Efter några lugna dagar utan spaltmeter med svårbegriplig feminism på kultursidorna är det dags för ett offerinlägg igen. Denna gång är det Malin Ullgren som på DN Kultursöndag Opinion konstaterar: ”Feminism ska inte vara en schlager”!
”I praktiken är kvinnors beredskap för att vara offer väldigt liten”, skriver Malin bl a.
Men ändå plockar hon lätt fram offermentaliteten igen och darrar på underkäken i ett förgrämt inlägg.
Jag ägnade en stund av söndagsförmiddagen åt att fundera på vad målet med detta ständiga tjat kan vara. Jag hade tid till dessa funderingar eftersom tvättstugan och dammsugaren påkallade min uppmärksamhet. Trots att jag är man!
I det amasonska drömsamhället går troligen kvinnan på ständiga styrelsemöten, dit hon blivit inkvoterad på grund av kön. Att hon skaffat sig styrelseuppdraget på egna meriter är inte troligt eftersom hon stått på barrikaderna i ungdomen i stället för att ägna sig åt kvalificerande studier. På fikarasten smiter hon i väg till BB för att förlösa en dotter eller fler. Gud förbjude att hon får en son. Det skulle rubba hela hennes världsbild och troligen belasta sjukvården i form av terapisessioner. Strax efter förlossningen rusar hon hem med knytet under armen och tänker sig att maken, som naturligtvis är hemmaman, tar emot så att hon själv kan ila tillbaka till styrelseuppdragen.
Men, just det, det finns ju ingen man hemma! Han är ju bortrationaliserad och redan i ett tidigt skede beslutade vår kvinna att insemination var det enda riktiga för hennes samvete.
Lösningen blir att ta med lilltjejen till jobbet. Styrelsemötena blir dock lite hackiga eftersom knytet vill ha käk med jämna mellanrum. Då det säkerligen finns fler inkvoterade kvinnor i styrelsen som har småknattar så haltar plötsligt hela företaget eftersom besluten om miljardsatsningar och framtidsvisioner ersätts av debatter kring mjölkstockning. Kvinnans systrar på ”verkstadsgolvet”, männen skiter vi i, riskerar att förlora sina jobb eftersom styrelsen har svårt att just styra. Dessutom har vår kvinna endast 6 timmars arbetsdag för att fort, fort, rusa till fritids och plocka hem en äldre dotter innan personalen där förgriper sig på barnet.
Snart nog går det sakta utför för samhället och något som liknar grottstadiet riskerar att bli verklighet. Fast på den tiden skötte ju kvinnan om hem och barn medan det var mannen som såg till att det fanns föda till familjen så den varianten duger ju inte heller.
Ja, det är raljant skrivet, jag vet, och jag skulle lätt kunna fortsätta ett tag till.
Är bara så less på kulturfeminismen i allmänhet. I dag Malin Ullgren i synnerhet! Hon vurmar för att kvinnor ska fortsätta berätta på #prataomdet om de övergrepp de utsatts för.
Alla övergrepp är av ondo, inte endast de där en kvinna är offer!
Själv tänker jag på de 23 kvinnor som ska inför skranket för barnpornografibrott och att deras offer kanske också skulle behöva lufta sina känslor!
Hur som helst har jag ingen ambition att lägga ner min kritik mot kultursidornas öppna välkomnande famn för de radikala feminister som önskar vädra sina tröttsamma åsikter. Intresseklubben för dessa torde ha en mycket kort medlemsmatrikel.
Förresten 1: När man söker på Malin på DNs hemsida får man veta att hon de senaste 6 månaderna skrivit 5 recensioner. Samtliga har fått betyget 1 av Malin! Snacka om att ha bitter som grundinställning!
Förresten 2: När DN för ett par år sedan presenterade sin satsning ”Kultursöndag” hette det: ”Kultursöndag ska fungera som läsarnas kompass inför den kommande veckan.” Den kommande veckan torde uppenbarligen bli ganska vidrig!Som tur är njuter jag just nu av några lördagar som verkligen är schlager!
Det går över...precis som förr. När verkligheten träffar dem som ett framrusande tåg.
SvaraRadera