Känd skokoncern erbjuder gratis nagellack till mig!?!

Den som en gång sökt på sittdynor till sommarens utemöbler dränks därefter om reklam om sådana produkter närhelst han/hon vill kolla in nyheter, mejl eller vilken sajt som helst. Tills cache-registret och datorns historia rensas så fortsätter terrorn. Jag kan tycka att detta inte bara är oacceptabelt utan också oerhört uttråkande. Speciellt om man som jag redan har köpt nya dynor till balkongen och alls inte är sugen på flera.

Än mer märkligt blir det när företag vi är kunder hos bombar oss med mejl bara för att vi någon gång handlat hos dem eller är medlemmar i deras kundprogram.

Att som jag, en medelålders plus-man, få mejl från Firstfeet, koncernen där Jerns, Din Sko, Ecco, Nilson Shoes, Skopunkten och någon mer ingår, om att jag nu får finfina priser på vårens sandaletter och att jag, per automatik, får gratis nagellack till mina tånaglar, känns minst sagt ”sådär!”

Visst, vi lever i en värld där manligt inte längre behöver betyda manligt och där kvinnligt kan betyda litet vad som helst men ändå? Hur svårt ska det egentligen behöva vara för företag att bedöma om det är läge att erbjuda gratis nagellack till en man som inom några år fyller 60?

Undrar om jag ska välja guld- eller silverfärgade sandaletter till sommarens efterlängtade BBQ-kvällar?

Kanske har vår samtid nått den punkt då jag som man ska känna mig tacksam över att erbjudas sandaletter medan min kvinnliga kollega förväntas jubla över ett par kalsonger med gylf till extrapris?

Jag tänker att företag du och jag handlat av borde ha hyfsad koll på vad vi är intresserade av och då tänker jag att Firstfeet borde ha insett hur ofattbart korkat det är att skicka ut ett erbjudande om att jag får gratis nagellack bara jag köper ett par sandaletter. Kalla mig gärna antik!

ESC 2019 - mina åsikter om låtarna

I maj är det, helt traditionsenligt, dags för Eurovision Song Contest. I år avgörs tävlingen i Tel Aviv i Israel efter att Netta hönskacklande värpte fram segern ifjol. Lika säkert som att det är Eurovision i maj, lika säkert är det att denne bloggare publicerar sina synpunkter om det som komma skall och lika säkert är att dessa synpunkter inte alltid är särskilt ödmjuka.

Let the show begin!

Semifinal 1 – Tisdag 14 maj

Cypern

Årets tävling inleds med en låt jag, trots flera lyssningar, inte alls får något grepp om. Cypern har genom åren bjudit på många fina bidrag men årets låt känns på något sätt hopplöst daterad. Det här är något Madonna skulle ha kunnat göra för en generation sedan. Eller så är det ett bidrag från något Östeuropeiskt land med en tjej som sjunger på halvtaskig engelska.

Montenegro

Den som har anlag för schizofreni får se upp nu! Det här är en sjuk blandning av balkansk folkpop och modern ballad. Tempot varierar flera gånger och Montenegro tycks ställa upp med flera låtar på en och samma gång. Stämsången sitter som en smäck på inspelningen men just detta har en tendens att sluta i katastrof när det hela ska framställas live. Kan sångarna fixa temposkiftningarna och dessutom sjunga rent så tror jag dock att det räcker för en finalplats.

Finland

Här kommer grabbarna som tror sig vara nya Avicii men som faller platt. Min gamla sånglärare, salig i åminnelse, hade stegat fram, dängt handväskan i golvet framför sångaren och vrålat: ”Artikulera!” Det går absolut inte att höra vad människan sjunger och han själv tror att det är tillräckligt att vara pretentiös som få.  

Polen

Ehhh, jag vet inte hur jag ska säga för att inte chocka livet ur så många så jag går rakt på sak; Jag gillar detta! Fyra gapiga, folkdräktsklädda, brudar från Szczecin. Deras far- och morföräldrar var troligen alldeles för lata för att fly från öst en gång i tiden och ett par generationer senare är detta resultatet. Bulgariska radion hade en gång i tiden en världsberömd damkör vars medlemmar hade samma tonstyrka, det vill säga fullt ös utan några som helst förmildrande nyanser, som de här polska tjejerna. Jag gillade bulgariska kören och jag tycker att den här låten är alldeles för speciell för att hamna i skymundan.

Slovenien

Oj, efter det polska gapandet är det dags för ett sömnpiller. Upp ur soffan, fyll på chipsskålarna och vinglasen, om du inte vill dåsa bort från alltihop. Här är tre minuter som bara mal på och där det absolut inte händer ett enda dugg. Ofattbart trist!

Tjeckien

Detta kan vara första gången vi får höra någon från forna öst sjunga på perfekt engelska. Naiv pop vars text är minst sagt tjatig men jag rycks med i allt det banala, blir glad och trallar med.

Ungern

Här kommer Joci, som representerade Ungern 2017. Landet som står för en unken och främlingsfientlig syn skickar för andra gången på tre år en rom till Eurovision. Måhända Orban tänker sig att sångaren inte ska återvända hem efter uträttat uppdrag? Jag gillar årets bidrag bättre än det för två år sedan. Vackert, känslosamt och speciellt. Hoppas Joci gör låten på ungerska.

Belarus

Diktator Lukasjenko beordrar fram den ena dängan efter den andra men eftersom han själv inte tillåter någon konkurrens så har han svårt att veta vad andra gillar. För det är ju ingen som gillar honom! Hade det varit Melodi Grand Prix för juniorer och hade det varit anno 1988 så hade segern varit säker. Zena gör allt hon kan men i en låt med taktstamp från Grekland, kläder som en 13-åring och skrikig röst så hoppas jag att vi inte hör henne i lördagens final.

