Om o-demokrater, public service och språkförbistring!

I Sverige är det inte tillåtet för ett av riksdagspartierna att framföra åsikter i den Stockholmska t-banan. När de försöker sig på detta tilltag så slår vänsterextrema, tillika otroligt odemokratiska, krafter tillbaka tillsammans med en pöbel bestående av okunniga människor som uppenbarligen inte annat önskar än en vänsterdiktatur modell Venezuela, landet på ruinens brant där oppositionspolitiker fängslas och förnekas ställa upp i kommande val och där dagligvaror är en bristvara i butikerna.

Även om Sverigedemokraterna hyser åsikter som denne bloggare inte delar så är det helt enkelt inte okej att ett demokratiskt valt parti inte får framföra sina åsikter på offentlig plats.

Kulturjournalister från vänsterkanten förfasas över SD:s annonskampanj men som tur är finns det många, mer demokratiskt lagda, skribenter som inser det absurda i det som hänt!

Något som osökt leder mig in på ett ämne som säkert kommer att uppröra många (läs: annonsnedrivarna).

I början av mitt arbetsliv, för många år sedan, skulle jag regelbundet tala via mikrofon. Inför denna arbetsuppgift fick jag en gedigen utbildning i konsten att göra detta. Att tala långsamt, tydligt och i ett lägre tonläge än i det normala vardagslivet är A och O för den som vill framföra ett budskap via mikrofon.

Vid SR och SVT har denna sommar, med all oönskad tydlighet, visat att några sådana utbildningar inte finns för de som ska tala till oss public service-konsumenter.

I sin iver att vara ”politiskt korrekta” har vi kunnat lyssna till (vikarierande?) programpresentatörer och nyhetsredaktörer som försöker förmedla intressanta budskap. Frågan är hur många som förstått och förstår det som sägs?

Jag tänker på ”hallåan” på SVT som ”sjunger” i fullständigt bisarrt, helt felaktigt, tonläge samtidigt som hon talar ”nysvenska.”. Jag tänker på en rad nyhetsredaktörer på SR Ekot, främst nattetid, som med bedrövlig grammatik, felläsningar och upphackat språk försöker förmedla senaste nytt från Sverige och världen. Förutom att de har så långa och svårhörbara namn, namn som tycks ta eoner av tid att meddela, så att delar av andra tänkbara nyhetstelegram tvingas stryka på foten.

Vad SR och SVT vill ”bevisa” genom att erbjuda licensbetalarna svårbegripligt tal är ytterst oklart!?!

Kanske vill de säga att vi i svensk media inte ska/kan förvänta oss en mycket god svenska? 

På samma sätt som vi enligt o-demokrater inte ska/kan förvänta oss att ett riksdagsparti får annonsera i t-banan?

Nu fick Sverigedemokraterna just den uppmärksamhet som var deras våta dröm med annonskampanjen på Östermalmstorgs t-banestation.

Samtidigt erbjuder SVT och SR information som varken en hel del svenskar eller ”nysvenskar” förstår.

Finns förutsättningarna alls för ett bättre framtida Sverige?