Om Wolodarski, Wallner, Mariefred och demokrati!

Peter Wolodarski, chefredaktör och ansvarig utgivare på DN, skriver i dag en krönika om sin syn på det ”hat” som han anser genomsyrar vårt samhällsklimat. Han menar att det pågår en ”hets mot asylsökande” utan motstycke.

Som det tycks så satte sig Peter vid tangentbordet efter att Anders Wallner, miljöpartiets partisekreterare, i veckan konstaterade att han inte sett några tiggare under sin vistelse i Mariefred.

Wallner, och nu Wolodarski, lovprisar det s k initiativ där Anna Löfving i Mariefred sett till att EU-migranter får jobb för 70 kronor i timmen i stället för att tvingas tigga. Om just detta har jag bloggat mången gång. Frågan är om jag och Anders Wallner verkligen besökt samma Mariefred? När jag var där under sommaren så fanns många tiggare utplacerade utanför ”Torghallen” och utmed gågatan i det vackra sörmländska samhället och jag menar då inte de ”lyckliga” romer som stod vid ett bord och sålde träslevar och skänkta loppisfynd mot en ersättning på 70 kronor i timmen. En summa som ett antal ungdomar i Mariefred med omnejd hade varit glada för, hade de lyckats få ett sommarjobb!

Bör vi som inte håller med Wallner och Wolodarski ha dåligt samvete för att vi inte gör det?

Bör vi ta åt oss när tidningen Fokus påstår att alla som inte tycker det, enligt dem, politiskt korrekta har drabbats av ”yrsel, paranoia, plötsliga ohämmade vrål, hallucinationer?”

Bör vi trallande hålla med finansminister Magdalena Andersson när hon, så ofta tillfälle ges, deklarerar tillståndet i Sverige som uselt samtidigt som hon påstår att många av de som kommer till riket är ”färdigutbildade sjuksköterskor, farmaceuter och läkare” utan att hon för den sakens skull har en enda begåvad idé om hur regeringen skall få ut dessa i arbetslivet?

Bör vi vara förnöjda med en opposition som stillatigande, idéfattig och handlingsförlamad inte tycks ha just några som helst strategier rörande landets framtid?

Är det så att vi som har en annan uppfattning än ovan nämnda skall bannlysas från åsikternas, och därmed demokratins, marknad?

Tänk; Jag kommer att fortsätta att tycka att svensk arbetslöshet, vård, skola, öppenhet, allas rätt att bli förälskad i vem de vill, mjölkbönders situation och en hel massa andra saker är viktigare än viktigast.

Jag kommer att fortsätta att tänka att visst måste vi först se till att hjälpa de som har det svårt i Sverige för att sedan, när detta är åtgärdat, kunna ägna oss åt att hjälpa andra.

Jag kommer, definitivt, att fortsätta att tänka att EU måste kräva av Rumänien att de respekterar och hjälper den folkgrupp som den rumänska regeringen i dag föraktar, om de alls ägnar en enda tanke åt romerna.

Om detta innebär att jag, och många andra, ”hatar” och ”förgiftar samhällsklimatet”, något som Wolodarski indirekt påstår, så kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna och tänka; Om inte den största morgontidningen i riket accepterar andra åsikter än den som den egna ledningen står för, vad kan jag göra åt detta annat än att beklaga att åsiktsfriheten i Sverige alltmer tycks föra en tynande tillvaro!