Recensionerna efter premiären av SVTs ”Dansbanan i Täfteå” har varit minst sagt svala.
T o m en av mina favoritkrönikörer, Johan Croneman på DN, är bitter.
Själv kom jag på mig med att förnöjsamt småmysa under seriens första del.
När jag, hukande i snöyran, rusar till t-banan på morgonen eller på hemväg slåss med surkärringar, av båda kön, i livsmedelsbutiken kan jag sakna en annan sorts liv. Att ständigt omgärdas av stressade människor, som dessutom ofta har en prettoattityd som vida överstiger anständighetens gräns, kan få mig att längta efter något alternativ.
Det är helt enkelt underbart att för några ögonblick slippa en studsande Peter Settman, hysteriska lekprogram, märkliga dokusåpor och andra neurotiska produktioner som ändå översköljer oss in absurdum.
Jag tror inte att många storstadsbor inser att det som sker runt omkring dem, i ett rasande tempo, är att livet rusar förbi!
Jag inser att Täfteå-karaktärerna kommer att bli utsatta för terror och mobbning av horder med anonyma, fega, tyckare men jag hoppas att de orkar försvara sina val av livsstil! Någonstans är jag ganska säker på att deras livskvalitet är så mycket högre än vad många storstadsbors är!
Hej!
SvaraRaderaJag blev så nyfiken, så jag kollade genast på SVT play. Vilket härligt program! Man blir varm i hjärtat. Jag känner igen lite eftersom jag är uppväxt på landet, med Folkets Park runt knuten. Jag förstår att dom längtar till sommaren däruppe i Täfteå, men det gör vi väl alla.Det här programmet ska jag följa, det handlar om vanliga människor med allt vad det innebär. Långt ifrån Stureplans konstgjorda värld..
Dom sku bara vet, dom där i fjollträsk, dom sku bara vet hur bra vi fatti haré...
SvaraRaderaDå sku dom lägg skatt på de me