Serbien

Versen börjar svajigt och redan i den serbiska finalen var Nevena påtagligt nervös med skakande händer. I refrängen får hon ta i så att adrenalinet förbrukas så vers två blir en smula bättre. Dock tror jag knappast att hon kommer att sjunga rent när det gäller. Versernas melodi är alltför svårsjungna. Dessutom; Snälla Serbien – kan ni inte ge oss forna tiders Balkanballader igen. Vi är många som saknar dessa!

Belgien

Nu går jag igång! De senaste åren har Belgien bjudit på moderna låtar sjungna på engelska av begåvade artister. Så även detta år! Eliot seglar lätt vidare till final och väl där kan vad som helst hända för detta är riktigt, riktigt bra!

Georgien

”Vi läker varandras sår med sång!” Sug på den avslutande textraden. Här kommer Oto, Georgiens motsvarighet till vår egen Nano. En slags härförare med stor pipa och uppbackad av georgisk manskör. Det är dramatiskt, mäktigt och framför allt så är det, inbillar jag mig i alla fall, lokalt förankrad musiktradition. Jag gillar detta otroligt mycket!

Australien

Det var kul första gången Australien fick vara med och leka i Eurovision. Sedan dess har jag undrat varför detta tilltag tillåts fortsätta? Jag tror att debatten kommer att blossa upp igen efter årets tävling för det här bidraget tål jag helt enkelt inte. Det beror främst på att Kate inte är kapabel på att göra låten rättvisa. Det här kan bli låten då världens samlade skämskuddar åker fram för jag tror inte att särskilt många toner kommer att sitta där de borde. Att kategorisera denna låt är omöjligt – möjligtvis handlar det om den absolut sämsta musikallåt som aldrig framförts – förrän nu!

Island

Gruppen heter ”Hat” och låten ”Hatet ska segra.” Det borde räcka som motivering till varför gränskontrollanterna på Ben Gourion-flygplatsen i Tel Aviv borde sätta stopp för eländet innan gruppen beträder israelisk mark. Att gruppens medlemmar sagt sig vilja utnyttja sina tre minuter på scen för att framföra sina unkna politiska budskap är skäl nog. Även om refrängen skulle kunna ha blivit något i Pet Shop Boys händer så är versen fasanfull och videon gör mig spyfärdig. SKÄMS ISLAND!

Estland

Svenske Victor Crone representerar Estland. I början en helt alldaglig poplåt som inte sticker ut fast jag måste medge att refrängen är vass och kommer att dra röster, i alla fall ifrån Västeuropa. Det mest uppenbara är dock att jag tycker det är urtrist att deltagande länder tillåts representeras av utländska (läs svenska i de flesta fall) låtskrivare. Jag kan sakna den där intentionen som fanns från början där det sades att varje land skulle ha sin egen nationella prägel på bidraget.

Portugal

Ojojoj, det här kan vara bland det konstigaste jag någonsin upplevt genom mitt långa Eurovision-liv. Gossen som sjunger – om det nu alls kan kallas sång – gör det dessutom så otroligt falskt att hela jag hamnar i något slags upplösningstillstånd. Det här är ett missfoster i Eurovisionsammanhang och låten borde ha självaborterat långt innan den nådde fram till Portugals uttagning. Kan vara det värsta jag någonsin tvingats lyssna till under tre minuter!

Grekland

Kanadensisk grekinna med modern låt som inte har med Grekland att göra. Gillar inte Katerines röst och låten är mest gapig i mina öron. Spelar ingen som helst roll att hon lär vara poppis i Kanada. Den här låten kan jag omöjligen komma ihåg tolv sekunder efter att den tagit slut.

San Marino

Serhat representerar San Marino för andra gången. Här kommer en ”Daddy” som jag inbillar mig att många små schlagerfjollor kommer att gå igång på. Jag gör det i alla fall, hahaha! Jag tror att jag dansade till den här låten på någon grisfest 1982 då jag jobbade på Mallorca. Efter ett par flaskor vin blir det allsång av hela slanten, na-na-na-na, och dansgolvet fylls. Första semins sista låt gör att allt trots allt inte känns helt misslyckat. Heja Serhat!

Semifinal 2 – Torsdag 16 maj

Armenien

Srbuk, som inleder andra semin, gör det med en bitvis skramlig låt som däremellan är ylande i falsett. Hon sjunger om kärleken som bedyrade henne guld och gröna skogar men som sedan bara drar. I videon omges hon av en flock störiga hanar som säkerligen tror sig vara Guds gåva till mänskligheten men som till sist bara är våp! Jag gillar låten och stornjuter när det, under bara ett par sekunder, dyker upp annorlunda harmonier som komna från ett land långt borta, som Armenien! Återstår att se om Srbuk går iland med falsett-ylandet.

Irland

När jag ser pressbilderna på Sarah så tänker jag; Ung brud som injicerat för mycket skit i läpparna och som tar sig själv på alldeles för stort allvar. När hon börjar sjunga så suckar jag uppgivet. Här släpps det ut så jävla mycket luft samtidigt som hon vill säga något så bruden låter som Sir Väs i Robin Hood. Det är synd för låten är ett av de mer moderna bidrag som Irland någonsin vaskat fram till denna tävling. Hon går troligen till final men det kommer sannerligen inte vara med en röst från mig.

