Svenska Kyrkan gjorde minnesdagen till kommers!

Som så många andra begav jag mig till ett par kyrkogårdar under lördagen, alla helgons dag, för att tända ljus och minnas de av mina anhöriga som inte längre finns i livet.

Tidig lördagsmorgon klev jag in på begravningsplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg.

Blomsterhandeln hade redan öppnat och burit ut kransar och gravljus till försäljning i en sällan skådad mängd. Jag tänkte; Bra för de som inte hunnit med shoppingen inför hedrandet av de som lämnat jordelivet.

Ett par meter senare möts jag av ett partytält med skyltar från Svenska Kyrkan. Där pågick framställande av kaffetermosar, grillar iordningställdes för att kunna servera korv med bröd och det hela liknade en torgmarknad modell Hötorget. 

”Nej, vi köpte bara in laktosfri mjölk för att det inte skulle bli några diskussioner”, hörde jag en av kyrkans anställda på plats säga till en sörjande på plats som önskade en kopp med kaffe.

När blev en dag att minnas de som inte längre finns ibland oss en dag för kommers?

Svenska kyrkan borde skämmas – särskilt en dag som denna!

Anarki när gående ska välja höger eller vänster!

Till för ungefär 14 dagar sedan fanns det, såvitt jag vet, bara ett ställe i riket där vänstertrafik rådde för gående; Gångtunneln under Vasagatan i Stockholm, mellan Centralstationen och T-Centralen. Under årtionden, i alla fall sedan högertrafikomläggningen 1967, har denna avart accepterats av de allra flesta bland myllrande resenärer.

I och med att regeringen beslöt genomföra ett antal ändringar i trafikförordningen härförleden så har fullständig anarki utbrutit för oss som gärna tar oss fram gåendes.

Det fastslogs att alla gående ska hålla till vänster på gång- och cykelbanor. Hur vi ska göra i alla andra situationer tycks det nu råda lika många varianter på som det finns människor.

I min stora ICA-butik råder kaos bland frysdiskarna.

På en höstlig långpromenad genom Nackareservatet utbyter totalförvirring när jag möter den första människan på 20 minuter.

I korridoren på arbetet är vi numera många som helt sonika trycker upp oss mot väggarna medan kollegor ges möjlighet att skynda framåt.

På perrongerna i tunnelbanan är det ytterst oklart om hur man bör välja väg framåt.

De enda som inte tycks bry sig är huvudstadens cyklister. De har i alla tider valt sina helt egna vägar och fortsätter att göra detta – helt utan hänsyn till det som sker omkring dem.

Kanske borde regeringen ha tydliggjort hur vi ska hantera alla andra situationer förutom de då vi möter någon cyklist på gångvägen?

I stadens rulltrappor har regeln ”stå till höger – gå till vänster” gällt sedan länge. Innebär denna regel att jag som gående på en cykelbana då ska byta sida, och korsa cykelmaffians framfart, om jag skulle vilja stanna till en stund?

Ändringarna i trafikförordningen är för snabbt genomförda. Här har det inte tänkts klart från utredare, föredragande eller beslutande.

Men i ett parlamentariskt läge där ingen tycks veta varken vänster eller höger är det kanske inte så konstigt att vi som promenerar får finna oss i att spegla läget i samhället i stort.

Hårda plastförpackningar med svetsad kant brott mot mänskligheten!

I min jul-iver, se dagens tidigare inlägg, så insåg jag att jag var tvungen att gå till alla mäns ”vuxendagis” för att köpa ett antal nya elektriska tillbehör, kontakter och annat inför kommande julfirande!

Det prakt-arsel som uppfunnit hårda plastförpackningar med svetsade kanter borde dömas för brott mot mänskligheten!

Edward Blom är Ebenezer Scrooge innan uppvaknandet!

Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik med samma efternamn, vållade för ett par veckor sedan ett litet uppror när han deklarerade att oktober är månaden då han börjar fira jul! Julgranen tas fram och pyntandet påbörjas.

