Så här dryga dygnet efter infernot på Drottninggatan är det
lätt att konstatera att antalet sätt att reagera och krishantera på är ungefär
lika många som det finns människor på planeten.
Självklart är det inträffade ohyggligt smärtsamt. Samtidigt
kan jag inte låta bli att tänka att händelsen på Drottninggatan, en
fredagseftermiddag, hade kunnat resultera i hundratals döda och att vi denna
gång kom undan med, inte blotta för det finns många andra reaktioner, bland annat förskräckelsen.
När helvetet bröt ut satt jag på en buss på E18, på väg från
Norrtäljehållet in till Stockholm.
Vid Danderyds sjukhus var det tvärstopp.
T-banan hade redan stängt och alla SL-bussar tömdes på passagerare och
chaufförerna kommenderades hem till garagen.
Nej, inte riktigt alla bussar. En tapper chaufför meddelade:
”Jag fortsätter fram till Albano, men sedan går det inte längre.” För många av
oss var chaufförens ord underbara! Med insikten att ”ju närmare destinationen,
desto bättre” var erbjudandet om ytterligare ett par kilometers färd mer än
välkommet.
Förutom för den kvinna i 40-årsåldern, som klev på strax
efter mig.
Hon frågade, med halvhysterisk röst: ”Jamen hur ska jag
komma hem då?” och upprepade detta tre gånger medan chauffören varje gång
svarade, för vad skulle han svara, ”Jag vet inte!”
När jag hade tröttnat på ”tanten” kunde jag inte låta bli
att tillrättavisa henne med ett ”ingen av oss vet om vi kommer hem, hur vi ska
komma hem och om vi alls kommer hem levande – nu får du lov att skärpa till
dig.” Något som resulterade i att jag åkte på en utskällning av kärringen som
menade att jag inte förstod att hon har barn!?!
Nähej?
Men uppenbarligen
föresvävade det henne inte för en sekund att vi var hundra andra, vars
familjesituation hon inte vet ett skit om. Jag hoppas att denna kvinnas barn
inte skaffar barn i sin tur för uppenbarligen är gendefekten så pass stor så
att detta vore direkt förödande!
Efter en tretimmars promenad genom staden och ut på andra
sidan kom jag till slut fram till min destination. Jag förundrades över den
sammanbitenhet och beslutsamhet som gällde i alla de lämmeltåg som sakta rörde
sig framåt i den tidiga fredagskvällen. ”Vi ska klara även detta”, kändes det
som om vi var överens om.
Helt vanliga människor, vem som helst, begick stordåd när de
hjälpte till i City. Andra öppnade sina hem medan åter andra, alltför många, dock
uppträdde som yra, inte färdigtänkta, höns. När hönsen tillhör offentliga
verksamheter så är det inte längre okej. Inte 2017 med ett stort antal
terrordåd i det världsliga bagaget!
Tills nästa gång
något liknande inträffar, för det kommer det ju med stor sannolikhet att göra,
så måste SL t.ex. ta fram, eller omarbeta, en krisplan. Det kan inte vara så att
alla bussar kallas hem när det värsta inträffar och när t-banan stänger.
Från yttre knutpunkter, Gullmarsplan, Liljeholmen, Danderyds
sjukhus och några till borde alla tillgängliga bussar ha i uppdrag att frakta
folk bort från stan och till platser som ligger närmare de destinationer som
alla människor vill komma till.
I går borde ett stort antal bussar ha fått i uppdrag att
köra folk runt stan och hade vi haft alla ringleder klara, något som borde ha varit gjort för minst ett decennium sedan, så hade detta varit en finfin lösning!
Jag vet; Inte på långa vägar alla resenärer skulle komma med
eller fram men att sticka huvudena i sanden, dvs bussarna i garaget, kan
knappast vara den optimalaste av lösningar en dag som i går!
Det borde tvärtom finnas instruktioner på nätet som säger
att ”i händelse av att City lamslås så bege er om möjligt till platserna A, B
eller C”, precis som det finns utrymningsbeskrivningar på de allra flesta
arbetsplatser.
I går, när Polisen vädjade om att allmänheten skulle lämna
stadens centrum blev det i stället lämmeltåg med tiotusentals människor i
smeten. Obegripligt!
Under den långa promenaden i går kunde jag också konstatera
att i stort sett alla näringsidkare snabbt bommat sina verksamheter. Det gick
inte att köpa ens en flaska vatten någonstans. Att folk samtidigt säger sig
vara för en vardag där vi står upp mot terrorismen klingar därför mer än
falskt. Ska vi låta livet fortgå som vanligt så ska vi väl låta livet fortgå
som vanligt liksom!
Elisabeth Åsbrink, på DN Kultur, skriver i dag en krönika om
att lösningen på all terrorism är att vi börjar hälsa på varandra!?! ”Se
varandra i ögonen. Småprata. Ge terroristerna största möjliga motstånd”, är
rubriken.
Visst, alla terrorister i världen ska ges största möjliga
motstånd, så långt är jag med. Men att säga ”hej” till folk i parti och minut
tror jag knappast är lösningen. De allra flesta nutida människor, och alla
människor jag såg i går, har öronen igenpluggade och fokus riktade ned i
mobilerna.
Dessutom undrar jag hur Elisabeth tycker att vi ska selektera vilka
vi ska hälsa på. Ska jag tro på hennes resonemang så lär det handla om ren
rasism och att vi ska heja på personer med annan kulturell bakgrund och
eventuellt med skägg. Åsbrinks krönika är en smula skrämmande.
Under lördagen har jag varit på en dagstur utanför
Storstockholmsområdet och har sett ett antal flaggor, i ett antal andra städer,
på halv stång. Inte ens detta har flaggansvariga koll på då flaggorna hängt
just på halv stång och inte, som regelverket föreskriver, på två tredjedelars
stång. Kanske en petitess i sammanhanget men lik förbaskat inte direkt
vördnadsfullt!
När vi alla känner att sorgen börjar klinga av är det dags
att se över hur vi som enskilda individer kan förbättra oss i svåra stunder som
Stockholmsfredagen. Men det är också dags för myndigheter, företag och andra att
bidra på ett bättre sätt än att gömma sig och låta allmänheten få hålla tillgodo med att lägga rosor på
polisbilar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar