna parlamentssejour bojkottade, av massor av anledningar, oppositionen.

För en vänsterdespot som Maduro är det uppenbarligen av största vikt att förhindra alla möjligheter till en ljusnande framtid för Venezuelas lidande befolkning.

Den bolivarianska revolutionen gräver sin egen grav och snart kommer förhoppningsvis soluppgången över Caracas. Hur mycket än Maduro & Co försöker att förhindra den!

Brackan Perelli tröttsam egocentriker!

Charlotte Perelli tycks ha Expressen och (andra) skvallertidningar i sitt absoluta våld. Det är nästan så att jag misstänker att hon har sådana våldsamt kraftiga hållhakar på publikationerna så att dessa inte kan göra annat än att lalla med i allsköns trams!

Så fort Perelli instagrammar tycks världen stanna, åtminstone den värld som Perelli erkänner sig tillhöra. 

Det lär nog inte dröja länge innan vi får veta ännu mer detaljer än vad någon av oss någonsin önskat!

I går skrev Expressen om att Charlotte var så oändligt tacksam över de fina julklappar hon fått av sin make. En väska och en plånbok från Valentino och värdet, 15 papp, angavs tydligt.

Tidigare har vi fått veta allt om sagobröllop och bröllopsresa till exotiska öar långt borta.

I dag gör Expressen en större notis om att familjen Perelli/Jensen sitter fast i en snöstorm i Chicago och därmed inte lyckas ta sig till de efterlängtade semesterveckorna i Florida. 

Stackars människor som tvingas utsätta sig för sådant som alla andra blir utsatta för.

Uppenbarligen har Perelli en publik på sociala medier (och i skvallerpressen) men frågan som ändå måste ställas är: Vem i hela fridens namn bryr sig?

Det hela är så utstuderat brackigt!

Jättekul för dig ”Lotta” att du tycks vara så himla framgångsrik och har lyckats hitta en tät gosse som inte heller han lyckas övertyga då han, redan 2012, skrev en längre självpresentation i Damernas värld där han framhärdade i att han är en alldeles ”vanlig” man och att hans familj är likaledes alldagliga.

Nej, jag är inte särskilt avundsjuk på Perelli och hennes liv. Att vara tvungen att hänga ut sin egen tillvaro på det sätt som hon gör är, i alla fall för mig, ett tydligt tecken på desperation och en medvetenhet om att det kommer en dag då det inte längre går att leva på framgångar anno dazumal!

Nog måste kändisjournalistiken ha mer intressanta personligheter att lyfta fram än brackan Perelli?

Tack förfäder för genuppsättningen!

Att se en vän, kollega, släkting eller vem som helst drabbas av vinterkräksjuka är ingen vacker syn. På några få minuter går en fullt frisk människa från att vara fullt frisk till att vara en ömkansvärd stackare som spyr tarmarna ur sig.

Jag är så otroligt tacksam för att jag aldrig drabbats och därmed troligen tillhör de 20 % av mänskligheten som är immuna mot det vidriga viruset.

I en TT-intervju på tisdagen berättar Elsie Ydring, molekylärbiolog, att man föds med immuniteten så det är bara att tacka och bocka för genuppsättningen jag begåvats med (även om det finns åtskilliga ”vänner” som påstår att jag är degenererad!).

En smula oroväckande är dock beskedet att jag kanske tillhör de 30 % av befolkningen som är så kallade asymptomatiska bärare vilket innebär att jag bär och sprider viruset utan att själv bli sjuk.

Hur som helst är det nu dags att börja desinficera ”tassarna” i parti och minut. Jag vill inte att någon annan ska drabbas av eländet och är jag en potentiell smittobomb utan symptom så hoppas jag att jag genom att ha rena, torra händer att jag minimerar den eventuella risken att jag sprider något jag själv inte drabbas av!

Tack alla förfäder som gjorde mig och de mina, med vår genuppsättning, immuna mot spysjukan!

God fortsättning på tisdagen den 29 dec!

I dag har tre, av varandra oberoende personer, önskat mig en ”god fortsättning.”

De menar ju bara väl, det fattar till och med jag, men jag önskar att jag visste vilken den goda fortsättningen är som avses? På tisdagen?

I Expressen fanns häromdagen en artikel som avhandlade ämnet. Där påstås det att det är rätt att önska ”god fortsättning” ända fram till 30 dec då vi bör övergå till att önska ”gott slut och gott nytt år.”

Då jag förundrades av detta besked så började jag googla på uttrycket ”god fortsättning” och det tycks finnas fler tolkningar än det finns vett- och etikettexperter!

Det finns de som brukar anklaga mig för att vara språkpolis, något som jag tar som finaste komplimangen. I min värld önskar man ”god fortsättning” på juldagen och annandagen och avser då julhelgen eller så tillönskar man samma sak dagarna efter nyår och menar då det nya året.

Ska man tro det som självpåtagna experter påstår på nätet så kan man använda begreppet lite hipp som happ.

Visst, alla välgångsönskningar är av godo och tas tacksamt emot av varje normalbegåvad människa. Därmed inte sagt att jag tycker det är rätt att önska ”god fortsättning” den 29 dec.

Därför finns numera ännu ett inlägg i denna kvasidebatt på nätet!

Politiker reser mot bättre vetande!

Angel Villaverde, miljöpartistisk politiker i Sundsvall, har gripits vid ankomsten till Peru, det land han härstammar från.

Han har redan tidigare sagt i intervjuer att han är klassad som terrorist i Peru men valde nu att resa till landet för att besöka sin sjuka mor.

I dag har partivänner till Villaverde skrivit ett, karaktärsbeskrivande, brev till peruanska myndigheter där de förklarar hur fantastisk han är och att han minsann är en aktiv politiker.

Jag hoppas att det tar slut där och att statliga medel inte tas i anspråk för att hjälpa honom.

Det är fortsatt förvånande att politiker som reser till utsatta områden, eller som i fallet Villaverde där den berörde vet sig vara terrorstämplad, tror sig göra sina resor som högre stående representanter för ett land som de anser ska skydda dem oavsett vad som än händer.

Jag tänker till exempel på vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, från Stockholm, som 2013 drog till Etiopien där en kollega till henne sköts till döds och Livh sedan naivt bredde ut sig i media.

Att resa till en plats eller land där säkerheten inte kan garanteras är att ta ett eget ansvar för alla tänkbara skeenden.

Livh reste mot UD:s inrådan till Etiopien, Villaverde visste att han terrorklassats av regimen i Peru. Lik förbaskat gav de sig av!

Samtidigt vill de båda, som de politiker de är, ha inflytande över människors väl och ve!?! Ofattbart!

Den svenska julen trist i jämförelse!

När dessa rader skrivs har ”Santa”, den amerikanska tomten, besökt alla delstater. Många skorstenar lär ha forcerats för att förväntansfulla juniorer ska få någon eller några av sina önskningar uppfyllda.

Jag ler förnöjsamt när jag läser att USA:s jordbruksdepartement gjort ett undantag från sina strikta regler för import (Gud förbjude att vi tar med oss en falukorv till suktande svenska vänner ”over there” när det stora landet ska besökas).

Undantaget i juletid innebär att departementet ger tillfällig dispens för införsel av renar som drar en större släde! Renarna tillåts passera utan stipulerad hälsokontroll eller karantän.

Jag tänker i mitt stilla sinne att det vore helt främmande för vår, urtrista, regering eller ansvarigt statsråd, Sven-Erik Bucht (S) (vem har sett skymten av honom förresten?), att ge ut ett pressmeddelande liknande det amerikanska jordbruksdepartementets?

På typiskt svenskt, politiskt korrekt och fantasilöst sätt vore något liknande troligen helt uteslutet!

På en smula liknande sätt så tycks den svenska julen alltmer utspela sig i skymundan. Jag kan konstatera att julkonserter är något som lyst med sina juleljus fullständigt i sin frånvaro. Varken SVT eller reklamfinansierade kanaler har kunnat presentera pampiga, nyinspelade, spektakulära eller otroligt traditionsfulla musikaliska inslag i år.

Repriser på det vi såg för ett eller flera år sedan har varit den utmärkande julmelodin för året! Tråkigt!

Desto roligare är det att den amerikanska transportministern Anthony Foxx, för att försöka bräcka jordbruksdepartementet, meddelade att luftfartstillstånd utfärdats för tomtens släde. Inte ens vår innovationsminister, Mikael Damberg (S), skulle ha kommit på tanken att göra något motsvarande…

Kuba - det nya Syrien?

De upptinande relationerna mellan USA och Kuba skapar just nu flyktingströmmar som får Nord- och Mellan-Amerika att uppleva en liten, liten del av det Europa upplevt under lång tid.

Beror det stora antalet flyktingar, på väg bort från Kuba, verkligen på att bröderna Castro i någon slags välvilja ser mellan fingrarna när människor lämnar öriket i allt större mängder?

Tusentals kubaner sitter fast i Costa Rica sedan Nicaragua vägrar dem inresetillstånd på sin önskade väg mot USA. De styrande i Costa Rica hotar med deportation tillbaka till Kuba om situationen inte får sin lösning inom en snar framtid.

Under många år har desperata kubaner försökt fly, i skrangliga båtar över havet till Florida Keys, öarna som sträcker sig som ett pärlband söder om Floridas fastland, ut i den turkosa mexikanska golfen. De rangliga farkoster som lyckas ta sig in på amerikanskt vatten har lyckliga flyktingar ombord som genast får uppehållstillstånd i USA men många är de skräpbåtar som tvingas vända om och vars passagerare gått emot ett okänt öde i diktaturen Kuba!

Jag tror att de styrande i USA drog förhastade slutsatser när de skickade ut en försoningens hand mot Havanna. Så länge inte mycket tydliga tecken finns på att en demokratiseringsprocess pågår så borde det heller inte finnas någon anledning att se över handels- och reserestriktioner.

Den uppblossande flyktingkrisen är måhända ett tecken på att den kubanska despotregimen håller på att tappa greppet. Kanske är flyktingkrisen bara ett tafatt försök av diktaturen att göra sig av med den del av befolkningen som samhället inte längre klarar av att ta hand om? Eller kanske ser "The Castro brothers" finfina möjligheter genom att låta politiskt oliktänkande "fly?"

Hur som helst är de kubaner som flyr ett mer än tydligt tecken på att situationen i öriket är allt annat än acceptabel.

Att den skulle bli bättre av att amerikanska flygbolag inom kort tros få tillstånd att flyga till Kuba är, än så länge, mycket svårt att tro!  

Tomten tar jetflyg!?!

Nu är han tydligen på väg!

Men vad hände med Rudolf och de andra renarna?

Bilden tagen från flightradar24.com