Sofia Wistam, programledare och fotograf, spädde på genom att stolt sprida info om att hon just klarat av det första lussebullebaket!

Jag säger bara; Heja Gustaf och Sofia!

En som upprörs över mycket och särskilt i detta fall är Edward Blom, kulturvetare och matvrak. Han går till storms, i Aftonbladet, mot det han anser vara ett förfall och med någon slags teori om att allt har sin tid och att julmust i livsmedelsbutikerna redan nu är dekadent så försöker han övertyga mig och andra om här ska minsann inte tas ut något julmys i förskott och framför allt inte över någon längre tid.

Jag tänker att jag skulle vilja veta vad Edward tycker om att jag tar en sill och nubbe på andra dagar än påsk- och midsommarafton? Är en kräfta eller tre i april okej eller?

Jag kanske inte är riktigt lika julnördig som Gustaf Reinfeldt men långt efter är jag inte.

Jag har just satt upp ljuskedjorna på balkongräcket och senast den 1 nov är det tändningspremiär för säsongen. Jag kan inte vänta mer än någon vecka till innan första knäck-koket går av stapeln och julmusiken kommer att strömma ut i min lägenhet snart nog. 

När det gäller det sistnämnda så kan jag berätta att jag har, jag vet att jag troligen är antik, sju för säsongen nya jul-CD som väntar på en första genomlyssning. Jag försöker behärska mig ett par dagar till men är inte alls säker på att det kommer att fungera!

I stället för att som Edward Blom ”rasa” så tänker jag att allt som gör människor glada, njutande och harmoniska borde vara var och ens egen rättighet att omsätta i någon slags verklighet utan att förnumstiga kulturvetare och andra ska komma med bannbullor!

I kväll begår jag därför premiär när det gäller mustdrickande till middagen.

Traditioner är viktiga! Därmed inte sagt att tidpunkten, då man påbörjar ett traditionellt firande av något slag, inte är tillåten att ändra står fast! Jag tror det kallas livskvalitet och är en mänsklig rättighet att göra tillvaron så bra som möjligt.

Sura på Edward; Inte en lussebulle före Lucia, Gud nåde dig om du klär granen före dan före dan eller tar ett glas bubbel före tolvslaget på nyårsafton!

Jag är övertygad om att jag själv, Sofia Wistam, Gustaf Reinfeldt och otroligt många fler har ett betydligt trivsammare liv än vad du har Edward! Men än är det inte för sent för dig att tänka om!

Mikromotstånd på jobbet borde uppmuntras!

”Att väl dokumentera handlingen man har utfört är viktigare än att utföra handlingen väl.”

Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola, sammanfattar nutiden i en enda mening och jag är fast!

Augustin Erba, journalist på DN, f ö en av mina favoritskribenter på tidningen, har intervjuat Bornemark och i dagens ”Lördag”, den glansiga bilagan som är extrabonus på lördagarna, inleder han sin text med att påstå att han är allt som inte Bornemark är.

När Bornemark vill att vi ska börja protestera mot all (onödig?) statistik så erkänner Erba att han ofta kollar just statistiken efter att han fått en text publicerad. Hur många har läst det jag skrev och är detta bra eller dåligt? Han för in antalet gymbesök i ett Excel-ark, räknar snusprillor per dag osv, in absurdum, och tror sig förstå att detta är toppen.

Jonna Bornemark anser tvärtemot att vi alla borde börja med ”mikromotstånd!” När chefen ber oss utföra en arbetsuppgift så ska vi, åtminstone ibland, ifrågasätta; Varför? Till vilken nytta? Vem har glädje av resultatet och vad ska det användas till? Så alldeles utmärkt!

En annan idé, väl värd att ta till oss, är att fråga chefen om vilken arbetsuppgift som ska bortprioriteras när det plötsligt kommer nya, akuta, påbud om vad som borde produceras.

På många arbetsplatser, i min absoluta närhet, så inleds varje arbetsvecka med ett antal möten där olika konstellationer, främst chefspersoner, dryftar vad som borde göras och inte göras, vem som ska göra det och hur det gick med det som skulle göras veckan före. Informationen från dessa möten sprids vidare i organisationen, via nya möten, PM, Intranätspubliceranden och innan någon chef ens reflekterat över att 40 % av arbetsveckan har gått så har ”verkstan” nästan gått i stå!

”New public management”, eller ”förpappringen” som Jonna Bornemark väljer att kalla det för, är något jag tror att vi är många som inser håller på att ta över, på ett sjukt sätt, på våra arbetsplatser.

I stället för att utveckla arbetssätt, särskilt de som funkar bra, så tycks det vara alltmer viktigt att rapportskrivningen efteråt blir än mer briljant – nästan så att den överskuggar det som verkligen hände.

Läs dagens artikel i DN!

Jag har fått en ny hjältinna i Jonna Bornemark och jag tror att Augustin Erba får massor av både gamla och nya läsare! 

Hoppas bara att karln inte stirrar sig blind på antalet läsare utan fortsätter att göra det han gör så bra och utvecklar detta ännu mera; Skrivandet!

Cecilia Hagen drömmer om Tullinge - jag vill längre!

Nej då - jag är ingen åldersrasist. Jag börjar så smått själv klättra upp mot den ålder då kollegor säkerligen i smyg muttrar att ”vore det inte dags för honom att packa ihop och gå hem?” Förhoppningsvis gör jag dock fortsatt ett så pass bra jobb att kollegor och arbetsgivare bävar för den dagen då jag tackar för mig!

När journalister som börjar komma upp i ålder fortsätter med att traggla om sådant som de tragglat om hundratals gånger tidigare så är jag dock av uppfattningen att ”jag begrep din inställning redan första gången!”

Cecilia Hagen, en av mina favoritkolumnister genom livet, 72 år och still going strong, har i dagarna vållat en smula uppståndelse. Jag själv tänker bara att ”jaha, så var det dags igen” även om gamla ”Cissi” denna gång inflikar det så populära klimathotet när hon går till angrepp mot alla oss som unnar oss en flygresa emellanåt.

I ett par krönikor senaste tiden vill hon uppmana oss alla en ”hemester” i stället för att vi flänger jorden runt.

I en artikel i Allt om Resor 2014 skriver Cecilia om några av sina tågresor genom livet och hur hon fullständigt älskar ljudet av rälsens ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba” på usla järnvägar genom Europa. Hon skriver om mannen som rökte cigarr i liggkupén som om detta vore ett romantiskt inslag och om konduktören som erbjöd henne en sväng in i sin kupé som kompensation.

1992 var det världsutställning i spanska Sevilla. Jag vann en resa, med tåg och uppehälle, till detta event och så mycket kan jag säga att det är ett av mitt livs stora trauman. Inte själva världsutställningen då utan resorna, 48 tim i vardera riktningen. Redan på Årstafältet, ca 4 min från Stockholms C, kände jag mig skitig. Med tågbyten i Köpenhamn, Hamburg, Köln, Bryssel, Paris (där byte av tågstation var ett måste via en då sunkig t-bana), Irún vid spanska gränsen samt i Madrid var det sannerligen inget njutande av ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba.”

Jag tror att en hel del av de affärsresor som görs med flyg enkelt skulle kunna undvikas då videomöten numera är mer regel än undantag.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att avstå de ytterst få flygresor jag själv gör. Dels kan jag komma till platser som Cecilias tåg aldrig skulle kunna ta henne till, dels så kommer jag fram fort och med en hyfsad fräsch känsla kvar.

Att Cecilia blir spyfärdig bara av att tänka på ett flygplan handlar mer om att hon är ohyggligt flygrädd, det finns kurser och terapeuter för detta, och att hon därför hatar allt och alla som gärna vill se länder långt borta innan det är för sent.

Det står Cecilia helt fritt att ta pendeltåget till både Tullinge och Tumba för att återuppleva gamla, rent imaginära, minnen.

Själv siktar jag på att, när ekonomin tillåter det, återse min karibiska paradis-ö och förhoppningsvis länder och platser längre bort än så.