Moldavien

Celine Dion, tänker jag när Anna börjar sjunga! Här kommer en stor pipa och jag påstår att den här tjejen kommer vi att få höra mer av trots det faktum att hon kommer från tiggarlandet Moldavien. Tigga behöver inte Anna göra, även om låtens titel är en vädjan om att ”stanna.” Jag brukar anklagas för att vara en ballad-sucker och härmed erkänner jag! Det här är så alldeles utmärkt bra! Ståpäls och finalplatsen i en liten ask. Ett av årets allra bästa bidrag!

Schweiz

Läste någonstans att denne gosse är förhandstippad. Jag fattar ingenting! Han tror sig vara en stor latinsk älskare, låten har med något som låter som hemsnickrade blåsinstrument från stäppen i Uzbekistan och Luca själv uttalar ”arrived” som ”arriffed” och påstår att kvinnan i hans liv är ”wild like an animal.” Åk hem till stenåldersbyn Luca. Jag blir så otroligt provocerad!

Lettland

Ståbas, akustisk gitarr, som dessutom spelas av en långhårig kille, och singer-songwriterstuk på låten borde få mig att gå igång. Men här händer det verkligen inte ett enda dugg på tre minuter. Kissa, fyll på chipsskålar och vinglas! Du kommer inte att missa något! Sångerskan väser fram något om en flod svart som kol. Hon hittar aldrig upp ur den gyttjan igen!

Rumänien

My little Pony, förlåt Ester Peony kallar hon sig visst, har liksom Greklands sångerska ett delvis förflutet i Kanada. Uppenbarligen tilläts hon då aldrig umgås med engelsktalande barn för här sjungs ordet ”forget” med betoningen på en långt utdragen första stavelse och här framförs alla ord som slutar på –ing på typisk öststatsmanér, som –ink! Hur många gånger hon sjunger nonsensordet ”ey” vill jag inte veta. Jag vill aldrig höra denna låt igen!

Danmark

Jag såg Danmarks final när den gick av stapeln. De senaste åren har jag självsäkert plockat ut en segrare redan vid första genomlyssningen. Dock är danskar som bara danskar är, oftast underbara men med märklig musiksmak, så jag har haft kraftfullt fel. Tills i år! Leonora, hon har vunnit danska mästerskapen i konståkning tre gånger, har många strängar på sin lyra. I danska finalen hade hon, i mitt tycke, ingen konkurrens alls. Naivt sjunger hon att kärleken är evig. På fyra olika språk! Det är banalt och alldeles underbart! Hoppas att hon stornjuter i sina tre minuter för om lika många till så kommer ingen att minnas henne! Hoppas att hon trots detta tar sig till final!

Sverige

Att bara lyssna till låten, utan att se framträdandet, är en besvikelse. Det är det magiska framträdandet som gör det! Johns fina leende, otroliga röst och glädje på scenen är viktiga ingredienser. Men utan The Mamas skulle han stå sig slätt. Nu blir det dock inte så illa. John kommer som sämst tvåa påstår jag (mer om den eventuelle vinnaren senare)! Jag oroas av rykten som säger att framträdandet i Tel Aviv ska ”ljusas upp” med annan scenklädsel. Jag hoppas verkligen inte det och minns Jill Johnson som fick svart begravningsklädsel till finalen efter att ha haft en vit dröm på sig i svenska uttagningen 1998. John och The Mamas är spektakulära i sina svarta scenkläder! Hoppas vi vinner! Alternativet, som jag ser det, vore inte kul för världen (läs vidare)!

Österrike

Den här låten kommer de flesta TV-tittare att missa efter Sveriges urladdning! Så alldeles utmärkt för detta är bara konstigt. Med stundtals ylande, stundtals väsande, röst försöker Paenda få oss att tro att hon kämpar så mycket för berömmelse, och för sin musik, att hon nu blivit utmattad. Det hörs! Själv blir jag helt utmattad av att höra på eländet!

Kroatien

Kliver man ut på scen iklädd stora änglavingar och vit skinnpaj så har man antingen storhetsvansinne eller så är låten så jävla dålig så att man måste väcka uppmärksamhet på annat sätt, tänker jag! Hade han haft en annan utstyrsel så hade jag haft en annan uppfattning för denne gosse sjunger skiten ur mig med sin suggestiva ballad. Han har en pipa som står ut och han kommer säkert att bli stor i sitt hemland förutom att han inom ett par år är tillbaka i Eurovision igen.

Malta

Maltas Shakira, eller nåt. Brukar tända på Maltas bidrag och tempot lockar till dans i år men så blir det inte. Benen vill inte röra sig! Hon inleder med att berätta att hon är ”blåare än havet.” Trots rytmen funderar jag på om det kan handla om likstelhet?

Litauen

Han har varit doa bakom två tidigare litauiska bidrag och nu får han gå längst fram på scenen. Jag tänker att han säkert var en utmärkt doa eftersom han besitter konsten att yla. Om man nu ska yla framgångsrikt så behöver man en bra låt och det har inte Jurij. På de högsta tonerna svajar han betänkligt och risken är stor att detta blir bedrövligt illa på scenen i Israel.

Ryssland

”Tears won’t fall, while pride stands tall.” En textrad ur det ryska bidraget. Här kommer grabben som troligen kommer att tvinga Putin att ändra den bisarra lagstiftningen kring HBTQ i Ryssland. Sergey Lazarev sjöng skiten ur oss under Eurovision 2016. Då kom han trea, fick flest röster av folket men ratades av de s.k. proffsen i juryerna. Den gången hette det att Putin ville locka gayröster för att ro hem spektaklet till Moskva. Nu gör Putin ett nytt försök och frågan är om han inte kommer att lyckas denna gång. Det här är den allvarligaste konkurrenten till John Lundvik. Som Sergey sjunger! Å hur snygg är han på en skala egentligen? Nu vet jag ingenting om Sergeys sexuella läggning. Vad jag däremot vet bergsäkert är att hela Moskva kommer att bada i regnbågsflaggor i maj nästa år om det går vägen för Sergey. Då, men först då, är det upp till bevis för Putin. Är alla människor lika mycket värda?

