Är terrorism en demokratisk rättighet?

Thomas Lindstrand, tidigare chef vid åklagarkammaren som utreder terrorbrott, efterlyser i en TT-intervju hemlig dataavlyssning och möjligheten att få dela med sig av signalspaning till brottsutredare, något som i Sverige inte är tillåtet men okej i många andra länder.

Hans förslag handlar naturligtvis om att öka möjligheterna att förhindra fasansfulla händelser som de i Bryssel häromdagen.

Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, protesterar genast mot Lindstrands förslag.

Ramberg anser att förslaget skulle vara integritetskränkande och att man därigenom skulle sätta demokratin ur spel. ”Har man inte integritet så har man inte längre demokrati”, säger hon i en kommentar.

Det låter som om hon därmed anser att det är en demokratisk rättighet att spränga oskyldiga människor i luften och att skapa ohyggliga rädslor och masspsykos hos allmänheten.

Troligen har hon inte just den sistnämnda åsikten.

Däremot kan jag själv inte låta bli att, ännu en gång, tänka tanken att den som inte har något att dölja har heller inget att vara rädd för när det kommer till ingrepp i den personliga integriteten. Hellre en övervakningskamera för mycket på offentliga platser än inga kameror alls liksom.

Ramberg säger att hon är ”övertygad om att åtgärder och hemliga tvångsmedel behövs.” Sagt sekunder efter det tidigare uttalandet så är det svårt att förstå vilken åsikt hon egentligen står för. Att i ena sekunden hävda rätten till integritet för att i nästa kräva tvångsmedel och åtgärder är att ha dubbla budskap.

Kanske är det nödvändigt för en generalsekreterare för Advokatsamfundet att ha ett helt spektra med åsikter för att täcka in så många människor som möjligt och möjligtvis är detta ett tecken på att Anne Ramberg har missförstått demokratibegreppet.