Jag kan välja att klimatkompensera för mina tilltag och det gör jag gärna. Vem vill inte stundtals bort från kalla, både klimatmässigt och känslomässigt, Sverige?

Kom igen Cecilia när vi kan åka snabbtåg till Barcelona för 495 spänn enkel! Då kan vi kanske ta en tripp tillsammans? Om vi har råd det vill säga eftersom detta järnvägsbygge torde ha fått våra skatter att bli så höga så att det kanske bara blir en tripp till Tumba, som ju för övrigt betyder grav på spanska!

Alliansens svek mot Stockholmsväljarna ett förräderi!

Genom Stockholmsförorten Örby har det byggts en "motorväg." För cyklister! Nu tillbringar jag inte så mycket tid just i Örby men det händer att någon av mina långpromenader passerar igenom den slitna och ganska sömniga stadsdelen. Hittills har jag aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en enda cyklist på den tvåfiliga cykel-autostradan!

Att allianspartierna nu kommit överens om att ta över i Stockholms stadshus tillsammans med Miljöpartiet, på bekostnad av ett stort antal snabbt svikna vallöften, är, med Örbys cykelkommunism i åtanke, ett självmordsprojekt!

Nej till Vinter-OS, nej till Bromma flygplats, ja till cykelmiljard och ja till s.k. klimat- och miljözoner är bara ett första skrap på mandatperiodens nitlotter!

Att den östliga trafikförbindelsen blir ett stort NO-NO under mandatperioden är nog ändå det allra mest sorgliga.

Den kompletta cirkeln runt stan kommer förr eller senare att tvingas fram, inte minst av miljöskäl när det gäller luften i innerstaden och att nu skjuta projektet med den östliga förbindelsen på framtiden är inte bara ett ekonomiskt feltänk. Det är ett förräderi mot många borgerliga väljare.

Daniel Helldén (MP) torde garva varje dag han framöver går till stadshuset. För inte tror jag att han cyklar! Exemplet med Örbys öde cykelbanor riskerar att få flera efterföljare som omöjliggör en vettig trafiksituation i det som är Sveriges huvudstad.

Allianspartierna borde sannerligen ha tackat nej till Miljöpartiet i stället för att av ren maktlystnad välja bort ett antal av frågorna som vår stad så väl skulle ha behövt hantera men som nu parkeras i oanvända cykelställ!

"Allt för Sverige" - sämsta avsnittet hittills!

Gårdagens avsnitt av ”Allt för Sverige” kan vara det absolut sämsta av alla under de snart åtta säsonger vi kunnat följa amerikaner på jakt efter sina rötter.

Susan ”Suzy” Snyder var en av två som slogs ut i går. Henne har vi inte fått se så mycket av i de tidigare avsnitten och vi har heller inte fått ta del av hennes egen dag då hon fick veta mer om sina anfäder.

I stället fick vi följa gänget, under en eon av tid, när de campade vid en sjö i Norrlandsinland. 

Det plinkades på gitarr och blåstes såpbubblor utan att något som helst intressant hände.

Troligen gick någonting väldigt snett under dagarna i Norrland. Kamerateamet kanske fick härdsmälta, producenten gick ned i spagat bland blåbärsriset och litet till!?!

I eftertexterna fick vi veta att Suzys dag fanns att se på SVT Play. Jag tittade på detta inslag och kan konstatera att Suzy varken grät eller blev känslomässigt rubbad av att ta del av sin familjs historia. Tvärtom log hon mest hela tiden eftersom det inte fanns något elände att hämta.

Jag tänker att det är just detta, att Suzy inte brakade samman i tårar, som fick SVT att klippa bort henne och i stället visa såpbubbelblåsning!?!

Jag gillade Suzys medverkan trots att vi fick se alltför lite av henne!

Att SVT tror, och förmodligen har helt rätt i, att svenska folket vill se lidande och tårar är helt i linje med svenska folkets val till ”Sommar i P1”, där den med mest elände i bagaget ständigt röstas fram som lyssnarnas val. Att ta del av någon annans framgång ligger inte för Jantes folk!

Med detta sagt är det därför märkligt att fredagar och lördagar i SVT fylls av urbarnsliga lekprogram där vuxna ”kändisar” gapflabbar sig rödmosiga av varandras tramsiga fjanterier.

”Allt om Sverige” börjar bli tjatigt, fantasin hos programmakarna på public service har sedan länge gått i stå, men än så länge står jag ut några avsnitt till. I alla fall om de är bättre än det uslaste programmet hittills; Det som sändes igår.

Vänsterpartiet fortsätter fara med osanning!

Lördagsshoppingen i Farsta Centrum störs av en högtalarröst som med tordönsstämma hälsar välkommen till alla flanörer. Mannen som påkallar uppmärksamhet representerar Vänsterpartiet och helt riktigt frågar han oss alla: ”Är inte valet över?” Jo, det hade vi sannerligen hoppats!

Jag som, åtminstone fram till dess att nyval är beslutat, hoppats få slippa flygbladsutdelare, medlemsvärvare och framför allt politiska agitatorer på gator och torg hade uppenbarligen hoppats för mycket.

Vänstern i Farsta fick många nya väljare, det kan man inte hålla emot dem även om jag gärna skulle vilja ifrågasätta hur just dessa väljare tänkte, och lördagens torgmöte sägs vara ett ”tack” till dessa förvirrade väljare.

”Jag lovar att vi ska kämpa för ett mer rättvist och jämlikt Farsta”, skanderar mannen och fortsätter: ”I dag är en lämplig dag att framföra detta budskap då det är höstdagjämningen och alla människor på jorden har lika mycket dagsljus.”

Herrejösses, tänker jag!

Som bara en vänsterpartist är kapabel så försöker mannen med mikrofonen fortsätta att trycka ned lögner i halsen på oss lördagsshoppare. Han påminner mig genast om varför jag aldrig röstat, och aldrig kommer att rösta, på Vänsterpartiet.

Med dagsljuset försöker han tydliggöra vad jämlikhet är; Ingen ska få mer sol på näsan än någon annan!?!

För övrigt är höstdagjämningen först i morgon söndag så det blir uppenbart att Vänsterpartiets sätt att förhålla sig till sanningen är minst sagt glidande och partiet bör fortsätta att ifrågasättas.

Förhoppningsvis röstar Farstas väljare annorlunda i nästa val, oavsett om detta sker inom några månader eller först om fyra år!

SM i vattenrutschbana: Lämnade walkover i år!

Läser på SVT.se att SM i vattenrutschbana har avgjorts under lördagen. Förbannat! Hur kunde jag missa det?

1982, då jag arbetade som reseledare på Mallorca, var just vattenrutschbanor en nymodighet som inte fanns på särskilt många platser.

Från orten där jag arbetade, Cala Millor på öns östkust, arrangerade vi en heldagsutflykt med bad av olika slag som tema. Buss upp till Puerto de Pollensa och båttur ut till halvön Formentor i norr följdes av några timmar på den då ganska glest besökta men alldeles underbara stranden.

Lunchpaket med vinflaskor blev det och därefter bar det i väg till öns, på den tiden, enda etablissemang med rutschbanor. De var två till antalet, inte särskilt avancerade och i övrigt fanns där bara en liten bar. Stället låg mitt inne på ön, i närheten av staden Inca om jag minns rätt och när vi närmade oss så såg jag skräcken lysa i mina gästers ögon. De befarade alltid det värsta och jag erkände varje vecka att jag var en ohyggligt barnslig reseledare, åtminstone just under dessa dagar.

Jag tror att jag alltid var först nedför banorna och vill minnas att jag fick hålla en kortare utbildning i konsten att öka respektive minska farten.

På den tiden fanns inga som helst regler gällande säkerhet så jag får nog vara glad att alla mina gäster kom helskinnade hem till hotellen framåt kvällen.

Under ett par veckor den sommaren hade jag besök av min syster med väninna och tog med dem på utflykten.

I en lång rad, hållande varandra i fötterna, dånade vi ned för de vattenskvalande kurvorna och landade i en ganska liten pool.

Jag tog täten, syrrans väninna höll jag i fötterna och hon i sin tur höll fast i syrrans fötter. Det gick sådär men oj vad kul vi hade och vi lockade andra gäster till åk som de aldrig drömt om att de skulle göra bara minuter före ankomsten till stället.

Första trepersoners-åket fick oss själva att nästan skratta ihjäl oss. Men det var ingenting mot vad andra gäster gjorde. I dag är jag glad att det inte fanns varken smarta telefoner eller Youtube på den tiden. Jag landade först, syrrans kompis hade så hög fart att hon körde ned sina ben i mina badbrallor och min syrra fortsatte byggandet av tre personer i samma badbrallor! Vi hade en stunds problematik innan vi kunde ta oss loss från varandra!

Efter en stund kom två mallorquinska ”fina” damer till anläggningen. Med nylagda frisyrer, nyputsade guldsmycken och vältrimmad make-up slog de sig ned på poolkanten för att diskutera livets allvar och drömde om att få koppla av i solskenet en stund. Trodde de ja!

Strax kom trepersoners-teamet farande! Vid nedslaget tömde vi nästan poolen och de fina damerna hämtade sig troligen aldrig, än mindre deras frisyrer!

Kanske är det dessa damers ättlingar som i dag driver motståndet mot turism på Mallorca. Det skulle i alla fall inte förvåna mig ett dugg!

Nåja, hur som helst har jag i dag föreslagit för min syrra och hennes väninna att vi åker på träningsläger i vinter. Vi är nog rätt ringrostiga efter 36 år men nästa år i vattenrutschbane-SM, då jävlar tar vi hem seniorklassen! Drömma kan man ju alltid!

Snart har jag skruvat klart IKEA-prylar

Säga vad man vill men jag tror mig tillhöra en begränsad skara människor; De som tycker att det är en rolig utmaning att montera ihop saker som kommer från det stora möbelvaruhuset med platta paket.

Efter uträttad shopping under dagen i dag begav jag mig hemåt medelst kollektivtrafiken.

Förutom en hel massa annat fick jag med mig en sådan där liten rullvagn som är behändig att ha i badrummet. Med hjul, för att kunna dra runt vid städning, och med tre hyllor lämpade för duschtvålsflaskor, shampoo och annat man behöver under saneringen så gillar jag konstruktionen och den gamla kärra jag hade borde ha förpassats in i rullvagnshimmelen för lång tid sedan.

På bussen hem synade jag det platta paketet, som inte var särskilt tungt, och tänkte att det, på sedvanligt IKEA-vis, säkerligen innehöll cirka 20 lösa delar som skulle skruvas och muttras samman. Så fel jag hade!

Prisnivån på IKEA är sannerligen inte att klaga på och man vet att det väntar en stunds svettande vid hemkomsten innan nyinköpen fått den form de är tänkta att ha. Svettades gjorde jag redan i varuhuset. Det är något med företagets inköpsställen som får mig att svettas redan då jag tar mig in genom svängdörrarna.

Det lilla paketet med min nya rullvagn bestod av en plastomslagen kartong och vid sprättandet av omslaget så lade jag upp kartongens innehåll på köksbordet och började räkna. Jag räknade. Och räknade.

I åtta plastförpackningar fanns allt (nåja företaget missar fortsatt att på varorna tala om vilka verktyg jag måste ha själv) som allt 43 (japp, fyrtiotre) artiklar! 43? Helt ärligt? För att få en liten rullvagn i badrummet? Skämtar ni?

Dessutom är det nu läge att ställa en fråga om miljöpåverkan med anledning av alla plastförpackningar i den inplastade kartongen!

Nu står den nya rullvagnen dock på sin plats och skiner i all sin prakt. Ett par ur- och omskruvningar efter att ha vänt några detaljer fel blev det dock men jag garvade mestadels.

Med ålderns rätt funderar jag dock över den gång jag i framtiden behöver köpa något större från företaget. Då är det nog läge att ”ringa en vän”, någon som är yngre och just anslutit sig till gruppen ”det är kul att montera IKEA-prylar!” Själv tror jag att jag inom kort begär utträde ur denna sammanslutning!

Valnatten kan bli mörkrets intåg!

På söndag, 9 sep, är det valdag. Jag konstaterar att månen då står i nedan och att natten blir mörkare än vanligt. Jag hoppas att detta inte är ett omen!

Brödtillverkare främjar matsvinnet!

I dagar som dessa då matsvinnet ständigt är på agendan ska varje lite blast tas tillvara, mosiga tomater kokas ned till pizza-sås och torra brödkanter malas till ströbröd.

Under söndagens besök i ”min” stora ICA-butik fick jag bevis för att i alla fall brödleverantörerna inte alls är lika intresserade av att begränsa detta matsvinn.

Den enda leverantör som fyller på i brödhyllorna på söndagar hos min handlare är Pågens. 

Killen i brödmakarens firmaklädsel langade upp nybakade limpor i en rasande takt. Han gjorde detta genom att trycka tillbaka det äldre brödet så långt in på hyllorna som möjligt.

Den kund som på söndagskvällen kommer till butiken för att köpa bröd får helt sonika finna sig i att komma hem med en brödbit med bästföredatum långt tidigare än vad som stod på min inköpta limpa.

Jag såg butikschefen senare under min inköpsrunda och högg honom för att konfrontera honom med det jag nyss sett vid bröddiskarna.

Till min förvåning kunde han bara bekräfta det jag noterat. ”Du ska veta att jag varit på mina bröddistributörer om detta, de beter sig alla likadant, men de påstår att det är viktigt att det färskaste brödet ligger främst på hyllorna för att de inte ska förlora kunder.”

På min fråga om vad som händer med det snart osäljbara brödet längre in på hyllorna svarade han: ”Det tar dem tillbaka i morgon eller dagen därpå. Det blir returer av alltihopa och vad som händer med dessa returer vet jag inte.”

Nu är jag den förste att erkänna att jag inte är guds bästa barn när det gäller att ta till vara på precis allt. Jag har nog slängt en hel del blast i mina dar då jag helt enkelt saknat fantasi för att ta tillvara på densamma på något begåvat sätt.

Däremot har jag nog aldrig kastat ett bröd som börjar bli i tristaste laget. Ett varv i brödrosten och någon smarrigt pålägg gör att även de sista skivorna på en limpa hamnar där de ska, i magen i stället för i soporna.

Om livsmedelsleverantörer i någon slags omsorg om oss kunder och kanske främst i rent profitsyfte väljer att bortse från det stora matsvinn vi dagligen åstadkommer är det dock mödan föga värd att vi konsumenter gör så gott vi kan.

Jag tänker att det är allas, inklusive brödtillverkarnas, ansvar att försöka leva upp till drömmen om en bättre värld. Då duger det inte att göra som Pågens personal gjorde i dag hos min ICA-handlare!

Polisrekryter finns på gränsnära avstånd!

Bara nio av 577 nyutbildade poliser fick jobb efter polisskolan!

”Jag har sökt 10-20 jobb”, säger en av de nyutexaminerade.

Nej, det handlar förstås inte om Sverige, där platser på landets polishögskolor gapar tomma då våra egna ungdomar inte vill bli poliser längre. Det handlar om lön och om arbetsmiljö som gör att den svenska Polismyndigheten inte får det tillskott på nya rekryter som den så väl skulle behöva.

Däremot handlar de första två raderna i detta inlägg om vårt grannland Norge. Det är 24-åriga Oda Troøyen som beklagar sitt envetna sökande efter ett jobb hon utbildat sig till men som kommit att bli ett sökande som verkar hopplöst. Det är norska public service NRK som berättar.

Nu vet inte jag hur pass stor skillnad det är mellan en svensk och en norsk polisutbildning men så oöverkomligt stor lär den väl inte kunna vara?