Albanien

Till skillnad från en av mina bästa schlagerväninnor så brukar jag gilla det Albanien skickar till ESC. Det gör jag inte i år för detta är nästan lika outhärdligt som Portugal. Orientaliskt bortom räddning, gapigt och tyngt av all österlandets opiumrök! Varför hon gapar går inte att begripa förrän jag förstår att en textrad uppmanar till att ”återvända till hemlandet.” Ja, varför hon reser till Israel är ofattbart!

Norge

När nu Jon Henrik inte fick resa till Israel så betyder det inte att Europas TV-tittare blir utan jojk för det. Det är bara det att Jon Henriks jojk är så otroligt mycket bättre. Därmed inte sagt att Norges bidrag är uselt. De första 25 sekunderna är faktiskt rent av magiska med harmonier som lovar mer, ett löfte som inte infrias! Är övertygad om att gänget kommer att göra en fantastisk scenshow i Tel Aviv. Det handlar i så fall om att försöka rädda sig ifrån ett totalt misslyckande. Låten har vi hört förut, det folkloristiska inslaget lämnar en himla massa att önska och även i detta verk ylas det för mycket.

Nederländerna

”Jag är rädd för allt jag är” – se där en av textraderna i Nederländernas bidrag. Efter ett antal år med finfina countrylåtar så blir det i år en alltför sömnig ballad för att jag ska vara intresserad. Det spelar ingen roll att Duncan kan sjunga och säkert gör detta rent på scenen i ESC. Detta är för intetsägande och drunknar bland alla andra bidrag.

Nordmakedonien

Herregud vad skönt att från och med i år få slippa harangen ”Former Yugoslav bla-bla-bla.” Med ett slags kvinnor kan-mantra så inleder Tamara i ett djupt alt-läge. Jag hajar till och lyssnar andäktigt. Men vad händer? Här ska det snart nog glidas upp i högre register, det ska ylas och det ska ylas igen! Ett mellanspel på stråkar är vackert men sedan börjar skrikandet igen. Jag tänker; Kan ingen tala om för sångarna att de har en mikrofon och samtidigt beskriva dess funktion för de som tror sig vara tvungna att ta ifrån tårna.

Azerbajdzjan

Man ska inte blanda ihop politik och musik sägs det men jag brukar tycka att Azerbajdzjans bidrag är läskiga – för att de är så bra. De har aldrig någonsin något med Azerbajdzjan att göra eftersom de oftast är skriva av kompositörer från länder långt borta. I år behöver jag nog inte vara orolig över att diktatorn i Baku ska röna någon framgång. Årets bidrag är sämre än de senaste årens och bara de tre första tonerna har med den långtbortistan-beliggande republiken att göra. I övrigt är det en medelmåttig dans-dänga. Som delvis sjungs i falsett!?! Brr!

Redan klara till

FINAL – Lördag 18 maj

Israel

Intressant bakgrund för sångaren Kobi; Han härstammar från en judisk-irakisk familj. Häpp! Jag drunknar i hans ögon och de inledande tonerna tokfångar mig. Sedan blir det inte mer. Det känns som om Israel i år har tagit i mer än vad de skulle ha behövt. Eller så vill de inte ha evenemanget ett år till. Kobi sjunger vackert, ylar bara kortvarigt, sätter tonerna där de skall vara men ack så trist detta är.

Storbritannien

Jag får en så sjuk känsla när jag börjar kolla. Jag undrar för vilket fotbollslag Michael har varit huligan? Tack gode Gud för att John Lundvik inte valde att skicka in denna låt till svenska Mello. Storbritannien är långt borta från att vinna Eurovision. Kanske beror det på att det förenade kungadömet inte tillåter någon rejäl uttagning med många bidrag utan starkt begränsar antalet. Skrikigt, stundtals vrålande, och långt från prispallen.

Tyskland

”I’m tired of competing” är en textrad i detta stycke som så väl beskriver Tysklands inställning de senaste åren till denna tävling. Brudarna i ”Sisters” är alls inte syrror men fantasifullt nog, eller också inte, heter stycket ”Sister!”. Här sjungs det åter i falsett och det ylas. Jag är så totalt inte imponerad. Sluta skrik för helvete!

Frankrike

Det här ett otroligt upphaussat bidrag, åtminstone i HBTQ-kretsar. Hillal är en viktig person för unga inom gay-rörelsen i Frankrike, jag fattar det. Vad jag inte begriper är att denna låt skulle vara något att hänga i regnbågsflaggstången. Bara för att en man med marockansk bakgrund sätter på sig en blond peruk så innebär detta inte per automatik att allt är överjordiskt underbart. Jag har försökt att lyssna på låten ett par gånger utan att titta på videon. Jag vill liksom testa om själva musikaliska verket på något sätt limmar fast och är värt uppmärksamheten. Det limmar inte ett dugg. Att rösta bara för att det är en HBTQ-aktivist som sjunger är att ha missförstått mycket här i världen!

Italien

Det här är kaxigt! Mahmood sjunger om killen som dricker skumpa under Ramadan, som röker ”shisha” och som undrar över hur Mahmood egentligen mår. Låten heter typ ”Cash” och jag vaknar till liv. Det här ett mer än proffsigt gjort bidrag. I många västländer kommer låten att bli stor. Tror dock att hela östra delen av Europa kommer att titta åt ett annat håll och att Mahmood därför är chanslös.

