Måhända handlar det om att jag på senare år börjat läsa tidningarnas kultursidor lite noggrannare än vad jag tidigare gjort. Hur som helst undrar jag varför dessa sidor till stor del handlar om att skända män och att förgrämt påpeka att allt vi gör, tänker och säger är fel?
I raden av kvinnliga kulturskribenter som under denna vinter ständigt, och extremt bittert, ondgjort sig över mannen, ibland som icke existensberättigad, sällar sig i dag Expressens Gunilla Brodrej.
I en tämligen bedrövlig litania, med rubriken ”Hannars helveten”, beklagar sig Gunilla över att mannen börjat visa en ny sida som är mer ödmjuk och gråtmild än tidigare. Det är förvisso en ny vinkling eftersom vi annars gärna anklagas för att vara ångvältsbuffliga och självupptagna. Men ändå är Gunillas text lika föraktfull och gallosande som alla de texter som hennes feministväninnor producerat gång efter annan. Är efterfrågan på texter som hånar män så sjukligt stor så att det förklarar tillgången? Sorry, men jag skulle inte tro det.
Hur ända in i glödheta helvetet ska en man vara för att godkännas på en kultursida?
Om det nu är där mannen ska bedömas? Jag hade hellre sett att kultursidorna innehöll det som för mig är kultur, d v s texter om böcker, musik, teater, diskussioner om ett nytt operahus vara eller icke vara, konst osv.
Visserligen lindar Gunilla in sitt resonemang med att jämföra hur mannen framställs i ett antal aktuella föreställningar men lik förbannat blir det en klagosång mot mannen som sådan.
Om det är detta som är kultur så är jag härmed inte längre lika kulturintresserad som tidigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar