Tiggeri och graffitiväggar måste förbjudas!

”Hej, hej, chopa tinin?”

Jag har precis satt mig på t-banan när den romska tjejen efterfrågar min uppmärksamhet och viftar med ett par inplastade tidningar.

Stationen efteråt kliver en kvinna på som ser ut att må ganska bra. ”Hej, jag heter Anneli och undrar om någon vill hjälpa mig med ett par kronor?” Det vill ingen.

Två stationer senare och sluddrande: ”Hej jag heter Jonas och är hemlös. Jag är drogfri sedan fyra år…”, sedan hör jag inte mer för ”Jonas" ser ut som han just skjutit i sig en sil. Hans benmuskler fungerar inte som de ska och för ett ögonblick tror jag att han ska falla omkull.

T-banan närmar sig City och ombord kliver mannen med det konstiga musikinstrumentet. Han lirar samma låt som han gjort de senaste fem åren, troligen det enda musikstycke han kan, och hans kompis går förgäves runt med en pappmugg innan vi når T-centralen och ”musikern” med följe rusar över plattformen för att byta färdriktning.

Vid följande station är det dags för en kollega till ”Hej, hej, chopa tinin?” igen och när jag äntligen kommer fram till min destination möts jag av ”Hej, hej tack so micke” tre gånger innan jag ens hunnit upp till gatunivån.

På hemväg efter jobbet spelas allt upp igen.

”Anneli” kliver tillsammans med en man av t-banan jag ska kliva på. Hon pratar i en mobil av nyare modell och är arg. ”Hej, hej, chopa tinin?” har ersatts av nya kvinnor. En ny ”musiker” spelar ohyggligt illa och frågorna från svenska drogmissbrukare om en slant till natthärbärge blir flera stycken innan jag kommer hem. Utanför den lokala livsmedelsbutiken står en man på vakt vid returstationen för pantning av flaskor och hoppas på en tom PET-flaska eller fler. Hans fru (?) sitter vid entrén och säljer ”armband” av sytråd och leksakspärlor.

Inte vid något tillfälle under dagen ser jag någon som lägger en slant i någon pappmugg och det gör inte jag heller. Krasst önskar jag bara att få vara ifred när jag rör mig runt omkring i staden. Kunna fundera igenom arbetsdagen på väg till jobbet och kunna få en stunds vila på vägen hem.

Det låter hårt men Ulf Kristersson (M) har helt rätt i att det nu är mer än dags att förbjuda tiggeriet!

Det är dags att ställa politikerna, som påstod att Rumänien och Bulgarien skulle stöttas så att de kan ta hand om sina medborgare på ett anständigt sätt, mot väggen.

Det är dags att ställa politikerna, som röstade igenom sprututbytesprogrammen, mot väggen.

Det är dags att skattetryckslandet Sverige använder resurserna på välgenomtänkta sätt.

I stället läser jag, när jag kommer hem, i en gratistidning, om politikern Sus Andersson (MP) som premiärsprayar en graffitivägg i Tensta. En vägg Sus är stolt över och en vägg som kostat skattebetalarna 400 000 kronor. Det är, ta mig fan, ingenting annat än en praktskandal!