Spanien

Jag såg spanska finalen. Tyvärr ägnar sig landet åt att låta Talang-artister få tävla om en plats i Eurovision. I år, bland många sjukt dåliga bidrag, valdes Miki och jag jublade i soffhörnan. Det här är en låt skriven av bokstavskombinations-drabbade bortom räddning, troligen stärkta av en sträng eller två på något inneställes toaletter. Och jag älskar det!!! I spanska finalen for Miki omkring som en Duracell-kanin hög på de allra mest speedade svampar som världen skådat. I videon är han en smula mer normal. Jag själv kan inte sitta still. Han kommer inte att vinna men jag kommer att bli mer än glad av att höra låten!

Att våga gissa prispallen är alltid svårt – det brukar bli något helt otippat bidrag som snor en av medaljplatserna. Men i min värld kommer guldstriden att stå mellan John Lundvik och Vladimir Putin, förlåt jag menar Sergey Lazarev. Sedan hoppas jag att Moldaviens motsvarighet till Celine Dion lyckas sno åt sig bronsplatsen.

Om en månad vet vi!

ICA-kuriren förordar hälsofarligt saltintag!

I senaste numret av ICA-kuriren, nr 15, så testar och betygssätter en panel tio olika sorters färdiga potatisgratänger. Sex av dessa bedöms lida brist på salt. 

På annan plats i tidningen uppmanas vi göra petit-chouer med salta fyllningar.

Jag tänker genast att panelen måste bestå av personer som liksom jag är medelålders plus men som till skillnad från mig har ett åldersbetingat och svårt behov av extra salt. Jag tänker att flera av dessa säkerligen saltar extra på maten innan de ens smakat på det som serveras.

Jag förutsätter att panelen, och kanske stora delar av tidningens redaktion, redan går på kraftfulla doser av blodtryckssänkande mediciner. I annat fall torde de vara extremt nära stroke!

Salt behöver sannerligen inte puttra med i någon gryta. Salt utvecklar ingen smak av att långkoka utan förblir just bara salt. Jag kryddar min mat med en massa annat gott och använder minimalt med salt i min matlagning. Innehåller rätten fond eller soja så skippar jag det extra saltet helt.

Jag kollar upp en av gratängerna som ICA-kuriren givit medelbetyg, Peka Potatisgratäng, f ö en gratäng jag själv anser luktar och smakar unken välling. Jag finner att en 800 g förpackning innehåller 9,6 g salt. Det är mer än en och en halv tesked! Helt ärligt; Hur är det ens möjligt att gratängen får omdömet "för lite salt?"

När jag bjuder gäster på mat står naturligtvis ett saltkar på bordet. Det brukar dock sällan vara någon som efterfrågar detta. Mat kan vara fantastisk god utan mängder med salt. 

Stroke riskerar man i alla fall – inte minst när man läser recept och paneltyckanden i ICA-kuriren!

SAS piloter strejkvarslar men hittar inte till Florens!

Med allsköns tillägg och traktamenten lär en SAS-kapten tjäna i runda slängar 90 000 kronor i månaden. Visst, jag säger inte så mycket om det. Det är ett stort ansvar han eller hon har!

Däremot svider det när piloterna på SAS vapenskramlar och hotar med strejk för att de anser sig tjäna för dåligt!

Ännu värre blir det när jag läser nyheterna från häromdagen då ett SAS-flyg tvingades landa i Bologna i stället för i tänkta Florens. Anledningen påstås vara att någon rutt till Florens inte fanns inprogrammerad i det berörda flyget.

Ursäkta? Rutt inprogrammerad?

Det väcker frågan om vad de egentligen har för sig på flight deck som ger dem rätt att kräva hundra papp i månaden eller mer?

Varför kan en pilot inte flyga till Florens ”för egen maskin” med hjälp av flygledning och hyfsat goda geografiska kunskaper? Vad hade hänt om flygplatsen i Bologna plötsligt tvingats stänga och flyget hänvisats till Florens? Hade kapten och styrman tagit på fallskärmar och hoppat då?

”Välkommen ombord på X2000 som skulle ha gått till Malmö. Tyvärr finns inte Malmö inprogrammerat i lokets maskineri så vi åker i dag i stället till Göteborg” känns knappast som en godtagbar ursäkt.

Jag tror heller inte att min chef skulle uppskatta om jag på hans fråga om en uppgift skulle svara att denna inte finns ”inprogrammerad.”

Jag anser att SAS har en hel del att förklara, inte minst till de av kunderna som känner en smula obehag inför att flyga.

45 år sedan ABBA vann Eurovision!

I kväll är det exakt 45 år sedan ABBA vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo!” Herregud!

Storbritannien gav låten NOLL poäng. Mamma Mia är det minsta man kan säga!

Nya TV-avgiften: Högre intäkter men samma reporterbluffar från Public Service!

Vid årsskiftet upphörde den gamla TV-licensen att finnas till. I stället fick vi, till min stora glädje, en mer rättvis avgift där fler är med och finansierar public service.

Intäkterna för public service-bolagen blir högre och vi utlovades redan från start bättre program och mer välriktade satsningar.

Denna helg är, för att citera flera kommentatorsröster, en smula vemodig då skidskyttet och längdskidåkningen avslutar sina långa säsonger. Att få avsluta med att få se de svenska tjejerna begå bragder har varit fantastiskt kul, tillika nervpirrande.

Längdskidåkningen avslutades i kanadensiska Quebec. Att kommentatorerna Jacob Hård och Anders Blomquist berättade om tävlingarna från en studio i TV-huset i Stockholm känns minst sagt märkligt.

