Matexperimenterandet över - jag går i barndom igen!

Vet du vad krustader är?

Om inte kan jag berätta att det är små skålformade formar av smör- eller mördeg.

Med en fyllning av t ex svampstuvning och en snabb gratinering i ugnen smakar de fantastiskt!

Senast jag åt en krustad var i början av 1990-talet, medan min mormor fortfarande levde. 

Middagarna hos henne var oftast likadana från gång till gång; Svampfyllda krustader till förrätt, en stek med gudomlig gräddsås och svartvinbärsgelé till huvudrätt och konserverade päron med lättvispad grädde till efterrätt. Fantastiskt gott och okomplicerat.

På senare tid har jag, som gärna tillbringar timmar framför spisen under spännande långkok, börjat längta efter mat jag nästan har glömt.

I någon slags masspsykos uppmanas vi via recept i tidningar att ta ut svängarna, lägga till nya ingredienser i etablerade maträtter och experimentera. Visst, jag erkänner, det har varit kul men kanske är det med ålderns rätt jag nu går i barndom igen och struntar i färska chilifrukter, jalapeños, thailändska kokosmjölkiga grytor och oätliga quornbitar.

Jag ska sluta rymdforskningskrydda mina pannbiffar och återgå till varianten min mor alltid producerade och fick folkets jubel för.

En nystekt rödspätta behöver inga kemikaliska laboratorieresultat som tillsats utan är bra som den är.

Den, kanske inte riktigt, svenskaste av alla vardagsmiddagsrätter, köttfärssåsen, är så himmelskt mycket godare utan alla de märkliga tillsatta extraingredienser som mattidningar har vomerat ut över oss nu i alltför många år.

Det är inte alls så att jag inte ägnat åratal av att tillsätta ansjovisfiléer i rätter som inte alls borde ha dessa. Tro mig, jag har framgångsrikt skapat nya rätter långt ifrån det våra föräldrar skulle kalla rejäl husmanskost.

Men någonstans känner jag nu att det är ”back to basics!”

Häromdagen gjorde jag därför en extremt barnslig köttfärssås ur en kokbok från sextio-, kanske sjuttiotalet. Jag tillsatte visserligen en smula mer svartpeppar än vad receptet föreskrev samtidigt som jag mindes en äldre släkting som ansåg att maträtter blev alltför kryddstarka bara man höll en pepparburk i luften ovanför grytan. Min spaghetti-middag blev alldeles, alldeles underbar!

Jag har också, vid ett par tillfällen, testlagat min faster Gretas helstekta fläskfilé med plommonsås, serverad med snabbinlagd snittgurka och äpplemos, och funnit att det gamla är ”the new shit!” Receptet behåller jag för mig själv. Det är perfekt att bjuda jämngamla kompisar på, de som börjar komma upp i åldern då det krävs ”sås och potatis.” Det sistnämnda trodde jag aldrig att jag skulle uppnå åldern för att finna att jag, i alla fall till viss del, instämmer i.

I dag köpte jag en kartong krustader i min livsmedelshall. Hittade finfina champinjoner därtill. Vad söndagsmiddagen kommer att bestå av är därför lättbegripligt. Å vad det ska bli gott (bara jag får till såsen till steken!).

Googlade förresten krustader och fann på sajten Spisa.nu följande:

”Krustader heter på franska vol-au-vent, vilket betyder "flyga i luften". Detta pga ett misstag med deg av kocken Carême, varvid biträdet lär ha yttrat "Mäster, den flyger i luften.”

Min framtida korvstroganoff kommer inte att få tillskott av ingredienser som inte hör hemma i denna maträtt och mina återstående rotmos kommer inte att varieras med rotselleri eller palsternackor. Basta!

Återstår bara att längta efter forna tiders korvkiosker, just nu ersatta av thai-kiosker, och de underbara varmkorvar, med knäppande skinn utan tillsatt extra kollagen, som inte görs numera och som bara ska serveras med rejäla strängar av god senap!