Thorsten Flinck ges utrymme! Varför?

Ett sommarnöje brukar vara att, precis som reklamen föreskriver från hängmattan eller annan behaglig plats, ta del av radioprogrammet Sommar i P1.

Jag brukar gilla blandningen av roliga, spännande, dramatiska och annars högintressanta program.

I år vet jag inte om jag själv håller på att bli blasé men jag har haft svårt att finna mitt eget intresse lika högt denna sommar som det varit tidigare om åren.

Ett undantag var gårdagens Sebastien Boudet, fransk-svensk surdegsbagare, som var mycket underhållande. Jag lovar dig, Sebastien, att jag hädanefter kommer att bli noggrannare när jag väljer mitt bröd. Den kärlekens lov som du sjöng till dina degar gick inte av för hackor! Tack!

Dagens program, Thorsten Flincks, fick mig dock att falla tillbaka i saknad efter intressanta personligheter.

Jag begriper inte, och kommer således att få allsköns pisk av vänsteraktiva s k kulturvetare och andra, varför det är angeläget att låta en drogmissbrukare, som knaprat 200 morfintabletter om dagen, få lufta sina åsikter under 90 minuter.

Att han bl a legat i en rabatt vid Slussen och varit ”död” i 8 minuter är inte, åtminstone inte för mig, annat än en personlig tragedi för Flinck. Vi har dessutom alla hört och läst om hans missbruk vid otaliga tillfällen så vilken den nya vinkeln var i dagens program är svårt, om inte omöjligt, att säga.
Att kvinnliga skådespelare på institutionsteatrar (hur många gånger sa Thorsten det ordet?) är subtilt elaka mot varandra medan han själv gärna spöar skiten ur en antagonist var heller inget jag tror någon var intresserad av. Utom möjligen just Flincks antagonister! 

Det räcker liksom nu!

Det är viktigt att personer på gränsen till missbruk har ett varnande exempel att ta ställning till. Att just Thorsten Flinck är det goda exemplet på återhämtning är jag inte alldeles säker på!