Besatt av en rysk folksång jag aldrig hört!

Som mina trogna bloggläsare vet så gillar jag USA, inte när det gäller den nuvarande presidenten och den s.k. politik han driver (och driver med!) utan på ett helt annat plan. Landet, de flesta amerikaner, naturen, shoppingen, mångfalden, friheten (en klyscha, jag vet) är sådant jag går igång på!

Därför ska inte detta inlägg ses som om jag plötsligt fått för mig att byta planhalva!

När jag pysslar med annat, kollar media runt världen, lagar mat eller bara är i största allmänhet så fyller musiken en stor del i mitt liv. Antingen via skivor, både CD och vinyl, eller via någon musiksajt på nätet. I går fick jag för mig att leta efter rysk folkmusik och mera specifikt sådan framförd av körer.

Jag fann en rysk folksång som på nätet påstås vara en mer än populär sådan, t.o.m. så att den stundtals bräcker den ryska nationalsången när det gäller popularitet, bara en så sak!

Jag, som stundtals inbillar mig att jag hört det mesta av mycken vacker musik var tvungen att krypa till det berömda korset; Jag hade, tills i går vid lunchtid, aldrig hört stycket tidigare!

Sedan dess har jag haft den vemodiga melodin på hjärnan oavbrutet och jag har lyssnat igenom otaliga versioner.

Sången heter ”Kon”, det ryska ordet för häst!

Då jag fann att ”Rossiya”, Ryssland, omnämns i texten så insåg jag att det handlar om en patriotisk sång. Lika patriotisk som de amerikanska motsvarigheterna som jag fortsatt stundtals får tårfyllda ögon av.

Möjligtvis finns det ett dolt ryskälskande politiskt budskap i sången men jag tror inte det efter att ha tagit del av sångens text i en engelsk översättning. Det är ryttaren och hans/hennes häst, i stjärnljus, i soluppgångar, på vida fält med enorma skördar och med en ohämmad kärlek till det egna landet.

Två versioner har under det senaste dygnet utkristalliserat sig som varandes de absolut bästa av denna mäktiga sång.

Pyatnitsky Choir startades 1910 av en handfull bönder från tundran. Lenin fick lyssna på dem och vips så upphöjdes de till skyarna. I dag består kör och musiker av mer än 100 medlemmar, kallas ofta för ”statlig” ensemble och turnerar världen runt. Deras version finner du här.

Sretensky Monastery Choir heter kören som, i min värld, tävlar med de tidigare omnämnda i kampen om att bäst framföra ”hästsången!” Medan Pyatnitsky består av både män och kvinnor, alla otroligt ryska på alla sätt, så är Sretensky en ren manskör. Jag tror inte det finns några basar i andrastämman, någonstans i världen, som så fantastiskt kan ta, och hålla, en sjukt djup liggande ton. Sretenskys version av ”Häst” finner du här!

Vilken version du än finner häftigast så vet jag i alla fall att här ska inköpas några skivor, som ännu inte finns i den allt trängre hyllan, framöver.

Nu rider jag, i en stunds eskapism, ut över den ryska tundran igen. Även om det bara är ett imaginärt besök, jag föredrar den amerikansk prärien, så vet jag att jag kommer att njuta varenda sekund!