Häromdagen klev jag på ett snabbtåg på väg mot huvudstaden
efter att ha varit på utflykt över dagen till en av mina andra favoritstäder.
Slog mig ned i min fåtölj då jag hörde en välbekant röst
från andra sidan mittgången.
Där satt en av landets främsta kvinnliga skådespelare
tillsammans med den store regissören och en yngre skådis i vardande.
De var helt klart på väg hemåt efter någon föreställning ute
i provinserna.
Den kvinnliga stjärnan, som jag beundrat under hennes långa
karriär, och de övriga talade mycket om jobbet i allmänhet och om andra
skådisar i synnerhet.
Hon, min upphaussat stora hjältinna på tiljorna, var en av
de Dramaten-anställda som skrev under på Metoo-uppropet. Naturligtvis helt
riktigt och en bekräftelse för mig att bara för att man nästan blivit diva så
betyder det inte att man inte ser det otillständiga.
Det som sedan hände motsvarar inte den bild jag haft av henne,
även om hon stundtals kan vara frispråkig.
Hon ägnade en längre stund åt att, i en lite för hög
ljudnivå, totalsåga en yngre kollega. ”XX har jag spelat emot några gånger
men hon är ju så otroligt dålig!” Se där, ett av de mildaste omdömena jag
tvingades lyssna till. Det sades värre saker än så men dessa lämpar sig inte i
detta inlägg.
Den store regissören tror jag insåg att det som sades inte
var lämpligt för en publik i en fullsatt tågvagn för han sänkte själv rösten
betänkligt, som om han försökte att få en av sina samtalspartners att göra
detsamma.
Om man anser att kräk till män förtjänar att uthängas kanske
hon själv borde låta bli att hänga ut kvinnliga kollegor i ord som inte står långt
bort ifrån förtal.
Vad hon säger hemma vid köksbordet skiter jag i – det är det
där att tro att en publik på ett tåg är intresserade av mer än hennes scenkonst
som får mig att fasa.
Det där med att kasta sten när man sitter i glashus har jag
aldrig förstått mig på!
Min beundran för den stora stjärnan har fått sig en rejäl
törn och troligen kommer jag att ha svårt att förstå hennes storhet framöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar