En vanlig morgon - på väg till jobbet

Det är tidig morgon på Slussens t-banestation. En av de, förhoppningsvis, sista denna kyliga vinter då termometern ofta varit nere runt minus 20 grader. Längtar så ofattbart mycket efter shorts och mina välanvända, fula men sköna sandaler.

Det är en minut kvar till vårt tåg kommer. Vi är en skara som efter många morgnar börjar känna igen varandra.

Du står där du alltid brukar stå. En bit bort från den plats där jag brukar vänta, där första dörrparet på tunnelbanan kommer att öppnas.

Du har nyligen skaffat en ny mössa i en härlig pastellfärg och ryggsäcken är ny sedan i julas. Tidigare hade du en väska som du bar i handen. Ibland tillsammans med en plastkasse.

Du är i 60-årsåldern, med fårat ansikte men pigga ögon. Kanske en smula vemod i blicken som efter ett slitsamt liv.

Tåget kommer. Vi är välorganiserade vana pendlare och väntar medan folk stiger av. Ja, inte den där smala, finsktalande kvinnan som varje morgon tränger sig på tåget innan folket som ska kliva av har hunnit göra det.

Väl ombord hamnar vi oftast på samma platser som vi alltid brukar göra. Jag struntar i att bläddra i gratistidningen – spar den till morgonfikat på jobbet – och studerar dig i smyg och funderar på vad som rör sig i din värld.

Ett antal stationer, där medtrafikanter kliver av och nya kliver på, passeras.

Snart kommer vi fram till den station där du, jag och finskan, bland många andra, har nått ett delmål och det är då det händer – varje morgon.

Medan vi andra raskt beger oss mot rulltrapporna så går du, sakta, rakt över plattformen till spåren där tågen åt andra hållet går.

Det är inte en station där man kan byta till en annan linje utan tågen på andra sidan går endast tillbaka samma väg som vi just kommit.

Jag förundras! Jag tittar efter dig och det svajar lite under kängorna när jag nyfiket funderar på vart du är på väg och hur din dag kommer att fortsätta. Att vara så nyfiken som jag är känns en smula påträngande men att leva i ovisshet är heller inget jag tycker om.

(För ett ögonblick inbillar jag mig att du är på väg till plattform 9¾ för att ta Hogwartsexpressen. Kanske jobbar du som lärare på skolan där. Men det tåget går ju inte förrän klockan 11.00 så i så fall blir det en lång väntan för dig.)

Jag glömmer dig för ett par minuter och beger mig upp i gryningsljuset och småspringer till busshållplatsen för sista delen av min resa till arbetet. När bussen kommer är vi

7-8 personer som ordentligt köar för att påstigningen ska gå så smidigt som möjligt. Trots detta är finskan först ombord. Jag blir otroligt irriterad och tänker att vilken morgon som helst ska hon få en armbåge i ansiktet och en praktfull utskällning. Men inte i dag! Heller!

På bussen funderar jag på dig igen och allvarligt över att någon dag framöver ta en semesterdag bara för att följa dig i din morgonritual. Dina vardagliga rutiner är förmodligen mycket mer äventyrligt spännande än mina!

I morgon ses vi igen! Till dess har jag inte ägnat dig några tankar men då – i gryningen – får du min hjärna att åter gå på högvarv.

Kanske borde jag ta mod till mig och försiktigt börja prata med dig. Jag vill så gärna veta!