Att SVT inte kostar på herrarna möjligheten att kommentera och intervjua på plats i Kanada får mig att ifrågasätta om tv-avgifterna används på det mest ultimata sättet?

Att låta norska NRK stå för intervjuer må vara hänt men hur mycket feeling kan en kommentator få från en mörk studio på Gärdet?

Nu är jag inte fullt ut den sportnörd som detta inlägg kan göra sken av. Jag kommer att glädjas över andra typer av program framöver. Nyhetsbevakningen kommer jag att fortsätta med. Något som föranleder mig att ifrågasätta alla de utrikeskorrespondenter som SVT och SR har runt om i världen. 

Många av dessa gör inget väsen av sig under långa perioder, ibland flera veckor, men får sporadiskt rapportera hem om sådant som händer på plats. Eller på plats? SR Ekots Sydeuropa-korre har sin bas i Paris och rapporterar därifrån om sådant som händer ett par timmars flygresa därifrån.

Jag uppskattar verkligen att få en rapport från reportrar som verkligen är på plats där det händer. Om detta nu inte är möjligt i sportsammanhang så borde det sannerligen inte vara möjligt i andra former av nyhetsrapportering.

Måste Jacob Hård sitta i Stockholm och direktrapportera sport från andra sidan Atlanten så borde också SR Ekots Lotten Collin kunna bevaka Latinamerika från samma plats, eller?

Jag hoppas att sportens kommentatorer får möjligheter att kunna vara på plats där det händer, när det händer.

Med ökade intäkter borde public service kunna bättre än att patetiskt försöka skyla över att en reporter inte alls befinner sig på den plats som vi tittare och lyssnare förväntar oss!

SR satsar på nyheter för juniorer - Bra men inte tillräckligt!

Som svårt skadad nyhetsnörd bekymras jag av hur litet många vuxna svenskar bryr sig om tillståndet i världen. Fokus tycks ligga på att instagramma så mycket som möjligt, gärna om oväsentligheter för alla andra än den som instagrammar, eller att synas så mycket som möjligt på Facebook, helst i ofattbart privata sammanhang. Jakten på ”likes” har fått en hel generation att sluta bry sig om annat än att bli ”gillade” i allsköns sammanhang.

Som svårt skadad nyhetsnörd erkänner jag; Jag kollade på ”Hajk” och ”Barnjournalen” när jag var liten. Jag tror att det var där och då som mitt kunskapstörstande och mitt senare ohyggligt stora intresse för samhälle, politik, klimat, konflikters bakgrund och en hel massa annat grundlades.

I dag berättar Sveriges Radio att de i mitten av april börjar med nyhetssändningar för målgruppen 9- till 12-åringar. Jag blev glad av att läsa rubriken men betydligt mindre glad av att läsa fortsättningen.

Första tanken blev ”så alldeles utmärkt!” Dessa barns föräldrar är sedan länge förlorade till social media och spel i sina mobiltelefoner. Dessa barns föräldrar skriker stundtals ut att ”allt är åt helvete” och beskyller alla och envar utan urskiljning. Dessa barns föräldrar läser aldrig en morgontidning, lyssnar aldrig på en nyhetssändning i radio och kollar aldrig in nyheterna på TV. De påstår visserligen att de gör detta, TV4 står ju gudbevars på i fikarummet på jobbet, men vid närmare granskning visar det sig att dessa barns föräldrar diskuterar senaste reklamen.

Jag har bekanta i min närhet, typ i åldern ”förälder till en 9-12 åring” som ständigt chockar mig med sin okunskap om nyhetsläget i världen. Fullt funktionerande i yrkeslivet (nåja, om det krävs goda kunskaper om omvärlden för att klara jobbet kanske de inte är helt framgångsrika) men absolut världsfrånvända. Att till morgonfikat, lunch eller en privat middag ställa en ganska banal fråga om något som inträffat resulterar ofelbart i att jag möts av en fågelholk som säger sig ”inte haft tid” att uppdatera sig. Detta sägs sekunder efter att personen ägnat en längre stund åt att glo i sin mobiltelefon.

Visst, ibland pockar privatlivet på full uppmärksamhet men alltid, jämt och ständigt?

Därför tänker jag att generationen föräldrar till 9- till 12-åringar för alltid är förlorade och att det är helt rätt av Sveriges Radio att försöka rädda generationen under dessa okunniga.

Besvikelsen blir därför stor när jag inser att det bara handlar om 2 minuter på vardagar samt 6 minuter under lördagar.

Jag tror inte alls att idén på nyheter riktade mot barn är fel. Jag tror att många av dessa barn vill veta och kan ett nyhetsprogram på ett enkelt sätt förklara sådant som är av vikt så tror jag mycket är vunnet.

Dock oroas jag av det faktum att Sveriges Radio redan i dag har ett program med enklare nyheter på ett lättare språk, ”Klartext”, som riktar sig till vuxna med t.ex. funktionsnedsättningar eller de som har svårigheter med språket. ”Klartext” sänder korta sändningar på vardagar men av de fyra minuter redaktionen har till sitt förfogande så ägnas minst två åt att berätta om personer med liknande funktionsnedsättningar som lyssnarna själva har!?! Har redaktionen undersökt om detta är vad publiken önskar?

Jag skulle själv intresserat lyssna på ett längre program som belyser livet för de som har olika svårigheter men i ett s.k. nyhetsprogram hör inte denna typ av reportage hemma om någon frågar mig.

Hoppas att Sveriges Radio gör något bra av den nya nyhetssatsningen och att barnen med de förlorade föräldrarna lyckas hitta till programmet! Det skulle snabbt göra juniorerna smartare än sina mammor och pappor!

"Veganvänlig" är en djuriskt sjuk kvalitetsbeteckning!

Inför lördagens Mello-final, då jag får ett gäng roliga gäster, har jag nu bunkrat klart.

På rödvinet, det ”etiska”, som jag vet att ett par av gästerna kommer att uppskatta, finns en slags kvalitetsbeteckning som meddelar att produkten är ”Veganvänlig!”

Nähä?

Å jag som alltid trott att rödtjut innehåller blodiga biffar!

Fråga är om den tänkta huvudrätten, med stort innehåll av kött, alls är kompatibel med veganvänligt vin? Och hur funkar det egentligen med dippen, gjord på gräddfil, som serveras till de absolut nödvändiga chipsen till TV-spektaklet?

Den som anser att ”veganvänlig” är en fullkomligt riktig beteckning på produkter som aldrig varit i närheten av någon animal måste sannerligen vara en riktig….kossa!

Mello, målbrott, repriser och legionella!

På lördag är det dags för Mello-final. Som vanligt skall jag spendera den tillsammans med goda och galna schlagernördar och förberedelserna är många.

Hur det går i själva tävlingen är svårt att sia om. Jag brukar ju ha ganska många åsikter när det drar ihop sig till Eurovision men brukar inte lägga jättemycket energi på att tycka till om den svenska finalen.

I år kan jag dock inte låta bli!

Jag tänker att det borde sluta med att John Lundvik och Anna Bergendahl gör upp om segern.

Om kidsen får välja så skickar vi Bishara till Israel. Problemet är att gossen troligen hamnar i målbrottet före maj och att det då kommer att vara en helt annan, fullständigt gräslig, version som framförs.

Wiktorias låt är en tröttsam ballad men det som är mitt största problem med numret är att det strilande vattnet säkert kommer få hela Friends Arena att få legionärssjukan inom några veckor.

Arvingarna vann 1993 och framför i år samma låt som då.

Lina Hedlund är för gammal för sin låt, kalla det gärna åldersrasism, och låten i sig sjöng Charlotte Perelli strax före kriget (välj krig själv!).

Nano var en kul nyhet ifjol. Da Capon är aldrig kul!

Jon Henrik gör det han ska men när nu Norge skickar en låt med jojk till Tel Aviv så tror jag att han skulle vara chanslös förutom att ett antal länder får vatten, inte Wiktorias, på sina kvarnar när de påstår att vi i Norden är som vi är och röstar och härmar varandra. Riktigt så är det dock inte!

Jag har hunnit tjuvlyssna på ett antal bidrag som redan är klara för Eurovision och av det jag hört hittills så blir jag mörkrädd. Kan det bli sämsta ESC i mannaminne? Risken är stor!

Island skickar gruppen som på svenska har namnet ”Hat” med låten ”Hatet kommer att segra!” Jag hoppas att EBU diskar den innan gruppens medlemmar ger sig av. I annat fall hoppas jag att den effektiva gränskontrollen på Ben Gurion-flygplatsen gör processen kort med bandet som hotar att ställa till med mer än en scen på just scenen!

Ett annat bidrag som minst sagt sticker ut i år är Portugals. Sångaren måste slå något slags världsrekord i konsten att sjunga falskt. Sjunger han lika illa som han gjorde i den portugisiska finalen i lördags så kommer han absolut att bli det stora samtalsämnet i år och detta inte i helt gynnsamma ordalag!

Mer om vad jag tycker om bidragen i ESC kommer sedvanligt på min blogg längre fram i vår!

Åter till Sverige:

John Lundvik vinner om vi bara ser till uppträdandet. Han själv och hans gospeltjejer är stora solsken och det svänger när man ser dem. Hör man däremot bara låten, utan att se framträdandet, så är det en totalt intetsägande låt. Urtrist!

Anna Bergendahls bidrag är det jag gillar bäst. Men; I TV har det inte gått att höra texten. Kanske har Christer Björkman meckat med ljudinställningarna efter att Anna åkte ur i semin för några år sedan? På skiva är Annas låt outstanding – med ett fatalt undantag. Den saknar både stick och tonartshöjning! Sånt kan innebära katastrofbetyg i schlagernördskretsar!

På lördag kväll vet vi hur det gick! Kanske är vi många som då får trösta oss med att slicka ur chips- och dippskålarna och ta sista slattarna ur de tillhörande förpackningarna med för kvällen obligatoriska drycker!

En enkel Hallsberg - Fredericia tack!

För sisådär 30 år sedan arbetade jag några år som konduktör, eller ”tågmästare” som den officiella titeln var, vid SJ.

Anställningen inleddes med ett antal månader i Mjölby, där SJ-skolan låg, och många var de kunskaper som var tvungna att bankas in till utantill-kompetens för att fortsatt anställning skulle vara aktuell.

Bland annat gällde det att kunna pricka ut minsta lilla håla på en blindkarta över Sverige. Vi som var elever i samma årgång skapade egna ramsor för att hålla ordningsföljden rätt på stationshus i Dalarna, Smålandsskogarna och i den norrländska vildmarken. Hur många kan sätta ut Murjek på en blindkarta? Jag kan!

I dag har jag just tittat på de inledande sändningarna från Skidskytte-VM i Östersund och lyssnat till att ”Sändningarna sponsras av: SJ – Tågresor i Norden.”

Mig veterligt kan man i dag köpa biljetter till Köpenhamn, Oslo, Trondheim och Narvik på SJ:s hemsida men så mycket mer blir bekymmersamt.

