Kom på mig själv, sisådär 15 minuter in i påskaftonens
föreställning på SVT av Henrik Dorsins variant av ”Glada Änkan”:
Vilka tabletter och svampar petade karln i sig och vad rökte
han på för något för att komma fram till denna underbara story och alldeles
briljanta text?
Dorsin är helt klart dagens motsvarighet av Povel Ramel med en
ordbehandling bortom det andra skulle säga är normalt!
Tusen tack SVT för denna högtidsföreställning som kommer att
finnas kvar i minnet som en musikalisk höjdpunkt.
Elin Rombo i huvudrollen är en av mina absoluta favoriter.
En av SVT:s mest önskade repriseringar är nog Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud”,
inspelad i en av gasklockorna i Hjorthagen i Stockholm. Den gången blev jag kär
i Elin, som sjöng sopransolistrollen. För övrigt borde SVT sända denna konsert
i årliga repriser!
Åter till ”Glada Änkan”:
Jeremy Carpenter var en ny upptäckt för mig – utmärkt i sin
depressiva roll. Marianne Hellgren Staykov var också utmärkt.
Men kvällens show stopper nummer 1 måste nog ändå
administratören Catharina, spelad av Miriam Treichl sägas stå för när hon
fullständigt briljerar i en av operettens mest kända stycken.
När hon åmandes sjunger ”Mina
läppar han kysser så hett, jag masserar hans stjärt lite lätt”, så står det
klart för alla och envar att det är okej att känna lysten åtrå oaktat ålder. ”Tanten”
Catharina, förlåt all heder ska förstås gå till Miriam, har min fulla beundran
när hon inför sista strofen, med extremt höga toner, ägnar en stund åt att
rulla runt på scengolvet för att sedan resa på sig och bränna av sluttonerna så
att alla klockor stannar! Så ofattbart underbart fantastiskt!
Henrik Dorsin vore värd Polarpriset! Vilken föreställning,
vilken text, vilken njutning och framförallt så hysteriskt roligt!
Tusen, tusen tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar