Tågresor med livet som insats?

5-6 gånger om året brukar jag resa med tåg, om vi då bortser från pendeltåg.

Med snabbtåg kommer man snabbt, miljövänligt och hyfsat prisvärt till sin destination. Om tåget håller sin tidtabell!

Senaste resan jag gjorde, för ett par veckor sedan, var en över-dagen-resa till Norrköping. Med X2000 en tripp på dryga timmen enkel väg. P g a ett påkört vildsvin utanför Södertälje och en tragisk olycka norr om Norrköping, där en person mådde så dåligt att han/hon valde att avsluta sitt liv på ett järnvägsspår, tog min resa denna dag dryga 3 timmar.

Jag begriper att olyckshändelser som dessa ger förseningar som resultat. En tragedi är en tragedi. Force majeur är force majeur. Nu när vintern tycks ha kommit för att stanna en tid lär det bli flera förseningar. Åtminstone om vintern blir lika snörik och kall som ifjol. Men jag begriper! Ibland blir hindren så stora att tågen blir sena eller inställda!

Däremot är jag otroligt förvånad över den senaste tidens urspårningar och nedrivna kontaktledningar som inte tycks bero på oförutsedda händelser utan på ren negligering av underhållet!

Vågar jag, och alla andra, alls resa med tåg i fortsättningen?

Vad händer om ett rälsbrott uppstår strax innan ett fullastat X2000-tåg ska susa förbi i 200 knyck? Vad skulle följden ha blivit om det varit ett morgonrusningens pendeltåg som passerat det senaste rälsbrottet i Stuvsta? Med, låt säga, dryga tusentalet passagerare ombord?

Ska vi, på något bisarrt sätt, finna oss i att risken för en större katastrof är något vi måste ha med i våra beräkningar när vi reser med tåg bara för att underhållet inte sköts på ett korrekt sätt?

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd säger sig ha förtroende för Trafikverkets GD Gunnar Malm och hon påstår också att arbetet med att upprusta vår järnväg är under kontroll. Gunnar Malm säger sig också vara nöjd och att han ser fram emot att fortsätta sitt arbete trots de höjda kraven på hans avgång.

Dessa två har därmed kvalat in på topplistan över ansvariga som inte tycks vilja ta något ansvar. (Det påminner mig f ö om en chef jag en gång hade som på min begäran om att han skulle fatta ett beslut svarade: ”Nej, fattar man inga beslut behöver man inte ta något ansvar!”)

Frågan är vem som kan tänkas vilja ta ett övergripande ansvar och se till att framtida tågresor inte slutar med att liv avslutas i onödig förtid?