Att hålla rätt på vad som är Norden, Skandinavien eller något annat är svårt för många.

SJ, en gång sjukligt geografinördiga, tycks ha spårat ur. Om jag nu inte kan köpa en t.o.r. Seinäjoki – Reykjavik och skidskytte-VM:s reklamslogan helt förvånande skulle stämma!?!

Pippis papegoja är död - likaså svenska mediers nyhetsvärderande!

Det är söndag den 24 februari anno 2019 – ingenting har uppenbarligen hänt i världen och landets samlade journalistkår begår seppuku!

Det börjar med att Sydsvenskan berättar och snart nog hakar TT på och sprider det stora scoopet över världen.

DN, Aftonbladet och SVT är bland de medier som hakar på och sprider det fasansfulla, intressanta och mer än viktiga.

Pippi Långstrumps papegoja, från filmen där den rödhåriga tjejen åker till sin pappa, som man inte får kalla för det som Astrid Lindgren kallade honom, i Söderhavet, har dött!

Det ultimata beviset för att nyhetsvärderandet har lämnat alla, som påstår sig vara seriösa, nyhetsredaktioner i Sverige. Från och med nu kommer jag att betrakta svenskproducerade nyheter med en inte alls så liten skepsis!

När ett tankestreck inte blir som avsett

Ursprungligen ett TT-telegram.

Användningen av ett tankestreck lämnar en del att önska en dag då vi i huvudstaden haft +10 grader…

Polis lämnade pistolen i provhytt - vad gjorde han där?

SVT Sörmland berättar att en polisman som lämnade kvar sitt tjänstevapen i en provhytt i en klädbutik i Mariefred straffas med fem dagars löneavdrag.

Jag förutsätter att polismannen befann sig i provhytten för att det hade skett ett brott där och polismannen hade att inleda en brottsplatsundersökning samt säkra bevis.

Jag har svårt att se varför den berörde annars befann sig på platsen.

SVT Sörmland skriver, tyvärr, att polismannen hade provat ett par byxor och ville testa en annan storlek och därför lämnade uniform och vapen kvar i provhytten.

Mig veterligt så har en polis i yttre tjänst inte lunchrast utan s.k. måltidsuppehåll vilket innebär att föda får intas när, och om, jobbet medger att detta sker.

Att stå med rumpan bar i en provhytt torde således inte tillhöra kategorin nödvändigt för tjänstens utförande.

Fem dagars löneavdrag är därmed för dåligt tycker jag, som anser att polismannen borde haft betydligt bättre omdöme än att shoppa på tjänstetid!

Pensionärsrabatt möjlig vid 55!

Visserligen har jag ett antal år kvar innan ”Russinklubben” väntar på att erbjuda medlemskap. Detta har inte hindrat mig från att redan nu fixa ett antal avtal med ”pensionärsrabatt.”

För några månader sedan tecknade jag mitt första, åldersbaserade, rabatterade avtal.

Tecknade ett el-avtal som innebär att jag halverat mina kostnader för elen.

Via länken nedan kommer du som fyllt 55 år åt finfina rabatter hos många typer av leverantörer. Det kostar inte en enda krona utan är bara förmåner.

Har du inte fyllt 55 ännu så avvakta tills det är dags.

Sprid gärna länken vidare till de du känner för att tipsa!

https://pensionarsrabatt.nu/tipsa-bekanta/?referral=nH4rgln

Jag vill skrika som T-banans förare!

När jag halkar och knäcker ett par revben vid min busshållplats, när jag får vada i ett par decimeter djupt slask vid Slussens tunnelbanestation, när jag får vänta 27 min för länge på min tunnelbaneavgång och när ansvariga för stadens snöröjning och kollektivtrafik inte tycks förstå att de just har ett mycket stort ansvar vill jag skrika rakt ut!

Jag vill vråla; ”Det här är åt helvete!” 

Precis som samtliga, i alla fall en absolut majoritet, t-baneförare skriker till mig och mina medpassagerare, då ingen av förarna tycks begripa att de använder en mikrofon. Jag har ingen mikrofon men skulle behöva en megafon för att uttrycka all min frustration!

Den senaste månaden har bjudit på helt oacceptabla situationer för alla i Stockholm.

Ledarskribenten Erik Helmerson i DN uttryckte häromdagen precis det jag känner. Han beordrade ”Avgå alla!” och avsåg då alla de som har att stå till svars för att de bedrövliga vardagssituationerna tillåts upprepa sig, gång efter gång, dag efter dag.

Denna torsdags morgon bjöd inte på några som helst överraskningar. T-banan var totalhavererad, trottoarerna fortsatt osandade, busstrafiken i innerstan delvis nedlagd för att bussarna flyttats ut i förorterna för att frakta strandade t-baneresenärer. Alltihopa kallas ”signalfel” och ”vi gör så gott vi kan i den extrema väderleken.”

När t-banan dök upp skrek föraren, precis som alla andra förare: ”Tid för avgång, dörrarna stängs.” Varför, ända in i glödheta, vrålade hon inte: ”Det var tid för avgång för 27 minuter sedan, dörrarna stängs.”

Att påstå att det är ”tid för avgång”, och att SL/MTR tillåter sina förare att ständigt skrika ut detta, är ett hån mot oss resenärer.

Nu är det dags för räfst och rättarting!

Denna vinter i Stockholms-trafiken är sedan länge förlorad, alla de tågen har redan gått, men om nästkommande vinter ska ge möjligheter att komma fram dit man vill inom rimlig tid och helskinnad från halkskador så måste arbetet påbörjas bums.

Detta efter att alla nu ansvariga avgått! I rätt tid, det vill säga omedelbart!