Med en lång gräns mot landet där polisaspiranterna står i kö att få ett jobb så borde den svenska Polismyndigheten rikta lystna ögon bortom samma gräns.

En snabb uppdatering i svenska lagar och förordningar och en komprimerad utbildning på andra ämnesområden som skiljer ländernas polisutbildningar åt borde kunna locka norska polis-rookies till vårt land.

Jag tänker att de gränsnära landskapen i Sverige där det i dag knappt finns några poliser alls skulle kunna få ett uppsving i antalet anställda som renderar en större trygghet för de boende.

Den lilla detaljen att en svensk polis måste ha svenskt medborgarskap borde vara en quick-fix! Kan en toppidrottare bli "svensk" på nolltid så borde sannerligen en utbildad polis kunna bli detsamma!

Men så var det de små detaljerna med lön och arbetsmiljö; Där har kanske den svenska polisen en bit kvar att vandra.

Men håll med om att idén är intressant då vår egen Polismyndighet utarmas av för få sökande samtidigt som erfarna poliser i en ständig takt väljer att avrusta för gott!

Handskakningar, normaltid och O´boy hör till dåtiden!

Om en dryg vecka, söndag 9 sep, går svenska folket till valurnorna. På måndagsmorgonen därpå riskerar vi att vakna upp i ett mörkt Putin- eller Orbán-land med polska influenser och Chemnitz-tendenser!

Jag tänker att det verkar som en stor del av mina medmänniskor drömmer om ett slags brukspatronsamhälle av anno dazumal.

Jag har tidigare skrivit om både handskakningar och sommartid men det finns anledning att ta upp dessa ämnen igen.

I går kom en SIFO-undersökning som visar att det svenska folket gillar tanken på att det ska vara ett krav att man tar i hand när man hälsar på varandra, På brukspatronsvis torde detta innebära ett stadigt grabbatag män emellan medan kvinnor förväntas niga vördnadsfullt inför överhögheten.

Själv har jag mer än en gång hälsat på muslimska kvinnor genom att lägga min högra hand över mitt hjärta. Respektfullt anser jag och det har kvinnorna också ansett.

Jag tänker på hur många människor, särskilt svenskar, som de facto struntar i att tvätta händerna efter uträttade behov, tro mig det är många, ja kanske en majoritet. Jag har liksom inte heller lust att ta folk i handen längre. För mig handlar det förstås inte om religion utan om ren och skär omtanke om min egen hälsa.

Gesten med handen på hjärtat tycker jag är fantastisk och vacker i all sin enkelhet!

Något annat som tycks uppröra folk är tidsomställningen mellan s.k. normal- och sommartid. 

Till skillnad från mig anser de flesta att det är normaltiden som skall permanentas, inte sommartiden. På brukspatroners vis skall inga förändringar tillåtas, what so ever!

Sommartid året runt har jag vurmat för i månget blogginlägg. Att få en timme extra dagsljus på de korta vintereftermiddagarna anser jag skulle vara rent hälsobefrämjande det också, liksom skrotandet av handskakningar. 

I dag meddelar dock Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, att det troligen blir sommartid året runt, precis som jag önskar.

I dag kommer så larmet: Det är slut på O´boy i livsmedelsaffärerna! Facebook-grupper svämmar över av upprörda kommentarer om hur det är möjligt att detta kan få inträffa? Ett stopp i fabrikationen ska aldrig ges någon förståelse för. Alla är brukspatroner och kräver sin rätt att inmundiga den supersockrade chokladprodukten!

Om 10 dagar vet vi vad vi kan vänta oss. Kanske ett land där kvinnor förväntas niga och skaka hand, där O´boy inte tillåts ta slut i butikerna och där Sverige skaffar sig en helt egen tidson där mörker tillåts råda så mycket och länge som möjligt.

Jag hoppas att det svenska folket besinnar sig och inser att det inte duger att drömma om det som en gång var utan att se framåt och välkomna nya svenskar med nya hälsningsgester, solljuset och kanske rent av pröva någon ny dryck vid frukostbordet!